Under de veckor jag hittils spenderat på Visskolan har jag lärt mig både ett och annat om den positiva kraft som finns gömd i musiken. Jag gjorde en riktigt lyckad spelning på Vissamlingarna häromveckan. Jag framförde fyra egna låtar och avslutade med en cover på Magnus Johanssons låt "Pappa är en flygkapten". Var nervös som fan men det märktes tydligen inte. Gick loss i några hyfsat inspirerade mellansnack som fick betydligt mer skratt och entusiastiska reaktioner än vad jag väntat mig. Jag satt mest och var mig själv i snackandet, hade visserligen vissa uttänkta poänger sen tidigare, men det var inte de som folk skrattade mest åt (och jag tror inte det var min möjliga inneboende tragik de fann skojig), så uppenbarligen är jag roligare än jag själv tror.
Dessutom var vännen Johan Johansson med, så vi avslutade kvällen med en totalt orepad duett på hans mästerliga låt Va?!. Johan är en genommysig kille, och det är skoj att spela med honom. Och publiken gillade det.
Efter detta gick jag och de andra tre visskoleeleverna som spelat denna kväll (Martin, Cindy och Therese) till lokala fiket Congero, och försökte smälta intrycken. Det var svårt. När jag kom hem svävade jag fortfarande på små moln. Det var som om alla nojor och svårmodiga tankar bara inte fanns. Jag kände mig alltigenom nöjd med mig själv. Allt var, för att citera herr Winnerbäck, nästan perfekt.
Veckan efter var Johansson gästlärare här på skolan, och vi fick i uppdrag att bilda mycket improviserade konstellationer och repa in en låt. Det blev jag (gitarr), Zalome (gitarr), Oskar J (bas) och Johanna (piano), och låten vi tog blev Winnterdäcks Hjärter Dams sista sång, med Zalome på sång. Efter trekvart tyckte vi att låten satt väldigt bra. Återstod fyra timmar till vaddå? Jag fick i uppdrag att välja och sjunga en låt. Det blev Tomas Anderssons Wijs otroligt vackra Sanningen om dig. Vi repade in den, och hann även med Allan Edwalls Den lilla bäcken, sjungen av Johanna.
När vi sen skulle spela upp gick allt jättebra till en början. Jag slet på med mitt gitarrkomp till Zalomes vackra sång (hon är en fantastisk sångerska, låtskrivare och vän - ja, helt enkelt, en totalt fantastisk människa) och det lät väldigt bra. Men för mig blev det helt magiskt när jag väl själv fick greppa micken. Allting stämde helt plötsligt. Bandet spelade i världsklass och jag sjöng bättre och med mer inlevelse än någonsin förr. När det hela var över var jag fullständigt stasad. Johanssons omdöme var att det var "kungligt bra", och vår huvudlärare Ingrid tyckte vi överträffade originalet. Vill man uppleva detta igen bör man titta förbi Västervik den 4:e december, då jag definitivt lär plocka upp gänget på scen igen och försöka återskapa magin på den kvällens viscafé.
Men det där med "mer inlevelse än någonsin förr" satte jag nytt personbästa i idag. Vi har ytterligare en gästlärare, Bodil Bendixon, även känd som Tangotanten. Vi fick i uppdrag att framföra var sin låt, helt a capella, eller med en kompis som ackompanjatör. Jag valde att göra en tolkning av Lars Clevemans låt Vad är det jag inte förstår? (finns att höra på hans MySpace-sida), mycket för att jag kände att jag hade ett gäng ordentligt destruktiva tankar och känslor i mig som jag behövde utlopp för. När jag väl klev upp och skulle framföra låten var jag rätt osäker på vart fan den skulle hamna. Det blev inte så mycket sång, det blev mer primalskriksterapi. Jag lät mina egna jobbiga känslor ta överhanden, och vrålade ut den smärta som jag gått och burit på ett bra tag. Jag blev så inne i det hela att jag var nära att slå sönder notstället i ren frustration. Nånstans mitt i låten kom jag på mig själv med att tänka: "Är det här njutbart?". Det vet jag fortfarande inte om det var, men jag fick mycket entusiastisk feedback och även ett par kramar. Och det är aldrig fel. Efteråt var jag helt slut, men det kändes ändå skönt att ha fått vråla ut allt det där som tyngt mig.
Och även om jag fortfarande är tyngd av och till, så är det tillfällen som de jag nu beskrivit som verkligen höjer livskvaliteten något oerhört. Jag är fast förvissad om att jag kommer fortsätta spela en hel del efter tiden i Västervik, även om det kanske inte blir min huvudsakliga sysselsättning. Jag tänker även göra egna, lagom bisarra skivor. Om det är någon som vill vara med och spela så är det bara att hojta till.
Men först - hem och baka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar