Nej...

...jag tänker inte skriva någon nyårskrönika. Bara konstatera att det gamla året var fruktansvärt bra, och att allt ser bra ut inför det nya. Jag har kommit in på min drömutbildning, jag har både en turné och ett band på gång, och jag brinner av kreativ energi. Det är inte helt fel.

Firade nyårsafton ensam med min vän Claudia. Vi gick ner till bryggan där familjens lilla plastsnurra legat sen jag var barn. Vi stod där i mörkret och såg ut över det becksvarta vattnet och de på himlen blixtrande nyårsfyrverkerierna. Jag tänkte: "Det här är härifrån jag kommer. Här finns en stor bit av mig". Vet inte riktigt varför. Kanske för att jag stått på den bryggan i alla årstider ända sedan jag var en mycket liten Trampe. Vet inte heller om det är sant. Men det kändes sant. Just då.

Inled nya året med att lyssna på valfri skiva med Tom Waits och må bra, vetja!

En sen julklapp

"Engarn. Den stannar."

Idag åkte jag, fullastad med kassar och paket, ut till Resarö för att fira jul med familjen. I sätet bakom mitt satt en glad liten krabat med sin mamma. När det på skärmen längst fram i bussen dök upp namnet på nästa station så upprepade krabaten detta: "Engarn". Sekunden efter tändes "Stannar"-skylten. Krabaten säger då "Den stannar".

Jag lever ett rikt liv som jag trivs väldigt bra med, men ibland är det nästan så man saknar den där tiden när ens nöjen var så enkla som denna krabats. Undrar om en kommer att få uppleva allt det där igen när man själv får barn.

Nu ska jag och mamma Trampe hugga in på tillverkandet av julmandelmassa och lussebullar. Som vanligt. Men det känns som om helgen blir lugn.

Litteraturvetenskap så här till jul

Är det här ett skämt eller på allvar? För att citera min vän Martin (tipstack bifogat): Sådana här litteraturvetenskapliga texter är helt makalösa, man undrar om de som skriver dem lever i samma värld som vi andra?

Hem efter sju varv runt jorden med färgfilm

Jaha, jag är hemma i Stockholm igen. Eller ja, det har jag varit i snart två veckor nu. Av hälsoskäl tvingades jag ta ledigt för att åka hem och konvalecera. Har tagit det lugnt, skrivit låtar, lyssnat på ny musik, träffat vänner och ätit mycket indiskt och italienskt.

Tidigare i höst har jag bara varit hemma korta sejourer, och då har jag inte alls mått bra av storstadens snabbt slående puls. Kontrasten mellan det lugna Västervik och det stressade Stockholm blev väl helt enkelt för stor. De första dagarna av den här "sjukskrivningen" mådde jag heller inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Men kroppen är nu så gott som frisk, och de mentala såren börjar läka allt mer och mer. Jag trivs bättre och bättre i Stockholm, vilket har fått mig att fundera på en sak, nämligen:

Går det att välja mellan staden och landet, eller behöver man båda två?

Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet. I Stockholm finns ALLT tillgängligt. Vill jag äta indiskt har jag uppåt 20 indienhak tillgängliga inom 5 minuters promenadtid. Vill jag handla skivor finns det affärer som kan ordna fram allt från minimalistisk syntpunk till Stravinskys Rucklarens Väg (mitt senaste skivinköp, mycket bra framförande av ett fantastiskt rikt stycke opera). Alla häftiga band jag vill se kommer hit och spelar. Vill man ha tag i någon speciell form av mat från något särskilt land, så är det inga problem i Stockholm, här finns diverse mataffärer med olika specialinriktningar.

I Stockholm finns också, som nämnts ovan, en sjuhelvetes snabb puls. Det här, som också antytts ovan, här "allting händer" i Sverige (jävla löjligt uttryck, det händer ju saker överallt, hela tiden) och det är där centrum för de flesta av de verksamheter jag vill ägna mig åt finns, och därmed också de flesta som jobbar/vill jobba med dem. Det skapar givetvis möjligheter för ett rikt kontaktnät, men också möjligheter för stor konkurrens, stress och press. Och stadens storlek gör naturligtvis att ensamheten upplevs som ännu större, de gånger den infinner sig.

Västervik då? Västervik har ingen indisk restaurang (dock ett mycket bra thaihak med det besynnerliga namnet Thai Hoa) och övriga matutbudet är inte heller så vansinnigt spännande, det rika antalet pizzerior till trots. Visserligen spelar både jag och många av mina vänner väldigt mycket runtomkring i staden (ni som missade min och Zalomes tolkning av "Första snön är alltid vitast" på Allergiförbundet för några veckor sedan - ni vet inte vad ni gick miste om!) men de stora artisterna tittar nästan bara förbi på Visfestivalen i juli. Nån skivaffär har jag ännu inte lyckats lokalisera heller (även om Visbiblioteket har ett väl rustat sortiment).

Men i Västervik är tempot betydligt lugnare. Stressen märks av inte lika mycket i själva stadslivet (men väl på själva Visskolan). De gånger ensamheten börjar kännas plågsam så känns den betydligt mindre plågsam i Västervik, då det är en mycket mindre stad där man har lätt för att få tag i folk. Det är lättare för själen att få frid och ro på ett sådant ställe. Samtidigt så kan småstaden bli tråkig efter ett tag, och man känner behov av något större, något med mer puls.

(Närheten till naturen har aldrig varit någon större "issue" för min del, då jag hellre promenerar i staden än i skogen, och där levererar både Stockholm och Västervik fullgoda alternativ, även då man vill ge sig ut i skogen.)

Så jag lutar åt att det, åtminstone för min del, skulle vara fruktansvärt svårt att välja. Mitt blodomlopp kräver både stadsstress och lantlugn. Sådeså.

Ytterligare tankar om kreativitet och bloggande

Ibland känner man för att bara stoppa livet. Det händer ju så mycket i det att man inte hinner beskriva det.

Efter att ha haft en mycket vilsam helg känner jag mig kreativ utav bara fan. Det är lustigt det där. Man kan sitta och nöta i flera veckor, komma på diverse olika utkast till låtar som man sedan inte kommer någon vart med, för att sedan helt plötsligt inte bara ha en massa idéer som inte bara existerar, utan även går att forma till någonting bra.

Hur kommer sig nu detta? I min värld är det ofta särskilda upplevelser som sporrar det. I somras köpte jag t.ex. mitt första capo. Det var en kick om något, helt plötsligt kunde jag byta tonarter på gitarren på ett helt annat sätt än tidigare, vilket öppnade för nya klanger och vilt experimenterande. Jag skrev många låtar då, och ett par av dem är jag faktiskt riktigt nöjd med.

Just nu vet jag inte riktigt vad det kan vara. Kanske att jag har börjat spela keyboards och tycker att det är riktigt roligt. Kanske är det att jag idag testat x antal olika syntar i diverse olika musikaffärer. Kanske är det att jag snart ska börja köpa på mig grejer för att kunna spela in hemma, vilket gör att fingrarna kliar.

Eller så är det bara så att livet känns synnerligen rikt i största allmänhet just nu. Och det är ju inte helt fel.

Fast Thore Skogman är död, och det är tråkigt. Firade av honom genom att med Tove fika efter kaffe på Thelins idag, och genom att spela hans version av Release me på spräckvolym för mina grannar. Vackert, på min ära.

En bra vecka

Ja, det här har faktiskt varit en sådan, åtminstone om man ska se till (varning - här kommer ett pretentiöst uttryck) min konstnärliga utveckling.

För några veckor sedan fick våra små ensemblegrupper i uppdrag att repa in varsin progglåt till Föreningen Akustiks proggkväll. Jag och min gruppkompis Jonas är väldigt förtjusta i Nationalteaterns låt Mr John Carlos, och alltid undrat varför inte den fått mer uppmärksamhet. Så vi bestämde oss snabbt för att "den ska vi spela". Vi lyssnade på skivan och fann att originalets arrangemang, med bas, gitarr, trummor och orgel, var väldigt bra och att vi nog skulle behålla det till vår version. Bas, gitarr och trummor hade alla i gruppen ett hyfsat hum om hur man trakterar, men orgeln då? Jag räckte upp handen och skrek "pax!". "Kan du spela orgel, Trampe?" undrade Jonas. "Näää, men man kan ju lära sig", svarade jag. Och så blev det.

Varför gav jag mig då in på det? Ja, på senare tid har jag blivit allt mer och mer nyfiken på att lära mig spela någon form av keyboards, och här hade jag ett lysande tillfälle att tvinga mig själv att bli något så när hyfsad på några veckor. Så jag skrev ut ackord från nätet och började repa.

I tisdags så repade vi ihop, hela bandet. Förutom mig (piano) och Jonas (gitarr), så är det Simon (bas) och Therese (trummor). Och tammesatan om inte det lät riktigt riktigt bra! Jag hade varit flitig med att repa in ackorden, och då jag hade låten i blodet så flöt pianospelandet riktigt bra. Jag fick komplimanger av dom andra för att det blivit så bra så snabbt, och det kändes ju kul.

Under veckans gitarrlektion med Jimmy började det också lossna en hel del när det gäller plockandet på gitarrsträngarna, något jag haft avsevärda problem med tidigare (fingerfärdighet är inte riktigt min grej). En ordentlig dos neurologisk träning till, och jag lär kunna plocka hejvilt utan att tänka på det.

Även med sjungandet har det gått bättre. I veckan lärde mig Ingrid magstödets stora hemlighet, och nu börjar jag få koll på hur jag ska andas när jag sjunger, och logiskt nog sjunger jag därmed tekniskt bättre.

Med andra ord, det mesta blir bättre. Det som inte är så bra i mitt liv just nu är av alldeles för privat natur för att jag ska kunna skriva om det här. Men det reder sig det med. För er som vill ha en ledtråd till vad som bekymrar mig, lyssna på "Waltz # 2" med Elliott Smith (finns i en liveversion här).

När man har mycket att göra i livet...

...blir det mindre bloggat, tyvärr. Bot och bättring utlovas när tempot skruvas ned. Om det nu nånsin gör det.

Trampesk Talkshow

Hela 3 av mina vänner påstår på Facebook att jag är den i deras vänkrets som är "most likely to have their own talkshow". Hmm, det är en karriärsmöjlighet jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Enligt ytterligare 3 personer är jag "most likely to succeed". Känns smickrande. Frågan är om man vill slå ihop de båda, d.v.s. göra en lyckad talkshow. Vad skulle den handla om? Skulle jag vara någon slags svensk Dr Phil och psykologisera kring folks problem. Det vore nåt det.

Däremot har den vän som tror att jag partar som en rockstjärna fullständigt fel. Åtminstone om man med rockstjärnefestande menar enorma kvantiteter sprit och knark. Jag tar det väldigt lugnt och nobbar t.o.m. Bistro Jarl. Det ni!

Teorier rörande kreativitet

Ujujuj, ingen uppdatering på över en vecka. Skam på mig. Men jag har heller inte haft tillgång till någon internetdator sen i onsdags, och innan dess var jag överhopad med göromål. Dels saker i plugget, dels studier till det högskoleprov jag skrev i lördags. Jag har legat i som en dåre, men tar mig nu lite välförtjänt ledigt.

Emma frågade mig för någon vecka sedan om man är galen som arbetar så mycket eller om man blir galen av att arbeta så mycket. Ingetdera, är min teori. Snarare är det så att jag (liksom Emma och de flesta av mina vänner) är en väldigt kreativ person. Hur fungerar då kreativitet? I mitt fall skulle man kunna strukturera upp det ungefär så här:

1. Man har en del saker som man vill göra, som t.ex. att ge ut en platta och skriva en barnbok.
2 Man känner ångest för att man inte ska hinna med allt det där som man vill hinna med.
3. Man har kompisar som har gett ut plattor och skrivit barnböcker.
4. Man läser i olika tidningar om folk som gett ut plattor och skrivit barnböcker.
5. Man bortser från att många av dessa vänner och folk är betydligt äldre än vad man själv är.
6. Man känner ännu större ångest när man (orättvist) börjar jämföra sig med dessa vänner.
7. För att dämpa ångesten går man in hårt för att få ihop den där skivan (genom att skriva låtar och gå på Visskolan, t.ex.), och skriva på den däringa barnboken ("Kristenson & Trampe på nya äventyr").
8. Man jobbar så jävla mycket att man får näsblod i sömnen.
9. Man får beröm för det man gör (för det mesta).
10. Man känner sig nöjd och mår bra.
11. Tempot lugnar ner sig.
12. Man blir rastlös och deprimerad, och känner att man aldrig får nånting gjort här i världen.
13. Processen börjar om från början.

Litta bilder från Göteborg

Jag och Kristi Brud har det mysigt tillsammans



Vem är det Camilla Forsman liknar?



David och Jocke signerar mitt exemplar av Sveriges skojigaste seriealbum, "John Holmes & Sherlock Watson"



David Nessle med för honom tämligen typiskt ansiktsuttryck. Och med Lasse "General Pain Riche" Åberg vid sin sida.

Träd, brass och älgar

Igår spelade Visskolan på Gamleby Folkhögskola. Vi hade delats in i 3 grupper om c:a 4-5 man var, med uppgift att tolka 60-, 70-, respektive 80-talslåtar. Min grupp hade tilldelats mittenalternativet, och då den småproggiga Magnell-låten "Kliff" ingick i repertoaren, tyckte jag det var lämpligt att vi kallade oss "Träd, brass och älgar", namnet snott från en Nessle-serie. Oroade lärare ville dock döpa om oss till "Träd, glass och älgar", då knarkskämt kan uppfattas som stötande. Det gav vi själva fan i, och behöll originalnamnet.

Spelningen gick mycket bra. Platsen var skolans matsal, och att få igång ett gäng morgontrötta elever som tvingats dit är inte alltid en lätt sak. Men vi lyckades rätt bra, tycker jag själv. Jag och Oskar skojade glatt på, och rev av rätt svängiga tolkningar av bl.a. "Moviestar" och "Fantomens brallor". När jag slog av den sistnämnda höll jag på att välta ett mickstativ, men jag gjorde en snabb sväng med armen och fångade upp det i samma rörelse. Snyggt, på min ära. Martin gjorde "Knockin' on heavens door" på göteborgska, "Knackelibang på himlens dörr", med mig på bongos. Ja jäklar, det var skoj.

Om man ska tro Facebook har jag blivit pappa till en operasångare. Lars Cleveman är numera min son. Påstår han själv. Ärendet är under utredning.

Nörderi hurra

Jag älskar Västervik. Jag älskar också Stockholm. Dock inte av samma orsaker. Västervik är, för att citera Frida, mitt retreat. Här är det lugnt och fridfullt. Här kan man vara här och nu, och inte grunna så mycket på vad som kommer sen (en sak jag lägger ner på tok för mycket tid på, är man ambitiös så är man). Man kan existera lite avskilt, helt enkelt.

I Stockholm finns allt. På gott och på ont. Det onda innefattar bl.a. en ökad press på ens i och för sig rätt stadiga axlar. Och det mesta man vill ha tag i finns ändå i Västervik. Utom indisk mat, en bra vinylhandel, en del konsertscener, och ens underbara vänner.

Samt givetvis populärkultursnörderiet. Eller ja, jag har åtminstone ännu inte träffat några i Småland som varit hälften så begeistrade i besynnerlig äldrekultur som mina vänner i Stockholm.

Så det var som balsam för själ och höfter att i lördags kvista över till Martin K:son och ta del av lite blandade konstigheter. Närvarande var även herrar Boström och Nessle. Martin och David hade varit på Nostalgipalatset och kultat på kitschet (eller var det kitschat på kultet?), och funnit ett gäng fina stenkakor. En av dem var särdeles bizarr. Den hette "Jag är pappas lilla fästmö jag", och framfördes av en 6-årig flicka. Den handlar om hur förtjust hon är i sin pappa, att de ska gifta sig när hon blir stor, och att han lovat henne en ring. Den här sången uppfattades säkert som särdeles söt och näpen dåförtiden. Idag är det så gott som omöjligt att höra den utan att få incestuösa/pedofila tankar.

Fick av Martin även kopiera lite nazipropaganda på engelska samt några tidiga upplagor av Celebrities at their worst, där man bl.a. kan njuta av hur Julie London avbryter en stämningsfull sångtagning genom att skrika "What the FUCK key are we in??". Underhållning. Rekommenderas att ni tar er en lyssning på J&H Productions. Tolvminutersversionen är svåruthärdlig, tro mig!

Man mår bra av allt i lagoma doser. För mig var det därför särdeles trevligt att nörda loss riktigt ordentligt, det var alldeles för länge sen. Nu ska jag skriva klart en vaggvisa som eventuellt ska handla om en grävskopa (skoluppgift).

Mest Uttjatade Just Nu

1. Alla svenska deckarförfattare som ingen jävel varken orkar hålla ordning på eller läsa.
2. Alla covers på Leonard Cohens "Hallelujah". Låt vara att min klasskompis Cindy gör den fruktansvärt fint, jag är trött på den helt enkelt.
3. Alla rökare som konstant gnäller om att de ska sluta röka.
4. Mediabruset. I största allmänhet.
5. Idioter som tror att man bäst kommunicerar vad man vill till någon genom att hålla käften (för att citera den store Kenta: "Att sitta å hålla käften blire ju inte bättre av, asså").

An oldie but goodie del 2

The many faces of Loa Falkman

I dagens Expressen verkar Anders Björkman förundras över Loa Falkmans komiska talanger. Min erfarenhet är väl snarare att Loa Falkman är en av de där som man både kan skratta med och åt, beroende på situationen. Han kan vara en fullständigt lysande komisk aktör i en TV-serie som Cleo, och då garvar man med honom. Sen kan han göra en tolkning av The Final Countdown i nåt halvdassigt TV-program, och då garvar man åt honom istället. Besynnerligt men fint.

Gråtandets psykologi

Idag framförde vår lärare Ingrid en visa för oss. Den var skriven redan för 22 år sen, och handlade om hennes nu 27-åriga dotter, Sanna. Det var en väldigt fin sång, och det var ett flertal i klassen som började gråta. Det gjorde inte jag. Det störde mig. Jag blev så pass frustrerad att jag blev väldigt arg på mig själv.

Till saken hör att jag alltid har haft väldigt svårt för att gråta. Inte för jag inte har velat. Tvärtom. De senaste åren har det funnits väldigt många gånger då jag bara har velat lägga mig på golvet, vråla som besatt och känna tårarna rinna längs kinderna. Men jag kan inte. Jag har fått hjärtat krossat ett par gånger om. Jag har (som jag har uppfattat det) blivit orättvist behandlad av vissa av de människor som jag tycker mest om. Jag har slitit med saker som visserligen gått vägen i nästan alla fall, men jag har ändå många gånger mått så jävla dåligt av det att jag varit nära att lägga av. Vid dessa tillfällen har jag nästan alltid känt att jag skulle må bra av att gråta. Att jag skulle erhålla en fysisk lättnad av det.

Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Hur arg och ledsen jag än är, hur ont det än gör inombords, så kan jag inte få fram några tårar. Varför är det så? Är det för många lager att ta sig igenom? Nån fysiskt kunnig person som kan förklara?

Och ni som har lätt för att gråta, vet ni varför ni gör det? Kan man lära sig det, eller är det ett medfött personlighetsdrag?

Trampes Kulturkvart: Bruno Wintzell Special!

Här har vi då klassikern från invigningen av fotbolls-EM 1992. Till historien hör att Bruno dagen innan ringde upp en kollega, Bengt Krantz, och bad honom ta över uppdraget. "Jag kan inte franska, jag har ont i halsen och har aldrig sjungit Marseljäsen", var Brunos förklaring. Bengt ställde upp, men producenten vägrade, så Bruno fick 2000 spänn för att göra bort sig, som han själv uttryckte det.



Kanske var det den fatala sånginsatsen på Råsunda som fick Bruno att tacka ja till detta pattpartaj. Klippet talar väl rätt ordentligt för sig själv, men det finns även en underbar intro där Bruno kommer in och "hälsar er hjärtligt välkomna till kvällens föreställning av Tutti Frutti, föreställningen där alltid nånting händer och fötter, som jag så skämtsamt brukar säga". Skoj, oj så skoj.

Musikens positiva krafter

Under de veckor jag hittils spenderat på Visskolan har jag lärt mig både ett och annat om den positiva kraft som finns gömd i musiken. Jag gjorde en riktigt lyckad spelning på Vissamlingarna häromveckan. Jag framförde fyra egna låtar och avslutade med en cover på Magnus Johanssons låt "Pappa är en flygkapten". Var nervös som fan men det märktes tydligen inte. Gick loss i några hyfsat inspirerade mellansnack som fick betydligt mer skratt och entusiastiska reaktioner än vad jag väntat mig. Jag satt mest och var mig själv i snackandet, hade visserligen vissa uttänkta poänger sen tidigare, men det var inte de som folk skrattade mest åt (och jag tror inte det var min möjliga inneboende tragik de fann skojig), så uppenbarligen är jag roligare än jag själv tror.

Dessutom var vännen Johan Johansson med, så vi avslutade kvällen med en totalt orepad duett på hans mästerliga låt Va?!. Johan är en genommysig kille, och det är skoj att spela med honom. Och publiken gillade det.

Efter detta gick jag och de andra tre visskoleeleverna som spelat denna kväll (Martin, Cindy och Therese) till lokala fiket Congero, och försökte smälta intrycken. Det var svårt. När jag kom hem svävade jag fortfarande på små moln. Det var som om alla nojor och svårmodiga tankar bara inte fanns. Jag kände mig alltigenom nöjd med mig själv. Allt var, för att citera herr Winnerbäck, nästan perfekt.

Veckan efter var Johansson gästlärare här på skolan, och vi fick i uppdrag att bilda mycket improviserade konstellationer och repa in en låt. Det blev jag (gitarr), Zalome (gitarr), Oskar J (bas) och Johanna (piano), och låten vi tog blev Winnterdäcks Hjärter Dams sista sång, med Zalome på sång. Efter trekvart tyckte vi att låten satt väldigt bra. Återstod fyra timmar till vaddå? Jag fick i uppdrag att välja och sjunga en låt. Det blev Tomas Anderssons Wijs otroligt vackra Sanningen om dig. Vi repade in den, och hann även med Allan Edwalls Den lilla bäcken, sjungen av Johanna.

När vi sen skulle spela upp gick allt jättebra till en början. Jag slet på med mitt gitarrkomp till Zalomes vackra sång (hon är en fantastisk sångerska, låtskrivare och vän - ja, helt enkelt, en totalt fantastisk människa) och det lät väldigt bra. Men för mig blev det helt magiskt när jag väl själv fick greppa micken. Allting stämde helt plötsligt. Bandet spelade i världsklass och jag sjöng bättre och med mer inlevelse än någonsin förr. När det hela var över var jag fullständigt stasad. Johanssons omdöme var att det var "kungligt bra", och vår huvudlärare Ingrid tyckte vi överträffade originalet. Vill man uppleva detta igen bör man titta förbi Västervik den 4:e december, då jag definitivt lär plocka upp gänget på scen igen och försöka återskapa magin på den kvällens viscafé.

Men det där med "mer inlevelse än någonsin förr" satte jag nytt personbästa i idag. Vi har ytterligare en gästlärare, Bodil Bendixon, även känd som Tangotanten. Vi fick i uppdrag att framföra var sin låt, helt a capella, eller med en kompis som ackompanjatör. Jag valde att göra en tolkning av Lars Clevemans låt Vad är det jag inte förstår? (finns att höra på hans MySpace-sida), mycket för att jag kände att jag hade ett gäng ordentligt destruktiva tankar och känslor i mig som jag behövde utlopp för. När jag väl klev upp och skulle framföra låten var jag rätt osäker på vart fan den skulle hamna. Det blev inte så mycket sång, det blev mer primalskriksterapi. Jag lät mina egna jobbiga känslor ta överhanden, och vrålade ut den smärta som jag gått och burit på ett bra tag. Jag blev så inne i det hela att jag var nära att slå sönder notstället i ren frustration. Nånstans mitt i låten kom jag på mig själv med att tänka: "Är det här njutbart?". Det vet jag fortfarande inte om det var, men jag fick mycket entusiastisk feedback och även ett par kramar. Och det är aldrig fel. Efteråt var jag helt slut, men det kändes ändå skönt att ha fått vråla ut allt det där som tyngt mig.

Och även om jag fortfarande är tyngd av och till, så är det tillfällen som de jag nu beskrivit som verkligen höjer livskvaliteten något oerhört. Jag är fast förvissad om att jag kommer fortsätta spela en hel del efter tiden i Västervik, även om det kanske inte blir min huvudsakliga sysselsättning. Jag tänker även göra egna, lagom bisarra skivor. Om det är någon som vill vara med och spela så är det bara att hojta till.

Men först - hem och baka!

I väntan på rapport från Bokmässan - en tidig El-Hag

Trots att jag jobbat som fan med karlns senaste platta det senaste året, så tycker jag fortfarande mycket om hans musik. Här ser han dessutom ut som en terrorist. Och det är ju alltid bonuspoäng.

Manodepressiva estradörer

I fredags satt jag och Johan på lokal krog i Västervik. Några minst lika lokala, något överförfriskade herrar kom fram till oss och tackade för spelningen på Viscaféet (från vilken ni kan beskåda bilder här). En av herrarna kallade mig för "en sann estradör", vilket gladde och rörde mig oerhört. Just den (alltför sällan använda) benämningen har jag stor respekt för, då många av mina stora musik- och scenidoler tillhör det fåtal som verkligen lever upp till den.

Sedan undrade samme herre om jag var manodepressiv.

Hmm.

"Om man ska fråga någon en känslig fråga kan man lika gärna börja med att smörja vederbörande med en ordentlig dos smicker" (nytt Trampe-ordspråk).

(Och nej, jag är inte manodepressiv. Inte Johan heller. Däremot är vi båda geodeter.)

Gullefjun

Det sjuka är att min dagisgrupp faktiskt sjöng denna låt PÅ FULLT ALLVAR under några år i slutet på 80-talet. Tro faan att man blev konstig på kuppen. Jobbar jag nånsin på dagis så ska ungarna bara få sjunga Povel och The Only Ones, så får dom med sig både en välmående kepsgubbe och en trasig knarkare redan från tidiga år.

Svensson, Svensson

Som ni säkert märkt har SVT återuppväckt en närmare 15 år gammal idé, och gjort nya avsnitt av "Svensson, Svensson". "Varför då?" var en av mina första frågor, speciellt med tanke på hur bedrövlig långfilmsversionen var. I Expressen gives idag en tämligen god förklaring. Det intressanta med det här konceptet är att det aldrig verkar slitas ut i folks ögon. HELA serien går ju bara ut på att framställa Allan Svenssons karaktär som en fullkomlig idiot. Hade den arbetande modern, Suzanne Reuter, framställts på ett likadant vis hade det nog skanderats en hel del bland Skugge & co. Fast jag får till min förtrytelse erkänna att jag faktiskt garvade lite då och då när jag såg ett avsnitt av serien igår. Så då är den väl inte all bad :)

Nu har jag suttit på skolan i 3 timmar och jobbat med mitt Olle Adolphson-projekt. Under dessa tre timmar har jag inte fått en rad skriven. Inte bra. Dags att rycka upp sig.

Min lärare Ingrid har ätit lunch med Alice Babs

Dessutom har hon världens roligaste jobb. Jag gillar henne.

Idioter och barndomsdemoner

Vissa människor beter sig för jävla dumt, just nu. Därför är man glad för att man bor vid världens ände (Västervik), där de enda idioter man träffar på är vissa matvagnstanter.

Idag släpps Vilse i pannkakan, svenska barnprograms svar på Eraserhead, på DVD. I måndags var jag på en liten pressgrej för den på biografen Zita. Det bjöds på pannkakor, visades några avsnitt och jag intervjuade Staffan (han fick även det avsnitt av Maskerade Proggaren där David Nessle karikerat honom, han föreföll mycket road av detta). Jag och mitt ex, som också närvarade, hade väldigt skojigt åt de gamla avsnitt som visades. Jag skulle nog också ha blivit vettskrämd om jag som barn såg det här, men som vuxen tyckte jag mest att det var fascinerande och mycket underhållande. Och jag har genom åren blivit rätt så trött på de som skyller sin barndoms förstörelse på det här programmet. Ett barnprogram förstör inte hela ens uppväxt. Punkt. Slut. End of discussion. Däremot undrar jag lite hur dessa 70-talisters barndom ser ut i övrigt: de tjatar så mycket om hur hemsk den här serien var, att man nästan börjar tro att den är deras barnaårs enda gemensamma nämnare. (Vete fan om vi 80-talister är så mycket bättre, men vi har i alla fall hockeykort och Disneydags att nostalgisera kring)

För övrigt fick jag i lördags konfrontera mina egna barndomsdemoner. Gick med Jennie på Lars Demian-konsert på Södra Teatern. Vi står utanför och pratar lite med Kristenson och Johansson, då helt plötsligt någon ropar på den sistnämnde. Jag vänder mig om. Bakom mig står Ika Nord. Jag drar efter andan och väntar på att all barndomsångest och alla minnen av skelettet Åke ska överväldiga mig. Det gör dom inte. Ett tydligt tecken om något på att tiden läker alla sår. Dessutom verkar hon vara trevlig.

Plötsligt en dag vaknar man upp och ställer sig frågan...

...vad gör Rico Rönnbäck idag? Ni vet han snyggot som var med i Varuhuset och som går så snyggt ut genom dörrar i Mannen från Mallorca. Via Wikipedia upptäcker jag att han numera ingår i stiftelsen Shakespeare ´91, som tillsammans med skolledare och ledningsgrupp ringar in problem och utformar handlingsprogram för enskilda skolor. Se där.



Föräldrarna var igår och såg Cleveman hoppa in som Siegfried i Ragnarök. Skulle han inte ha gjort, för som tack för besväret fick han ett spjut i ryggen och ett likbål att brinna på. Hårt liv.

För en gångs skull finns jag i närheten av en radio när Melodikrysset sänds...

...och då väljer jag att sova istället. Nu får man väl pisk av Trötter. Men om man inte sover i veckorna får man göra det på helgerna.

Stockholm är överskattat

Hade idag en väldigt trevlig bilresa från Västervik till Stockholm med Johansson och Dick. Vi hade en hel del gött tjöt, och spelade även Roger Karlssons mästerliga platta Veckans babe på högsta. Finkultur, på min ära.

Stockholm som stad gör mig dock inte så glad längre. Snarare tvärtom. Mådde fruktansvärt dåligt bara av att vara ensam i min lägenhet, och då folk i vänkretsen var upptagna/svåra att få tag i, rymde jag snabbt iväg ut till föräldrarnas villa i skärgården.

Varför nu detta? Enkelt:

1. Omställningen från småstad till storstad blir väldigt stor. I Västervik kan jag dimma bort en hel fredagkväll på att lyssna på musik och dricka en halv liter Cola. I Stockholm ger det mig bara ångestkänslor. Just nu. Det påminner för mycket om de där destruktiva mönstrena som jag tyckt mig trampa runt i en hel de på sistone.

2. En konflikt med en mycket kär vän, en konflikt som inte har så stora utsikter att bli utredd på ett tag, då vännen (som vi kan kalla Richard) konsekvent vägrar att kommunicera med mig. Så vad det är som gjort att det skurit sig lyckas jag aldrig få reda på. Vissa människors sätt att kommunicera på gör mig verkligen förvirrad. Tror de att jag ska per automatik förstå vad de vill ha sagt genom att de inte säger något överhuvudtaget? En vuxen människa ska väl ändå kunna ge klara besked om vad han/hon tycker, istället för att bara slinka undan hela tiden?

Dessa två grejer hänger också ihop på så sätt att min relation till Richard underblåst vissa destruktiva sätt att tänka som jag försökt göra mig av med, saker som jag också påminns om varje gång jag återvänder till stan. Stressen i mitt liv, de ambitioner som får stå stilla medan jag är i Västervik. Jag tänker inte på dem särskilt ofta, men när jag gör det kan jag må väldigt dåligt.

Men på senaste tid, och mycket tack vare vistelsen i Västervik, har jag börjat göra upp med dessa (ofta helt felaktiga) uppfattningar. Bl.a. den att min framtid skulle vara fruktansvärt otydlig, oviss och oklar. Ja, det är den ju på sätt och vis, men hittils har det ju gått bra för mig. Hur många 22-åringar har gjort sin första filmroll vid 9, varit med i en Oscars-nominerad film vid 17, debuterat som journalist vid 19, gjort sitt första tv-jobb vid 20 och gett ut sin första bok vid 22? Inte så himla många. Catchen är att försöka sluta vara sin egen värsta kritiker. Det är svårt, så jag väljer att lyda min eminente vän SEO:s råd: "Använd enkel vågskålsteknik, Trampe: om du å ena sidan tror att det inte kommer att gå bra för dig, och åtta vänner tror att det kommer gå bra för dig...jamen titta, då vann ju vi!". I Västervik kan jag bättre fokusera på här och nu. Och jag känner alltmer och mer att det kommer gå bra för mig, det har det ju gjort hittils. En annan vän sa en gång att "när du har en idé så genomför du den". Och om det nu stämmer så har jag inga planer på att sluta fungera så.

Med andra ord, i Västervik kan jag koncentrera mig på här och nu och känna att allt ska gå bra. Så fort jag ställer om till storstadens puls så blir det fel. Men jag oroar mig inte farligt mycket. När jag väl flyttar tillbaka hit kommer jag vänja mig tillbaka vid Stockholm, och med visst trams utrett kommer jag kunna behålla mitt tämligen nyförvärvade självförtroende.

Och så var det med det. Avslutningsvis vill jag bara säga att Johannes lät mysigt lycklig i telefon idag. Det unnar jag honom så gärna.

Ulf Brunnbergs morgonrockar

Den gode Johansson anlände igårkväll till Västervik, och därmed behöver jag inte ens fundera på att ha tråkigt de närmaste veckorna. Vi gick till Harrys och drog en pizza, och pratade om diverse märkligheter i livet och inom populärkulturen. Bl.a. Ulf "Dumle" Brunnberg. Johan berättade att Fredrik Lindström en gång listat några av de märkligaste fenomenen i det moderna Sverige, och ett var varför Ulf Brunnberg ALLTID har på sig morgonrock i alla de farser han medverkar i. Fenomenet illusterades med säkert 10 klipp från olika farser där Dumle ränner runt i diverse badkappor. Jag tror att det beror på att Ulf är den ende svenske skådespelare som gör sig i morgonrock (lite som att Per Fritzell alltid får spela polis när Galenskaparna/After Shave har med en sådan i något sammanhang, detta av den enkla anledningen att han är den ende i gänget som ser trovärdig ut i uniform). Om det är någon som har någon annan teori så får den gärna vädras i Kommentar-sektionen.

Dagens företagare och dagens företagsamme

Dagens företagare:




Dagens företagsamme är den lille, knappt 10-årige Västervikare som idag stod utanför Ica Kvantum och sålde jultidningar. Snacka om att vara ute i god tid. Jag hade inte hjärta att förklara för grabben att han bara blir utnyttjad av de elaka förlagen, och att de där premierna man får bara är lågklassvaror som inte håller mer än i max ett halvår.

På Visskolan får man varierad träning

Under den senaste veckan har jag

*spelat gitarr på en reggaeversion av "Blott en dag".
*spelat trummor på en cover av Dylans "Knockin' on heavens door"
*spelat bas och körat på en cover av Harpos "Moviestar"
*spelat kompgitarr på en cover av Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" (nej, jag gillar den inte heller, men det finns det andra som gör)
*sjungit lead och spelat gitarr på en cover av Magnells "Kliff"
*skrivit på ett par nya, egna alster

Tråkigare kan man ha!

Om skrivande

Det här med skrivande är ju något som jag är verkligt bra på. Men även det kan det gå en viss rutin i, särskilt om man har jobbat en hel del som journalist de senaste åren. Ingenting är roligt när man måste göra det. Ibland när jag sitter där och nöter på någon filmrecension som jag känner att jag inte får hyfs på börjar jag tvivla på min egen förmåga som skribent: "fan, jag kanske inte är riktigt bra ens på det här? Tänk om jag är USEL på något jag hela tiden trott mig vara bra på?". Men sen publiceras recensionen, och då händer det ibland att folk hör av sig och tycker att "det där var välskrivet", och då inser jag det har dom alldeles säkert rätt i. Fram tills för några månader sen hade jag nog tänkt att "dom har fel, jag vet vad jag har skrivit och just därför vet jag att det är skit". Men sen sa SEO en bra sak: "Lita på det dina vänner säger om dig, för dom kan vara objektiva, det kan inte du". Då var det som om allting stämde. Självförtroendet i min yrkesutövning har blivit mycket större. Detsamma gäller självförtroendet när det gäller vissjungandet, och det lär nog bli ÄNNU större, ju längre tid jag spenderar på skolan.

Just nu sitter jag och skriver låtlistor till de skivor som min mamma ska ta med som present till min mormor till helgen. Att skriva kommentarer till varje låt är en av de där sakerna som gör att jag gång på gång återupptäcker hur roligt det är att skriva. Och det är oumbärligt om man, som jag, tänker sig att jobba med skrivande resten av sitt liv.

Gurasexuell

Min klasskompis, den eminente Oskar L (allmänt kallad Osklar), hade knytkalas hemma hos sig igår. Jag bakade två exemplar av min trademarkade kladdkaka och for dit. Vi hade väldigt skoj, men till saken hörde att detta var Stora Partnerbesökarhelgen. Det verkade som om i stort sett hela klassens pojk/flickvänner hade rest dit, och de två andra singlarna klassen rymmer, förutom mig då, var inte närvarande. Med andra ord formade sig festen så småningom till fem par som satt i soffan och gosade, och så jag som satt på en stol bredvid och gosade mig med Osklars Ibanez-gura. Min vän och klasskamrat Zalome förklarade att jag hade blivit "gurasexuell". Undrar om jag är ensam om det i världen. Tror inte det.

Såna där tillfällen är för övrigt som gjorda för att ge en en ordentlig dos bitterhet rörande sin singeltillvaro. Men det jag blir inte bitter, för är det två saker man ska se till att undvika att göra sig till, så är det bitter och ett offer. Och när jag blir bitter så sjunker jag så oerhört jävla djupt. Och det är det inte värt.

Imorgon kommer jag missa Sunkit, för första gången på över två år. Känns konstigt.

Trampes Kulturkvart: Ebeneser

Tomas Andersson Wij är en av de mest intressanta av de många och (förhållandevis) unga svenska singer-songwriters som etablerat sig under de senaste 10 åren. Han klumpas ofta ihop med Winnerbäck och Lundell, och nånstans befinner de sig väl i samma tematiska och andliga kvarter, men uttrycket skiljer dem, i mitt tycke, åt. I Tomas sånger kan det vardagligt konkreta och det hisnande abstrakta, eller varför inte det fnösketorrt konstaterande och det andligt förfinade, mötas inom ramen av en enda vers. Natten kan sväljas i en förort till livet samtidigt som ett Delsboband spelar "Desolation Row" i Blues från Sverige, och samtidigt som ljuden från smällande dörrar och ringande telefoner hörs i huset kan Tomas be Gud att göra nånting vackert av allt som går sönder här i Gör nånting vackert. Han kan torrt och konkret konstatera hur tidens melodi går i Hej då, för att i nästa stund poetiskt fundera över hur han själv börjat kunna slappna av i sig själv i Segla med. Lägg därtill en mycket personlig röst och melodier med mycket särpräglade harmonier, och du har en oerhört intressant och begåvad artist/låtskrivare.

I mångas ögon var det av Warner utgivna albumet Ett slag för dig Tomas debut, detta förmodligen p.g.a. att han i samband med den för första gången blev ordentligt uppmärksammad i media och sålde tämligen bra. Den var dock inte hans egentliga skivdebut; den hade begåtts redan 2 år tidigare, 1998, med plattan Ebeneser, på mindre bolaget Anderson Records. Utan att någon verkar tycka illa om den, så behandlas den ofta som en mer udda bricka i Tomas skivproduktion. Förklaringen kan kanske ligga i att han i mångt och mycket kommit att bli förknippad med ett akustiskt sound, detta då han gjort väldigt få spelningar med band och närmast uteslutande spelat ensam med sin gitarr (då och då förstärkt av ytterligare 1-2 musiker), och det soundet motsvarar inte riktigt hur han låter på varken Ebeneser eller den tredje skivan, Vi är värda så mycket mer. Sanningen är att Tomas alltid experimenterat en hel del, och även om både Ett slag för dig och fjärde skivan Stjärnorna i oss präglas av ett mer akustiskt ljud, så är de övriga tre fullängdarna (de tidigare nämnda och Tomas Andersson Wij från 2005) mer experimentella plattor med tämligen varierat sound. Så att Ebeneser skulle vara en udda platta bara för att den inte låter "typiskt Tomas" tycker jag inte är ett särskilt hållbart argument, då Andersson Wijs sound har varit mycket varierat genom åren.

Dock är skivan en betydligt mera syntdriven platta än vad någon av hans andra är. Tomas har själv sagt att detta val av produktion mycket berodde på att han inte ville fastna i klichébilden av en typisk Södertrubadur. Och det lyckas han också med; skivan låter ofta mer Roxy Music än Ulf Lundell. Syntarna används dock främst som melodiinstrument och för vissa utsmyckningar, grunden i låtarna består nästan uteslutande av Lars Halapis bas och Peter Korhonens trummor. Och det typiskt personliga i låtarna är inte stort annorlunda från vad som skulle komma senare; som med alla stora låtskrivare går det en mycket tydlig, personlig och röd tråd genom hela Tomas produktion.

De två spår som inleder plattan, "Varm sjö" och "Små hål i din röst", ger en mycket bra antydan om hur resten kommer att låta. Båda två är dämpade ballader med tämligen abstrakta texter, texter som inte så lätt kan sägas tillhöra en speciell genre eller bara kan tolkas som betydande en enda sak. Svagt brusande syntar möter Tomas dämpade akustiska gitarr i "Varm sjö", medan "Små hål i din röst" är en storslagen uppvisning av ett helt museum av analoga syntar och ljud från yttre rymden. De skapar ett drömskt sound som tillåts bölja helt fritt i en 3,5 minuter lång introduktion. I detta arrangemang liknar låten knappast någon annan i Tomas katalog (något han själv påpekar på sin hemsida), men själva sången är mycket typiskt Wijsk:

Små hål i din röst
när vi pratade sist
du var ensam och stark
små hål i din röst

Små hål i din röst
som jag plockar och spar
jag fingrar i dig
små hål i din röst

Små hål i din röst,
små hål där det drar
ett löfte om mer
små hål i din röst

Ett genomgående tema på skivan är sökandet efter en trygghet och en väg i livet. I "Även om ditt rum släcks" inser den nyblivne vuxne, som nyss satt en namnlapp på dörren till sin lägenhet, att det är upp till honom själv om han ska "bli mer än blomjord och mat åt en mask", och att ingen kommer tacka honom om han är måttfull. "Tusen sätt att försvinna" handlar om förmågan att med kärleken som stöd kunna stanna kvar i något, att helt kunna ge sig hän åt något, ett tema som vidareutvecklas i den Joni Mitchell-doftande "Hemma nu" där två människor, som jagat runt i världen men bara fått skavsår på vägen, finner tryggheten och friden hos varandra:

Det som vi har är ett andetag djupt
skört som ett äggskal, en början, ett slut
men just nu finns inget som sliter och drar
jag har väntat så länge på det vi nu har
att få stanna kvar
med nån som du

Den mest centrala låten om hemkomst på skivan är dock det avslutande titelspåret. Här sjunger Tomas om baptistkyrkan Ebeneser, den plats som enligt honom själv "gestaltar mitt liv. Det var där musikens gnistan tändes i mig och det var där jag förstod att tillvaron är något mer än det vi kan se och ta på. Det här är ingen nostalgisk sång. Ingen av mina sånger är det. Det är en sång om att gå bakåt för att hitta vägen fram.":

Alltid en tonart för högt, man kan leva så
Alltid ett grönare gräs
Om jag faller nu, vem tar mig då?
om jag försvinner bort, vilka letar då?

