lördag 21 juli 2007

Storstädning

Håller på och röjer som bäst i lägenheten inför en liten mottagning imorgon. Riktigt härligt att få bort allt smuts, beskåda sin vackra nuna i ett rent spegelglas, och känna hur allt doftar friskt av Ajax Lemon.

Städning är för övrigt lite som att skriva låtar. Det som tar en jävla tid är att konstatera att "jaha, nu ska jag städa/skriva låtar, faan vad jobbigt det kommer att bli och vilken tid det kommer ta". När man väl känt så i några timmar och väl tar tag i det som ska göras så går själva värvet rätt så fort.

Drack té med Thomas i torsdags kväll. Vi diskuterade utilitarismen och huruvida juridik är intressantare i teorin än i praktiken. Givande. Nu ska jag äta en biff.

torsdag 19 juli 2007

onsdag 18 juli 2007

Strumpmannen & Zarah Leander-mannen

Tillbringade måndagskvällen med att fira Thomas Hammar på dennes 50-årsdag. En av de trevligaste kvällarna på länge. Vi satt några stycken i hans trädgård och drack sprit, åt kaka och pratade om de märkliga små saker som utgör världen omkring oss. Thomas är, som tidigare nämnts, medlem i duon Blomsterunge, detta tillsammans med Lars Cleveman, som också närvarade på festen. De har lösa tankar på en platta som ska heta "12 män", med låtar som ska handla om Elementmannen, Hivmannen, Farstamannen, Hagamannen, Elsexmannen, Lasermannen och så Hagamannen igen (det fanns ju två stycken). Dock saknas det än så länge några för att det verkligen ska bli 12 stycken, men nu har en ny tillkommit: Strumpmannen, en toker som tydligen är strumpfetischist och därför på sistone ägnat sig åt att slita strumporna av rullstolsbundna kvinnor. För detta avtjänar han just nu långvarigt fängelsestraff.

Cleveman hade precis fått avnjuta min cover av hans låt "Där du är nu", och till min stora lättnad uppskattade han den mycket. Phew. När jag sa att jag varit nervös för hans reaktion tittade han stint på mig: "DU var nervös? Herregud, det är ju bara JAG som ska vara nervös när nån spelar in MINA låtar!".

Kvällen blev sen, och avslutades med att Thomas tjej Bao-Lin bjöd på en fantastiskt god pastasås, som jag hjälpte till att laga. Vi åt såsen i trädgården, endast upplysta av en marshall. Klockan var 1 på natten, och alla var glada. Det är ett av de minnen jag tänker ta med mig från den här sommaren. (Svårt att förklara för er som inte var där hur fantastiskt det är att äta pastasås utomhus en sen kväll på sommaren med endast svag belysning, men prova så får ni se!)

Sov länge på tisdagen, och masade mig sedan iväg till Solliden. Yep, ni läste rätt: Trampe går på Allsång på Skansen. Mellan 1993-2003 var det en aktad tradition att göra så en gång per år med mamma, men de senaste åren har jag inte orkat med. Fjortisfester är inte riktigt min grej. Men nu uppträdde vännen Mattias Enn med två Zarah Leander-tolkningar, och då måste man ju visa sitt stöd. Mattias skötte sig med den äran, få artister i Sverige lever upp till benämningen "estradör" så bra som han. Dessutom medverkade den begåvade Love Antell (även om jag inte är RIKTIGT lika såld på honom som många av mina vänner) och min mammas gamla körledare, den skönsjungande Sofia Karlsson, så det blev en riktigt trevlig kväll. Kristenson var med, och var även han seg efter en sen natt. Så vi satt och var sega tillsammans i gröngräset innan festligheterna drog igång. På väg hem sprang jag på Frida Dahlberg, en av mina käraste vänner som jag dock träffar alldeles för sällan. Hon spelar i sommar Shakespeare på Steninge Slott, ända fram den till 29:e juli. Varmt rekommenderat.

Ikväll ska jag beskåda Stefan Sundström på Kulturhusets tak, och därmed fira min namnsdag. Eventuellt ska jag även överräcka en demo till Steffe. Nervigt.

Dagens musik:
Zarah Leander - Sång om syrsor
Florence Valentin - Kom igen, Haninge punks
Säkert! - Det här är vad dom säger

måndag 16 juli 2007

Mitt livs nåväl

Här kommer nu en novell som jag knåpat ihop under helgen. Based on a true story. Mycket nöje! (Kommentarer och konstruktiv kritik mottages tacksamt)

GE MIG LITE TID

Hon ringde honom runt klockan ett på natten. Han hade suttit uppe och försökt få något vettigt gjort, men det hade inte gått så bra. Han var inne i en period där han helt saknade gnistan och sällan fick ihop mer än ett par rader per vecka. Han kände att han behövde inspiration, men var för pank för att köpa nya skivor. Hans dator malde samma låtar om igen och han hade blivit så förbannad på det att han hade stängt av den och sedan bara suttit uttråkad och stirrat in i väggen i en timme.

Det var då hon ringde. Hon undrade om han inte kunde komma dit hon var. Det var nånstans bara en eller två busstationer från där han bodde. Hon hade låtit uppspelt och sluddrade lätt. Han blev inte förvånad, men visste inte heller om han blev glad. Han förstod mycket väl varför hon hade ringt, det var inte direkt första gången. Hon var trött, glad och full, och visste att han var den ende idioten hon kände som hade för mycket samvete och värdighet för att sätta på en tjej som var redlöst berusad och ville sova hos honom. Han hade bara träffat hennes andra killkompisar vid två tillfällen, och vid båda hade han bara velat slå dem på käften. Fjantiga indiepopare som satt och gjorde "skarpa" analyser av omvärlden, tyckte att alla andra förutom dem själva var "patetiska", och hade själva inte gjort ett vettigt skit i hela sina liv. Brudarna föll som rostiga rustningar för dem. Själv var han (tyckte han själv) verserad, snäll och trevlig och alltid mån om att behandla folk på ett trevligt sätt. Därtill var han nykterist. Han var förmodligen för ofarlig och för vänlig för att vara av intresse som något annat än kompis för tjejerna. Trodde han själv.

"Manlig självömkan är det finaste som finns" tänkte han för sig själv och smålog, samtidigt som han drog på sig jackan och började gå mot dörren.

Det var en ljum vårnatt, hade det varit några grader varmare hade jackan inte behövts. Han kände sig lite rastlös, och hade egentligen velat ta en promenad. Men hon var förmodligen aspackad och kanske skulle försvinna om han dröjde för länge. Så han tog bussen de två stationer som krävdes. Den var nästan tom, så när som på ett hånglande par och en gubbe med trenchcoat som satt och halvsov med huvudet lutat mot en stolpe. Det stack till i bröstet på honom när han såg paret. Han avundades dem. Han hade inte kunnat se några som helst lyckliga par eller småbarnsfamiljer det senaste halvåret utan att det gjorde ont.

Hon behandlade honom annorlunda än vad hon behandlade de där andra killarna. Hon verkade ha respekt för honom. För honom kunde hon berätta olika hemligheter. Hon kunde säga hur idiotiska hon egentligen tyckte att de där snubbarna i själva verket var. Hon hade sagt flera gånger att han var en av de bästa människor hon kände. Det gladde honom, men han kunde inte låta bli att bli lite irriterad varje gång hon sa så.
Han tyckte nämligen att han aldrig träffat en så underbar människa som hon. Hon var så lik honom som person att det var nästan skrämmande. Hon verkade tycka, tänka och känna precis som han i nästan allt. När han var med henne blev han spännande och intressant. Precis som hon. Han var inte den som trodde på kärleksord, men han älskade henne. På nåt sätt. Fast han var inte riktigt säker på vilket.

När han klev av bussen var det bara att gå runt hörnet till den där dötråkiga puben där hon tydligen hade varit. Han hade ingen som helst lust att gå in där och leta rätt på henne, och blev därför en smula lättad när han såg att hon redan stod utanför och väntade. Hon lutade sig lätt mot pubens dörrpost och såg fundersam ut. Hennes blick vilade mot asfalten, men såg ändå ut att längta bort till något annat.

Han ropade hennes namn när han kom gående över gatan mot henne. Hon såg upp och ansiktet sprack upp i ett leende.

Han betraktade inte sig själv som någon romantiker, men i det ögonblick han såg henne le insåg han att han skulle kunna göra vad som helst för det där leendet, både just där, just då och för alltid.

Hon kom springande emot honom. För ett ögonblick kändes det som om det hela inte var på riktigt, som om det var på film. Den känslan fanns kvar då hon flög in i hans famn och höll om honom hårt i några sekunder, men den försvann då hon kysste hans kind. Hade det varit på film borde hon rimligen ha kysst honom på munnen. Helst med tunga också.

- Hej! Hur är det? frågade hon. Rösten var gäll och glad, och han kände på hennes andedräkt att hon hade druckit den där äckliga kokoslikören va-fan-den-nu-hette. Hon var definitivt inte nykter.
- Jo, det är bra tack. Själv då? svarade han, och trodde att han log på ett sånt sätt att han såg vacker ut.
- Jo, det är rätt bra, svarade hon, och sen uppstod en besvärande tystnad. Hon log fortfarande det fantastiska leendet.
- Ville du sova hos mig? sa han. Det lät lagom neutralt och bra.
- Jaaa, jag tänkte väl det, sa hon och såg sig omkring som om hon letade efter någon. Blicken flackade en smula nervöst innan den åter mötte hans. Jag vet inte riktigt om bussarna fortfarande går.
Det gjorde dom ju, det visste han. Men han tänkte inte säga emot. Åtminstone inte så länge hon log.
- Nej, det kanske dom inte gör. Vi får väl gå.
- Ja. Ja, det gör vi, sa hon och nickade långsamt. Rösten var inte särskilt stadig.
De började gå genom vårnatten. Småpratade en smula. Skrattade en smula. Frös en smula. Och var fruktansvärt osäkra.
De stannade vid ett trafikljus. Det kom några bilar farandes och därför var de tvungna att stå stilla.
Han vände sig mot henne. Han var helt övertygad om att han hade ett rätt avslappnat ansiktsuttryck just då. I själva verket såg han närmast skrämd ut.
Hon log.
Han log tillbaka.
Bilarna for förbi och det blev tyst. De stod fortfarande kvar och såg på varandra.
- Fin du är, sa hon.
- Mmm, svarade han.
Hon böjde sig fram mot honom. Han mötte henne på halva vägen. De kysstes.
Den där kokoslikören smakade inte alls så illa som han mindes den. Eller så var det något med hennes mun.
De fortsatte att kyssas. Försiktigt lade han armarna omkring henne, och hon gjorde likadant omkring honom. Han visste inte hur länge de stod så. Förmodligen inte särskilt länge, men det kändes så.
Hon fortsatte att le.
Till slut kände han sig tvingad att säga något.

- Ska vi gå hem till mig?

Hon nickade till svar.
De fortsatte att gå. Hon fattade hans högra hand med sin tumme och pekfinger på vänster hand. Han slöt hennes hand i sin. Han log också, och nu log han verkligen på ett sånt sätt att han var vacker.
Det var då han kom till insikt.
Det här var precis vad som hade hänt de där äckliga indiepoparna. Hon hade gått hem med dem också. Hon hade kysst dem och legat med dem. Och sen gått därifrån utan att bry sig. Han hade trott att han kanske ändå var speciell i hennes värld. Att hon hade någon slags respekt för honom. Men han var lika värdelös som de där andra snubbarna, i hennes ögon. Hon skulle göra samma sak med honom som med dem. Han hade tillåtit sig själv att vara lycklig en kort stund. Vilken jävla idiot han hade varit.
Han blev så äcklad att han höll på att spy. Panikångesten sköljde över honom och han fick svårt att andas. Han blev tvungen att släppa hennes hand, gå en bit bort, luta sig mot en stolpe och kämpa för att återfå andan.
Hon såg givetvis förvirrat på honom, inte utan oro i blicken.
- Vad är det? undrade hon.
Han såg upp på henne med ett ansikte som inte längre var kontrollerad nervositet. Det var en förvriden mask av äckel och ilska.

Vad det är
Vad fan tror du att det är
Tror du att du ska få stampa på mig
som du har stampat på alla andra
Jag vet att de där idioterna inte bryr sig
men jag gör det
Och du tänker utnyttja mig
och slänga mig åt sidan när du är klar
Jag bryr mig
och du tänker förnedra mig
och stampa på min kärlek
Du är fullständigt genomvidrig
Du är ond


Han visste att han hade fel. Att hon inte hade menat något illa. Men han kunde inte stoppa känslorna. Han hade kontrollerat sig själv för länge när det gällde henne. Han hade varit arg på sig själv för att han inte hade fått bladet från munnen. Och nu fick han äntligen det. Men han trodde aldrig att han skulle säga något sånt. Inte till henne.

Du är ond

Han kunde inte låta bli att säga det en gång till. Han ville få något slags reaktion. Det fick han. Han såg hur en tår rullade ner längs hennes kind. Sedan vände hon sig om och började gå snabbt därifrån.
Han stod kvar. Han hade gjort fel, det visste han. Men nu hade han sagt det han hade sagt. Vad fan skulle han göra nu?
Han gick efter henne. Han grep tag i hennes axel. Hon slog bort hans hand och började försiktigt springa. Han sprang efter. De hade inte kommit många meter förrän han fick tag i henne och slog sina armar om henne.
Hon kämpade emot och slog omkring sig som ett barn. Slog med knytnävarna mot hans bröst.

- Släpp mig! skrek hon med gäll röst. Släpp mig din jävla...

Han släppte inte. Han kände slagen. Hennes svarta stövlars sparkar mot hans smalben gjorde ont. Men han höll ändå fast henne.

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt

Han kom inte på något annat att säga. Till slut stillnade hon i hans famn. Hon såg på honom med en blick som fortfarande var undrande och vild, men på väg att lugna ner sig. Han såg tillbaka med en ledsen min som försökte säga samma sak som det hans mun precis hade sagt.
Han strök hennes kind. Med spetsen på tummen strök han bort tåren.

Förlåt

Hon började gråta. Tårarna forsade fram och hon rörde sitt huvud mot hans. Han la instinktivt sin hand mot hennes nacke och lutade hennes huvud mot sin axel. Han höll henne medan hon grät.

Så. Så. Så. Så. Så. Så.

Hon slutade att gråta, och tittade snörvlande upp mot hans ansikte. Han log försiktigt och strök hennes kind. Hon borrade in ansiktet i hans axel igen.

Så småningom fortsatte de att gå. Han höll om hennes axlar med sin högra arm, hon lutade huvudet lätt mot hans bröst. Han ville säga något, men kom inte på något som lät vettigt.
- Menade du det där du sa? frågade hon plötsligt.
Först visste han inte vad han skulle svara. Sen sa han:
- Nej, det gjorde jag inte. Men jag kan inte förstå det.
Hon stannade till, lösgjorde sig ur hans grepp och såg upp mot honom.
- Vad är det du inte förstår?
- Varför en tjej som du slänger bort dig på idioter som de där på den där puben. Såna som inte bryr sig om dig. Såna som inte du bryr dig om. Såna som du föraktar.
Vad han inte sa var "varför älskar du inte mig, den där som verkligen bryr sig om dig? Varför är kärleken inte enkel och logisk?". Men han tänkte det.

Det är för att stå ut med mig själv
Och för att jag hatar mig själv


Han blev uppriktigt förvånad.
- Varför hatar du sig själv? Det behöver du inte. Det är såna som jag som behöver det. Du är ju så fantastisk.
Hon log snett.