Utan ett hem, utan en krets, man kan leva så
rinna som sand ur en hand när den knyts för hårt
man kan gå ett varv och ännu ett
man kan jaga som en hund

det dom säljer här väger lätt
jag är alltid på väg tillbaks
Ebeneser

I denna sång är Tomas ensam med sin gitarr. Här anar man tydligt det sound som skulle komma att dominera nästa skiva, Ett slag för dig. Det märks även i skivans näst sista, och i mitt tycke starkaste, spår, Sjung inga fler sånger om kärlek, en gitarrballad om efterdyningarna av en misslyckad kärlekshistoria. Här är det inte längre Roxy Music och syntmusik som hörs, utan mer tongångar som för tankarna till Red House Painters. Detta i skarp kontrast mot More Than This-flörtande låten Parasit, där den destruktiva blandningen kärlek&självförakt tas upp på ett sätt som jag (tyvärr) mycket starkt känner igen mig i:

Det du tror du ser
är bara ett lager tunt
aldrig har jag
fått nån som du
jag borde varnat dig förr
jag varnar dig nu
i mig bor en parasit
den äter mig bit för bit

Vi finner även här första fröet till Tomas känsla för att skildra det där typiskt svenska, detta främst i Kallbadhus, också den en nedplockad, akustisk gitarrballad, med svag stråkförstärkning. Här berättas historien om en man som under en vinter och en vår sliter ut "sin svenska rygg" då han bygger ett kallbadhus åt sin ende son. Det är en väldigt fin, vemodig sång, där Tomas med några få fraser förmår att exakt förmedla en väldigt typisk, säreget svensk stämning, som inte är så lätt att beskriva med ord.

Som helhet är Ebeneser ett mycket starkt debutalbum, och en skiva som i mitt tycke förtjänar att nämnas avsevärt högre än brukligt när man talar om artisten Tomas Andersson Wij.

Allt ju vilar i min faders händer

Jag har bildat reggaeband! Om en timme ska vi ha vår första (och förmodligen enda) spelning. Laguppställningen är Johanna (piano), Simon (bas), Lukas (sång), Therese (trummor), och jag själv (gitarr). Vår repertoar består av en ragga-version av "Blott en dag". Kommer bli bra.

Moreyskans lov

I avsnitt 8 av Twin Peaks vaknar agent Cooper upp på sjukhuset efter att ha blivit skjuten i avsnittet innan. Lucy informerar honom om allt som hänt under natten, bl.a. en mordbrand, ett dödsfall, ett par mordförsök och ett självmordsförsök. Cooper svarar förvånat: "How long have I been out?"

Jag känner detsamma. Har under dagen insett att en sjuhelvetes massa saker inträffat, oberoende av varandra, i min vänkrets under den vecka jag varit i Västervik. Av respekt för alla inblandade tänker jag inte gå in på detaljer. Jag säger bara såhär till alla mina vänner: jag finns tillgänglig för er närhelst ni behöver mig. Låt vara att jag är i Västervik.

Annars vill jag idag hylla min vän Annelie Morey. Inte för att hon fyller år eller så, utan för att jag precis hade ett trevligt telefonsamtal med henne och känner för att uttrycka min uppskattning för det där fina som är hon. Vi har känt varandra i några år, och hon är en alldeles charmant och underbar kvinna i sina bästa år, som ger en stöd när man behöver det och som man mer än gärna stöttar tillbaka. Hon är så jävla bra, helt enkelt. Dessutom är jag övertygad om att hon var expert på kurbitsmålning i ett tidigare liv. Och slåss kan hon, det syns ju på bilderna ovan! Moreyskan i mitt hjärta!

Mer grundlig Västerviksgenomgång

Sådär, första skolveckan avklarad! Phew! Det har varit rätt intensiva dagar, och alla nya intryck har fyllt mitt huvud med konstiga drömmar som försämrat min vanligtvis goda nattsömn, så jag har varit fruktansvärt trött, och inte haft tillgång till internet annat än i skolan. Därför har bloggandet blivit lidande. Men nu så!

Jag bor i ett förortsliknande område en bit från centrum (c:a 10 minuter med cykel), ensam i en trerummare (ett rum plomberat, visserligen, men ändå!). Köket och vardagsrummet är båda stora och rymliga, och jag trivs mycket bra (trots bristen på badkar).

Själva skolan är trevligt belägen i centrum, precis vid havet. Huset saknar luftkonditionering och möjlighet att tillaga mat, men havsluften är frisk, och lunchen på Delfin är både god och tämligen billig (55 kr vid avhämtning).

Folket i klassen är, som tidigare nämnts, "a mixed lot". Men fruktansvärt trevliga! Vi är 14 stycken till antalet, och trots att vi egentligen bara känt varandra i mindre än en vecka så känns det som om mycket längre tid än så passerat. Alla är vi olika, men också kontaktsökande och trevliga, så vi har funnit varandra väldigt snabbt. Igår fick alla spela igenom varsin låt för klassen, och det var ren magi. ALLA var skitbra! Och när vi idag för första gången hade körsång på schemat, så var det ungefär samma upplevelse. Vi sjöng i flera olika (och inte alltid helt lätta) stämmor, men alla hittade rätt väldigt fort, och på nolltid lät det hela otroligt fint. Det ska verkligen bli skojigt att se hur den här redan så begåvade klassen kommer att utvecklas och förbättras under året.

Ikväll ska jag bege mig upp till Hufvudstaden igen, då jag har en spelning där på söndag. Men det känns inte som om jag kommer göra det så där fruktansvärt ofta framöver. Jag trivs i den här lilla staden. I lugnet som råder här blir det lättare för mig att koppla bort de nojor och den stress i tillvaron och livet som jag ofta känner. Jag blir, helt enkelt, bättre på att leva i nuet, och inte oroligt blicka alldeles för långt framåt hela tiden. Och det är guld värt.

Latlåt från Farsta

Föredrar nog herr Winnerbäck en smula mer välbarberad, men wtf. På scenen kan ni även se bl.a. Sundström, Karin & Vanja Renberg, Martin Hederos, Nina Ramsby, Fjodor och Johansson (den sistnämnde iförd en tröja vars text är namnet på världens bästa band).

Små observationer rörande Västervik

* Här finns väldigt många pizzerior, dock inga pastahak, så vitt jag kunnat se.
* Man har en mycket välsorterad godisaffär, Boa Konfektyr.
* Lokala tandläkaren heter Sune Drufwa.
* Folket i klassen är en salig blandning, men än så länge har inga andra intryck än positiva givits.
* Min lägenhet är rymlig och trevlig. Här borde jag kunna få in 4 turkiska diskare, och på så sätt klara hyran.
* På ICA verkar maximen vara att "har man en kundvagn så förstår alla att jag måste komma fram, alltså behöver jag inte säga åt folk som står och tittar åt ett annat håll att 'jag måste fram här', det är bara att köra på dem direkt".
* Folk uppskattar Åke Uppman. Kvalitetssinne så det förslår.
* Vännerna i Stockholm säger att de saknar mig. Jag blir rörd.

Jag lever än!

Beklagar bristen på uppdatering. Har tillbringat helgen med att installera mig i Västervik och de senaste dagarna har man varit duktigt social i plugget. Har ingen internet där jag bor, så det lär dröja ännu en tid innan ordentlig uppdatering kommer. Under tiden tycker jag ni ska njuta av denna Red House Painters-goding.

Segla med

Satt igårkväll och lyssnade på Tomas Andersson Wijs platta Ett slag för dig. Jag har lyssnat väldigt mycket på den det senaste året, men, upptäckte jag nu, aldrig riktigt ordentligt på de två sista spåren. Ett av dem heter Segla med, och har en oerhört bra text. Bifogar den nedan.

Bara vi två kvar här
solvarma klippor
och ditt barndomshav
Nu djupnar natten
björkarna susar
jag har inga frågor kvar

Man når en punkt
där allt blir enkelt
där det inte längre finns nåt val
Där allt det man satsat
kommer gå förlorat
om man ser tillbaks
Då är det dags att bara segla med

Du kom inte till mig
som min räddning
Jag reste mig själv
och slöt fred med Gud
Jag var den hårdaste juryn
i världens högsta domstol
det har aldrig hänt förut
att jag bara kunnat segla med

Jag har svårt att be
men mitt liv är en bön
om att en dag
få känna vågen av självklarhet
en dag
helt utan tvekan
segla med utan tvekan
segla med

Nångång
måste man stanna
i det man har
och inte har
Kliva ner från tronen
böja sig för andra
Kliva ner från tronen
börja tjäna andra
och bara segla med

Grillpartaj

I lördags dök en sjuhelsikes massa olika vänner upp på grillkalas hemma hos mig, i skärgårdens trygga famn. Det grillades (givetvis), dracks öl och kaffe, och pratades en himla massa. Julia och Jonas skänkte mig en LP med Loa Falkman, Ida och Johan en ask choklad, och Kuno och Jossan två synnerligen bisarra filmer. Dan och Ahrvid badade. Jag och Frida diskuterade livsfrågor. Maggan Falkudds livsverk beredde mycken glädje. Martin berättade om sitt arbete som sönderrivare av konfidentiella dokument på Salas kommunförvaltning under 70-talet (man hade inte råd med dokumentförstörare), och gav mig hela Thore Skogmans mästerliga platta "Melodirapport från T.S". Marcus och Emil köpte tändvätska. Anna och Elin bar stolar. Alla verkade vara på sitt bästa humör. Det var fruktansvärt trevligt, och jag blev fruktansvärt rörd och styrkt av att se hur många underbara vänner jag har. Dom är bäst. Helt enkelt.

Efter det att alla andra stuckit och Kristenson törnat in, satte sig jag, Dan, Ahrvid och Anders och glodde på hela den säsong av "100 höjdare" där jag fungerade som researcher och produktionsassistent. Den är nog det jag är mest stolt över i mitt yrkesverksamma liv. Den tog en himla massa energi i anspråk, och jag tvivlade ofta på hur resultatet skulle bli, men i slutändan blev det alldeles strålande bra. Och det står sig.

Efter att ha lutat sig några timmar så begav sig övriga sällskapet in till stan. Själv började jag, endast iförd kalsonger, städa. Mamma dök upp så småningom, och med hennes hjälp gick det hela smidigt och geschwint, och blev riktigt rent.

Även måndagen blev riktigt bra. Fick en artikel nästan helt klar, och skrev även stora delar av en låt som jag känner mig riktigt nöjd med, åtminstone hittils, den är inte klar än. Att ha tre riktigt bra dagar i rad brukar sällan vara mig förunnat. Men nu känns det som att jag kanske (observera: kanske) kan vara på väg att bryta vissa negativa mönster som plågat mig. Det är som om jag börjar se saker och ting klart igen. Kanske kan jag spåra orsakssammanhang och reda ut det som behöver redas ut. Vi får se, men det känns hoppfullt.

Ber annars att få tipsa om vännen Nessles indiska genomgång.

An oldie, but goodie!

Hasse A & Love B

Häromveckan firades Thomas Hammars 50-årsdag. Jag hamnade bredvid en trevlig kille som heter Love, som jag hade träffat en gång tidigare. Av nån anledning nämndes hans pappa, om vilken Love sade, att han var den ende i hela Sverige som kunde Bellmans epistel 48, "Solen glimmar blank och trind", utantill. Jag kom då att tänka på min gamle latinlärare, Leif Bergman, som var en sjudundrande expert på gamle Carl Michael, och som jag var nästan helt säker på också kunde texten. Så jag påpekade:

- Nja, jag skulle tro att min gamle latinlärare Leif Bergman också kan hela den sången!

varpå Love, med ett litet leende, svarade:

- Jo, Leif Bergman ÄR min pappa.

Herrejäklar vilket drömläge. Det är NÄSTAN lika häftigt som när Hasse Alfredson och Gösta Ekman 1973 åkte på turné med revyn "Glaset i örat". I turnébussen sjöng Gösta vid ett tillfälle "Härjarvisan", en låt ur Lundaspexet "Djingis Khan" från 1954, ett spex där Hasse medverkat som författare och ursprunglig tolkare av Djingis roll. Gösta hade dock aldrig tänkt närmare på var visan kom ifrån, så när Hasse vid ett tillfälle rättade honom, utbrast han en smula förorättat:

- Hördu, den där visan har jag kunnat ända sedan jag var liten pilt, så kom inte här och rätta mig!

varpå Hasse snabbt replikerade:

- Den där visan SKREV jag när du var liten pilt!

Sunkit i måndags...

...var mäkta skojigt och svettigt. Christopher tyckte vi borde ha svarta armbindlar, då detta ju var mitt sista Sunkit på (antagligen) ett bra tag, och Rara Underbara Katarina tyckte att "Sunkit kommer inte bli detsamma utan dig". Jag blev väldigt rörd. Jennie är fortfarande världens bästa ex-kex. Johan Frick röjde så det stod härliga till. Ahrvid bjöd på efterfest hemma hos sig, och där samlades jag, Danne, Anders, Frick och Åsa. Efter cidersmuttning och Povel-kultande tog Åsa och jag oss en promenad genom natten, innan jag for hem till mig och sov som en liten duva.

Ikväll ska jag äntligen se Darling. Återkommer med åsikt.

Tiden går fort när man är bizarr

I fredags fyllde den mycket käre vännen Martin Kristenson år. Givetvis skulle han firas med presenter och kvalitativ mat. Gick till SubDVD och tjackade en tidig Bergman och en sen Mats Helge. Genomgående svensk kvalitetsfilm, alltså.

Det här var andra födelsedagen i rad som Kristenson firade på Cafe Piastowska. Själv har jag också firat mina två senaste geburtstags där. Det börjar med andra ord bli lite av tradition över det hela, ska försöka komma på något mer originellt till hösten.

Fullt av trevligt folk och många fina presenter. Jag språkade rikligt med Lotta Grün och Johan Kugelberg. Den sistnämnde är numera person nr 4 på "listan-över-människor-i-jämförelse-med-vilka-jag-känner-mig-tråkig" (de andra tre är SEO, Johansson och Nessle). När karln släpper loss sina kunskaper om allt mellan himmel och jord inom musiken och populärkultursnörderiet är det så att man känner sig riktigt obildad och humorlös. Hatten av för Kugelberg! Speciellt som han gav mig ett exemplar av "Bordellmammas dotter" (han fick av mig Blomsterunges två plattor).

Efterfest hos Kristenson, till vilken vi åkte i Kugelbergs bil. I den luktade det illa, ety en hjortstek och en laddning smultron låg i bakluckan (jo faktiskt). Men det kunde inte förta det goda humöret. Vi sjöng alla glatt Povels fantastiska göra-slut-låt "Din njugge far och din snörpiga mamma". Väl hemma hos Kristenson blev det filmtajm. Vi beskådade min berömda skrevspark i "Ondskan", Tiny Tim live på Monterey-festivalen 1967, och tjeckisk bögpolo. Innan Kugelberg skjutsade mig hem till Ynglingagatan avnjöt vi även en bit av Gotlandsteaterns legendariska pjäs "Klädd i näbben" från 1978. Den går ut på att alla ungdomar pratar fruktansvärt slarvigt och att de måste lära sig hur viktigt det är med ett bra språk. Detta illustrerar man genom en skrattretande dålig punkparodi och genom att låta alla prata pilsnerfilmsslang. Inte särskilt lyckat, men väldigt underhållande.

Kom i säng lagom till 4-snåret. Vaknade vid 12 av att Johannes ringde och var på ingång. Han och några polare skulle besöka Cornelisdagen och det hade skitit sig med boende. Eftersom man är alldeles för snäll så tog jag gladeligen emot dem. Istället för artikelskrivande kom kvällen istället att ägnas åt indisk mat, stadspromenad och en rosa groda (som ovan ses posera tillsammans med en av skivsamlingens dyrgripar). Efter att jag utsatt sällskapet för Loa Falkman i högform blev det en tidig kväll. Alla sov illa.

På söndagen cyklade jag bort till Street och var social med Kugelberg, Martin Kristenson och Martin Hederos. Vi bläddrade i gamla fanzines och pratade konstig populärkultur. Såklart. Kristenson är en alldeles för snäll människa, men det visste ni ju redan.

På kvällen jobbade jag med två låtar. Läste också samlingsalbumet "Jag, Joakim", som den gode Lindengren gjort. Hysteriskt skojigt, särskilt klassikern "Morgonstund har guld i mund".

Och ikväll, Sunkit!

Visst är jag lik Johnny Cash?

Bilden tagen på Långholmen i lördags. Jag är i full färd med att tolka Åke Uppmans "Jag är en man". Gitarren är tyvärr inte min egen.

Ingmar Bergman är död

Ja, Ångest-Ingo har alltså lämnat in. Väldigt tråkigt, men enligt dom som stod honom nära hade han kommit över sin dödsångest och tyckt att han hunnit med mycket och haft ett rikt liv. Och det är ju alldeles sant. Bara de senaste veckorna har jag ofta haft på "Fanny & Alexander" när jag suttit och ätit, och den står sig fortfarande väl som en av de bästa svenska filmerna någonsin.

På en sommar har de två största svenska giganterna på sina områden, Povel och Ingmar, ryckts bort. Inte kul, men man får istället glädjas över allt de hann med och att de fick långa liv.

Flicka och hyacinter

Via Kristensons försorg fick jag så igårkväll äntligen se Hasse Ekmans omtalade film. Och den levde faktiskt upp till förväntningarna. Ett mästerverk. Då vännerna på Studio S Entertainment ska ge ut filmen på DVD till hösten, rekommenderas starkt att ni tar er en titt på den.

Favorit från tidigt 90-tal

Den står sig rätt bra, tycker jag. Synd att Shutrick inte är så värst produktiv längre.

Det är fint med teknik och konspirationsteorier

Min pappa har aldrig gillat det där med att jag har musik som ligger och tar plats på datorn. Nu kan han emellertid inte säga så mycket, för nu har han själv börjat använda datorn till att föra över skivor till sin mobil. På ett liknande vis undrade han för många år sen hur jag kunde köpa DVD:er med filmer som vi redan hade på video (med "video" menas i detta fall avspelningar av SVT-sändningar från slutet av 80-talet). När vi flyttade ifrån Östermalmsgatan förra året gjorde farsan en grovgallring bland kassetterna och slängde merparten av dem, då "de filmer som jag vill ha skaffar jag mig ju på DVD". Hmm.

Förresten är det fint med konspirationsteorier. När jag var på bibblan igår gick jag förbi en äldre, vithårig dam som satt vid en dator och surfade. Hon hade vita handskar på sig och var paralellt inne på både Gärdets Hunddagis hemsida samt en hemsida för djurens rättigheter. Detta var givetvis nog för att få igång min fantasi i en härlig konspirationsteori. Tanten höll på att följa efter en hiskelig adelsman (inte jag, utan en annan) som gjort sig känd för att piska hundar, och som säkerligen fanns någon annanstans på biblioteket. För att inte väcka misstankar hade tanten satt sig för att surfa vid en dator nära ingången, så hon säkert skulle kunna följa efter honom om han gick ut. Eftersom hon är djurrättskämpe passade hon givetvis på att uppdatera sig lite vad som hänt på den fronten sen imorse, bl.a. har hon en hemlig kontakt på Gärdets Hunddagis som levererar vapen åt henne. Anledningen till att hon hade handskar på sig var givetvis att hon vid första bästa tillfälle skulle hugga ner adelsmannen, och då får man ju inte lämna några fingeravtryck efter sig.

Såna där konspirationstankar kan liva upp en hel dag. Men jag är noga med att skilja verkligheten från mina skojfantasier. Det var INTE så att jag när tanten reste sig slängde mig efter henne, tryckte ner henne på marken och vrålade: "Sterba inte hjärnan ur adelsmannen, din psykotiska gris!". Jag lät henne fara i frid och nynnade istället på "Sorgliga sånger", en låt av Johan Rothstein.

Fest!

Som jag nämnt tidigare så flyttade jag in på Ynglingagatan i februari, men tiden att röja upp och få det att se stiligt ut där har inte funnits förrns nu. För att få umgås lite med vännerna och för att tvinga mig själv att slutgiltigen få det fint och fräscht i lyan så styrde jag ihop ett litet Pommac-och-bull-kalas hemma hos mig igår. Jag och mamma bakade ihop en ordentlig laddning kanelbullar i fredags, och vårt alltid lika väl fungerande teamwork kärvade inte det minsta. Det gjorde det däremot på lördagen, då mamma släppt av pappa på stan och skulle skjutsa mig till Martin Ohlsson för lyx-Pommac-anskaffning. När hon fick se dammhögarna i min lya insisterade hon på att hjälpa mig att städa. Jag hävdade envist att det hinner jag med själv. Mamma hävdade lika envist att det gör du inte alls. Jag hävdade envist att det gör jag visst. Mamma hävdade envist att det gör du inte alls. Osv osv. När det hela väl trissats till nivån att jag stod och skrek åt mamma att det här för helvete är MIN lägenhet och jag ansvarar själv för den, så gav hon motvilligt upp. När Pommacen väl var inköpt gjorde jag en ordentlig städoffensiv som tog mig hela kvällen, och delar av söndag förmiddag, men det blev skinande rent och dessutom klart i tid.

Ett ordentligt gäng av glada vänner anslöt. Ida, Jonas, Julia, Emil, Moreyskan, Johansson, Martin, Mattias, Ahrvid, Kugelberg, Marja och Diös, närmare bestämt. Bullarna och Pommacen lät oss väl smaka, och de som sedan tidigare inte var insatta i det populärkultursnörderi som jag och många av mina vänner ägnar oss åt, fick sig en ordentlig grundkurs nu. Det hela var jättetrevligt, men när anspänningen släppte (man får trots allt alltid en viss sådan när man arrangerar något; detta nu ihop med sömnbrist och utmattning) och vännerna hade gått hem så blev det en ordentlig dipp. Jag kände mig ännu ensammare och jätteledsen. Men jag vilade en stund och sedan kändes det bättre.

Idag träffade jag Emma och gav henne, som utlovat, en laddning överblivna bullar som namnsdagspresent. Den människans positiva energi kan lyfta vilken dag som helst.

Tack till alla underbara vänner som kom förbi igår, för er närvaro och era gåvor (den tavla föreställande sulfitfabriken i Grums som Johansson och Annelie gav mig kommer göra sig utmärkt på min sovrumsvägg).

Storstädning

Håller på och röjer som bäst i lägenheten inför en liten mottagning imorgon. Riktigt härligt att få bort allt smuts, beskåda sin vackra nuna i ett rent spegelglas, och känna hur allt doftar friskt av Ajax Lemon.

Städning är för övrigt lite som att skriva låtar. Det som tar en jävla tid är att konstatera att "jaha, nu ska jag städa/skriva låtar, faan vad jobbigt det kommer att bli och vilken tid det kommer ta". När man väl känt så i några timmar och väl tar tag i det som ska göras så går själva värvet rätt så fort.

Drack té med Thomas i torsdags kväll. Vi diskuterade utilitarismen och huruvida juridik är intressantare i teorin än i praktiken. Givande. Nu ska jag äta en biff.

Det finns inget bättre

Strumpmannen & Zarah Leander-mannen

Tillbringade måndagskvällen med att fira Thomas Hammar på dennes 50-årsdag. En av de trevligaste kvällarna på länge. Vi satt några stycken i hans trädgård och drack sprit, åt kaka och pratade om de märkliga små saker som utgör världen omkring oss. Thomas är, som tidigare nämnts, medlem i duon Blomsterunge, detta tillsammans med Lars Cleveman, som också närvarade på festen. De har lösa tankar på en platta som ska heta "12 män", med låtar som ska handla om Elementmannen, Hivmannen, Farstamannen, Hagamannen, Elsexmannen, Lasermannen och så Hagamannen igen (det fanns ju två stycken). Dock saknas det än så länge några för att det verkligen ska bli 12 stycken, men nu har en ny tillkommit: Strumpmannen, en toker som tydligen är strumpfetischist och därför på sistone ägnat sig åt att slita strumporna av rullstolsbundna kvinnor. För detta avtjänar han just nu långvarigt fängelsestraff.

Cleveman hade precis fått avnjuta min cover av hans låt "Där du är nu", och till min stora lättnad uppskattade han den mycket. Phew. När jag sa att jag varit nervös för hans reaktion tittade han stint på mig: "DU var nervös? Herregud, det är ju bara JAG som ska vara nervös när nån spelar in MINA låtar!".

Kvällen blev sen, och avslutades med att Thomas tjej Bao-Lin bjöd på en fantastiskt god pastasås, som jag hjälpte till att laga. Vi åt såsen i trädgården, endast upplysta av en marshall. Klockan var 1 på natten, och alla var glada. Det är ett av de minnen jag tänker ta med mig från den här sommaren. (Svårt att förklara för er som inte var där hur fantastiskt det är att äta pastasås utomhus en sen kväll på sommaren med endast svag belysning, men prova så får ni se!)

Sov länge på tisdagen, och masade mig sedan iväg till Solliden. Yep, ni läste rätt: Trampe går på Allsång på Skansen. Mellan 1993-2003 var det en aktad tradition att göra så en gång per år med mamma, men de senaste åren har jag inte orkat med. Fjortisfester är inte riktigt min grej. Men nu uppträdde vännen Mattias Enn med två Zarah Leander-tolkningar, och då måste man ju visa sitt stöd. Mattias skötte sig med den äran, få artister i Sverige lever upp till benämningen "estradör" så bra som han. Dessutom medverkade den begåvade Love Antell (även om jag inte är RIKTIGT lika såld på honom som många av mina vänner) och min mammas gamla körledare, den skönsjungande Sofia Karlsson, så det blev en riktigt trevlig kväll. Kristenson var med, och var även han seg efter en sen natt. Så vi satt och var sega tillsammans i gröngräset innan festligheterna drog igång. På väg hem sprang jag på Frida Dahlberg, en av mina käraste vänner som jag dock träffar alldeles för sällan. Hon spelar i sommar Shakespeare på Steninge Slott, ända fram den till 29:e juli. Varmt rekommenderat.

Ikväll ska jag beskåda Stefan Sundström på Kulturhusets tak, och därmed fira min namnsdag. Eventuellt ska jag även överräcka en demo till Steffe. Nervigt.

Dagens musik:
Zarah Leander - Sång om syrsor
Florence Valentin - Kom igen, Haninge punks
Säkert! - Det här är vad dom säger

Mitt livs nåväl

Här kommer nu en novell som jag knåpat ihop under helgen. Based on a true story. Mycket nöje! (Kommentarer och konstruktiv kritik mottages tacksamt)

GE MIG LITE TID

Hon ringde honom runt klockan ett på natten. Han hade suttit uppe och försökt få något vettigt gjort, men det hade inte gått så bra. Han var inne i en period där han helt saknade gnistan och sällan fick ihop mer än ett par rader per vecka. Han kände att han behövde inspiration, men var för pank för att köpa nya skivor. Hans dator malde samma låtar om igen och han hade blivit så förbannad på det att han hade stängt av den och sedan bara suttit uttråkad och stirrat in i väggen i en timme.

Det var då hon ringde. Hon undrade om han inte kunde komma dit hon var. Det var nånstans bara en eller två busstationer från där han bodde. Hon hade låtit uppspelt och sluddrade lätt. Han blev inte förvånad, men visste inte heller om han blev glad. Han förstod mycket väl varför hon hade ringt, det var inte direkt första gången. Hon var trött, glad och full, och visste att han var den ende idioten hon kände som hade för mycket samvete och värdighet för att sätta på en tjej som var redlöst berusad och ville sova hos honom. Han hade bara träffat hennes andra killkompisar vid två tillfällen, och vid båda hade han bara velat slå dem på käften. Fjantiga indiepopare som satt och gjorde "skarpa" analyser av omvärlden, tyckte att alla andra förutom dem själva var "patetiska", och hade själva inte gjort ett vettigt skit i hela sina liv. Brudarna föll som rostiga rustningar för dem. Själv var han (tyckte han själv) verserad, snäll och trevlig och alltid mån om att behandla folk på ett trevligt sätt. Därtill var han nykterist. Han var förmodligen för ofarlig och för vänlig för att vara av intresse som något annat än kompis för tjejerna. Trodde han själv.

"Manlig självömkan är det finaste som finns" tänkte han för sig själv och smålog, samtidigt som han drog på sig jackan och började gå mot dörren.

Det var en ljum vårnatt, hade det varit några grader varmare hade jackan inte behövts. Han kände sig lite rastlös, och hade egentligen velat ta en promenad. Men hon var förmodligen aspackad och kanske skulle försvinna om han dröjde för länge. Så han tog bussen de två stationer som krävdes. Den var nästan tom, så när som på ett hånglande par och en gubbe med trenchcoat som satt och halvsov med huvudet lutat mot en stolpe. Det stack till i bröstet på honom när han såg paret. Han avundades dem. Han hade inte kunnat se några som helst lyckliga par eller småbarnsfamiljer det senaste halvåret utan att det gjorde ont.

Hon behandlade honom annorlunda än vad hon behandlade de där andra killarna. Hon verkade ha respekt för honom. För honom kunde hon berätta olika hemligheter. Hon kunde säga hur idiotiska hon egentligen tyckte att de där snubbarna i själva verket var. Hon hade sagt flera gånger att han var en av de bästa människor hon kände. Det gladde honom, men han kunde inte låta bli att bli lite irriterad varje gång hon sa så.
Han tyckte nämligen att han aldrig träffat en så underbar människa som hon. Hon var så lik honom som person att det var nästan skrämmande. Hon verkade tycka, tänka och känna precis som han i nästan allt. När han var med henne blev han spännande och intressant. Precis som hon. Han var inte den som trodde på kärleksord, men han älskade henne. På nåt sätt. Fast han var inte riktigt säker på vilket.

När han klev av bussen var det bara att gå runt hörnet till den där dötråkiga puben där hon tydligen hade varit. Han hade ingen som helst lust att gå in där och leta rätt på henne, och blev därför en smula lättad när han såg att hon redan stod utanför och väntade. Hon lutade sig lätt mot pubens dörrpost och såg fundersam ut. Hennes blick vilade mot asfalten, men såg ändå ut att längta bort till något annat.

Han ropade hennes namn när han kom gående över gatan mot henne. Hon såg upp och ansiktet sprack upp i ett leende.

Han betraktade inte sig själv som någon romantiker, men i det ögonblick han såg henne le insåg han att han skulle kunna göra vad som helst för det där leendet, både just där, just då och för alltid.

Hon kom springande emot honom. För ett ögonblick kändes det som om det hela inte var på riktigt, som om det var på film. Den känslan fanns kvar då hon flög in i hans famn och höll om honom hårt i några sekunder, men den försvann då hon kysste hans kind. Hade det varit på film borde hon rimligen ha kysst honom på munnen. Helst med tunga också.

- Hej! Hur är det? frågade hon. Rösten var gäll och glad, och han kände på hennes andedräkt att hon hade druckit den där äckliga kokoslikören va-fan-den-nu-hette. Hon var definitivt inte nykter.
- Jo, det är bra tack. Själv då? svarade han, och trodde att han log på ett sånt sätt att han såg vacker ut.
- Jo, det är rätt bra, svarade hon, och sen uppstod en besvärande tystnad. Hon log fortfarande det fantastiska leendet.
- Ville du sova hos mig? sa han. Det lät lagom neutralt och bra.
- Jaaa, jag tänkte väl det, sa hon och såg sig omkring som om hon letade efter någon. Blicken flackade en smula nervöst innan den åter mötte hans. Jag vet inte riktigt om bussarna fortfarande går.
Det gjorde dom ju, det visste han. Men han tänkte inte säga emot. Åtminstone inte så länge hon log.
- Nej, det kanske dom inte gör. Vi får väl gå.
- Ja. Ja, det gör vi, sa hon och nickade långsamt. Rösten var inte särskilt stadig.
De började gå genom vårnatten. Småpratade en smula. Skrattade en smula. Frös en smula. Och var fruktansvärt osäkra.
De stannade vid ett trafikljus. Det kom några bilar farandes och därför var de tvungna att stå stilla.
Han vände sig mot henne. Han var helt övertygad om att han hade ett rätt avslappnat ansiktsuttryck just då. I själva verket såg han närmast skrämd ut.
Hon log.
Han log tillbaka.
Bilarna for förbi och det blev tyst. De stod fortfarande kvar och såg på varandra.
- Fin du är, sa hon.
- Mmm, svarade han.
Hon böjde sig fram mot honom. Han mötte henne på halva vägen. De kysstes.
Den där kokoslikören smakade inte alls så illa som han mindes den. Eller så var det något med hennes mun.
De fortsatte att kyssas. Försiktigt lade han armarna omkring henne, och hon gjorde likadant omkring honom. Han visste inte hur länge de stod så. Förmodligen inte särskilt länge, men det kändes så.
Hon fortsatte att le.
Till slut kände han sig tvingad att säga något.

- Ska vi gå hem till mig?

Hon nickade till svar.
De fortsatte att gå. Hon fattade hans högra hand med sin tumme och pekfinger på vänster hand. Han slöt hennes hand i sin. Han log också, och nu log han verkligen på ett sånt sätt att han var vacker.
Det var då han kom till insikt.
Det här var precis vad som hade hänt de där äckliga indiepoparna. Hon hade gått hem med dem också. Hon hade kysst dem och legat med dem. Och sen gått därifrån utan att bry sig. Han hade trott att han kanske ändå var speciell i hennes värld. Att hon hade någon slags respekt för honom. Men han var lika värdelös som de där andra snubbarna, i hennes ögon. Hon skulle göra samma sak med honom som med dem. Han hade tillåtit sig själv att vara lycklig en kort stund. Vilken jävla idiot han hade varit.
Han blev så äcklad att han höll på att spy. Panikångesten sköljde över honom och han fick svårt att andas. Han blev tvungen att släppa hennes hand, gå en bit bort, luta sig mot en stolpe och kämpa för att återfå andan.
Hon såg givetvis förvirrat på honom, inte utan oro i blicken.
- Vad är det? undrade hon.
Han såg upp på henne med ett ansikte som inte längre var kontrollerad nervositet. Det var en förvriden mask av äckel och ilska.

Vad det är
Vad fan tror du att det är
Tror du att du ska få stampa på mig
som du har stampat på alla andra
Jag vet att de där idioterna inte bryr sig
men jag gör det
Och du tänker utnyttja mig
och slänga mig åt sidan när du är klar
Jag bryr mig
och du tänker förnedra mig
och stampa på min kärlek
Du är fullständigt genomvidrig
Du är ond

Han visste att han hade fel. Att hon inte hade menat något illa. Men han kunde inte stoppa känslorna. Han hade kontrollerat sig själv för länge när det gällde henne. Han hade varit arg på sig själv för att han inte hade fått bladet från munnen. Och nu fick han äntligen det. Men han trodde aldrig att han skulle säga något sånt. Inte till henne.

Du är ond

Han kunde inte låta bli att säga det en gång till. Han ville få något slags reaktion. Det fick han. Han såg hur en tår rullade ner längs hennes kind. Sedan vände hon sig om och började gå snabbt därifrån.
Han stod kvar. Han hade gjort fel, det visste han. Men nu hade han sagt det han hade sagt. Vad fan skulle han göra nu?
Han gick efter henne. Han grep tag i hennes axel. Hon slog bort hans hand och började försiktigt springa. Han sprang efter. De hade inte kommit många meter förrän han fick tag i henne och slog sina armar om henne.
Hon kämpade emot och slog omkring sig som ett barn. Slog med knytnävarna mot hans bröst.

- Släpp mig! skrek hon med gäll röst. Släpp mig din jävla...

Han släppte inte. Han kände slagen. Hennes svarta stövlars sparkar mot hans smalben gjorde ont. Men han höll ändå fast henne.

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt

Han kom inte på något annat att säga. Till slut stillnade hon i hans famn. Hon såg på honom med en blick som fortfarande var undrande och vild, men på väg att lugna ner sig. Han såg tillbaka med en ledsen min som försökte säga samma sak som det hans mun precis hade sagt.
Han strök hennes kind. Med spetsen på tummen strök han bort tåren.

Förlåt

Hon började gråta. Tårarna forsade fram och hon rörde sitt huvud mot hans. Han la instinktivt sin hand mot hennes nacke och lutade hennes huvud mot sin axel. Han höll henne medan hon grät.

Så. Så. Så. Så. Så. Så.

Hon slutade att gråta, och tittade snörvlande upp mot hans ansikte. Han log försiktigt och strök hennes kind. Hon borrade in ansiktet i hans axel igen.

Så småningom fortsatte de att gå. Han höll om hennes axlar med sin högra arm, hon lutade huvudet lätt mot hans bröst. Han ville säga något, men kom inte på något som lät vettigt.
- Menade du det där du sa? frågade hon plötsligt.
Först visste han inte vad han skulle svara. Sen sa han:
- Nej, det gjorde jag inte. Men jag kan inte förstå det.
Hon stannade till, lösgjorde sig ur hans grepp och såg upp mot honom.
- Vad är det du inte förstår?
- Varför en tjej som du slänger bort dig på idioter som de där på den där puben. Såna som inte bryr sig om dig. Såna som inte du bryr dig om. Såna som du föraktar.
Vad han inte sa var "varför älskar du inte mig, den där som verkligen bryr sig om dig? Varför är kärleken inte enkel och logisk?". Men han tänkte det.

Det är för att stå ut med mig själv
Och för att jag hatar mig själv

Han blev uppriktigt förvånad.
- Varför hatar du sig själv? Det behöver du inte. Det är såna som jag som behöver det. Du är ju så fantastisk.
Hon log snett.

Därför att jag aldrig kan bli nöjd med något jag själv gör
Därför att jag har lätt för att tycka om andra
men svårare för att tycka om mig själv
Alla andra är bättre än mig
Alla andra lyckas med allt och är aldrig ensamma
Det är därför jag aldrig vågar älska
Det är enklare att vara med någon
som man inte bryr sig om
och som man vet inte bryr sig tillbaka
Man behöver inte riskera att trampa på någon
som är bättre än en själv
en som är värd något bättre än en själv
Man aktar dem man älskar
Dem man älskar går man inte ifrån dan därpå
Dem man älskar sårar man inte
Dem man älskar ska slippa att älskas
av någon så usel som jag

Han hörde det hon sa. Och han förstod. Men han var ändå inte säker på vad hon menade. Betydde han ingenting för henne? Eller fanns det en anledning till att hon sovit hos honom så många gånger utan att de legat med varandra? Han var osäker. Så han frågade.

Och om jag säger att jag älskar dig
Om jag säger att du är något av det mest fantastiska
jag nånsin mött
Om jag säger att jag saknar dig så att det gör ont
ibland
Om jag säger att du får mig att se det bästa i mig
Om jag säger att du kan lita på mig
och att jag vill ha dig
vad säger du då

Hon såg eftertänksam ut.

Jag vet inte
Låt mig tänka på det

De kom fram till hans port. Han fumlade lite med nycklarna när han låste upp. Hon log svagt mot honom när hon gick förbi honom i dörröppningen.

De gick upp till hans lägenhet. Han tog av hennes kappa och hängde den på en galge. Sin egen jacka slängde han på soffan. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Eller vad han förväntades göra. Han stod tyst i vardagsrummet medan hon släppte ut sitt långa hår i tamburen.

- Jag går och borstar tänderna då? sa hon, som om det hade varit den självklaraste saken i världen.

Han nickade nervöst.

När hon hade försvunnit in på toaletten stod han fortfarande still och försökte avgöra hur han skulle göra nu. Tänka på stunden eller hur han skulle må imorgon. Eller skulle kunna må.

Han bestämde sig, och hämtade en madrass från sin garderob. Bredde sedan ut den på golvet bredvid sin säng, tog av sig jeansen och la dem över sin skrivbordsstol. Han tog en filt från soffan och drog den över sig när han la sig på madrassen. Hon fick sova i sängen och han fick sova här. Det verkade vettigast att vara långsiktig.

Hon kom ut från toaletten, fortfarande fullt klädd. Det var han tacksam för. Hon stannade till när hon fick syn på honom på golvet. Hon stod alldeles still en lång stund och bara log brett. Sen kom hon fram till honom, sjönk ner på madrassen, lyfte på filten och kröp in under den. Hon la huvudet mot hans bröst, och han la sin hand på hennes rygg. Hans hjärta slog fort, men började lugna ner sig. Hon måste höra det, tänkte han. Hon lyfte huvudet från hans bröst, lutade sig fram emot honom och kysste honom. Han besvarade kyssen en smula tveksamt, men ändå med ömhet. Hennes kropp gled ner så att hon låg lutad med huvudet mot hans axel.

De låg länge så. Han visste fortfarande inte riktigt vad han skulle göra. Hon måste ha läst hans tankar.

- Håll mig, sa hon. Håll mig bara.

Han la båda armarna kring henne och tryckte henne mot sin kropp.

Han vaknade när byggarbetarna på andra sidan gatan började slamra vid 9-tiden på morgonen. Hon låg kvar med huvudet mot hans axel. Hon verkade fortfarande sova. Han såg på hennes slutna ögon och log. Då öppnade hon ögonen. Och log tillbaka. Han kysste hennes panna. Hon strök hans kind med ena pekfingret.

De låg länge så, utan att säga något. Det kunde ha varit pinsamt, men kändes helt naturligt. Det kändes lika naturligt när hon sa:

- Frukost?
- Mmm, svarade han, och lade ömt ner hennes huvud mot madrassen innan han reste sig och gick mot köket.

Yoghurt, apelsinjuice, rostat bröd. Det var allt han hade som kunde duga till frukost. Och kanske den burk pesto som en kompis lämnat kvar efter en middag. Hon tackade och tog emot, och tyckte uppenbarligen att pesto on toast var gott. Hon sa det. Han skrattade. Samtidigt var han fortfarande undrande. Vad skulle hända nu? Vad kände hon?

När de hade ätit ställde hon sig vid fönstret i hans vardagsrum och såg ut mot världen där utanför. Inte mycket mer än några byggarbetare och ett par civilekonomer med rökpaus. Han stod bakom henne och såg på hennes vackra, blonda hår. Han, som annars var så kreativ och tyckte om att leda andra, kunde inte förmå sig till någonting annat än att titta. Det här var hennes beslut, det visste han. Och hon visste vad han kände. På nåt sätt.

Hon vände sig om, gick fram till honom och kysste honom. Han besvarade kyssen. De stod länge så. De kysstes tills de höll på att tappa andan. Hon borrade in ansiktet i hans axel, precis som hon gjort kvällen innan.

Till slut insåg han att han måste säga något. Kosta vad det kosta vill.

- Hur blir det nu?

Hon såg honom rätt in i ögonen. Han såg längtan och tvivel i hennes blick. Och uppriktighet.

Jag vet inte
Ge mig lite tid
Jag måste tänka på det här ett tag
Själv
Du är allt det jag har letat efter
Du är den jag har väntat på
Jag skulle verkligen vilja kunna älska dig
Men jag vet inte om jag kan lita på dig
Och jag vet inte om jag kan lita på mig själv
Jag vet inte
Ge mig lite tid

Han såg på henne. Och han förstod.

Två dagar senare ringde hans telefon, den här gången runt klockan ett på eftermiddagen. Det var hon.

Hej
Kan vi ses på det där pastahaket
som du tycker så mycket om
och prata lite
Jag lovar ingenting
Du måste komma ihåg det
Men jag ska försöka
en stund åtminstone

När han la på luren visste han att om han fick den stunden skulle han aldrig svika henne. Han var glad. Och han var rädd. Men han skulle göra sitt bästa. Mer kunde ingen begära.