Därför att jag aldrig kan bli nöjd med något jag själv gör
Därför att jag har lätt för att tycka om andra
men svårare för att tycka om mig själv
Alla andra är bättre än mig
Alla andra lyckas med allt och är aldrig ensamma
Det är därför jag aldrig vågar älska
Det är enklare att vara med någon
som man inte bryr sig om
och som man vet inte bryr sig tillbaka
Man behöver inte riskera att trampa på någon
som är bättre än en själv
en som är värd något bättre än en själv
Man aktar dem man älskar
Dem man älskar går man inte ifrån dan därpå
Dem man älskar sårar man inte
Dem man älskar ska slippa att älskas
av någon så usel som jag


Han hörde det hon sa. Och han förstod. Men han var ändå inte säker på vad hon menade. Betydde han ingenting för henne? Eller fanns det en anledning till att hon sovit hos honom så många gånger utan att de legat med varandra? Han var osäker. Så han frågade.

Och om jag säger att jag älskar dig
Om jag säger att du är något av det mest fantastiska
jag nånsin mött
Om jag säger att jag saknar dig så att det gör ont
ibland
Om jag säger att du får mig att se det bästa i mig
Om jag säger att du kan lita på mig
och att jag vill ha dig
vad säger du då


Hon såg eftertänksam ut.

Jag vet inte
Låt mig tänka på det


De kom fram till hans port. Han fumlade lite med nycklarna när han låste upp. Hon log svagt mot honom när hon gick förbi honom i dörröppningen.

De gick upp till hans lägenhet. Han tog av hennes kappa och hängde den på en galge. Sin egen jacka slängde han på soffan. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Eller vad han förväntades göra. Han stod tyst i vardagsrummet medan hon släppte ut sitt långa hår i tamburen.

- Jag går och borstar tänderna då? sa hon, som om det hade varit den självklaraste saken i världen.

Han nickade nervöst.

När hon hade försvunnit in på toaletten stod han fortfarande still och försökte avgöra hur han skulle göra nu. Tänka på stunden eller hur han skulle må imorgon. Eller skulle kunna må.

Han bestämde sig, och hämtade en madrass från sin garderob. Bredde sedan ut den på golvet bredvid sin säng, tog av sig jeansen och la dem över sin skrivbordsstol. Han tog en filt från soffan och drog den över sig när han la sig på madrassen. Hon fick sova i sängen och han fick sova här. Det verkade vettigast att vara långsiktig.

Hon kom ut från toaletten, fortfarande fullt klädd. Det var han tacksam för. Hon stannade till när hon fick syn på honom på golvet. Hon stod alldeles still en lång stund och bara log brett. Sen kom hon fram till honom, sjönk ner på madrassen, lyfte på filten och kröp in under den. Hon la huvudet mot hans bröst, och han la sin hand på hennes rygg. Hans hjärta slog fort, men började lugna ner sig. Hon måste höra det, tänkte han. Hon lyfte huvudet från hans bröst, lutade sig fram emot honom och kysste honom. Han besvarade kyssen en smula tveksamt, men ändå med ömhet. Hennes kropp gled ner så att hon låg lutad med huvudet mot hans axel.

De låg länge så. Han visste fortfarande inte riktigt vad han skulle göra. Hon måste ha läst hans tankar.

- Håll mig, sa hon. Håll mig bara.

Han la båda armarna kring henne och tryckte henne mot sin kropp.

Han vaknade när byggarbetarna på andra sidan gatan började slamra vid 9-tiden på morgonen. Hon låg kvar med huvudet mot hans axel. Hon verkade fortfarande sova. Han såg på hennes slutna ögon och log. Då öppnade hon ögonen. Och log tillbaka. Han kysste hennes panna. Hon strök hans kind med ena pekfingret.

De låg länge så, utan att säga något. Det kunde ha varit pinsamt, men kändes helt naturligt. Det kändes lika naturligt när hon sa:

- Frukost?
- Mmm, svarade han, och lade ömt ner hennes huvud mot madrassen innan han reste sig och gick mot köket.

Yoghurt, apelsinjuice, rostat bröd. Det var allt han hade som kunde duga till frukost. Och kanske den burk pesto som en kompis lämnat kvar efter en middag. Hon tackade och tog emot, och tyckte uppenbarligen att pesto on toast var gott. Hon sa det. Han skrattade. Samtidigt var han fortfarande undrande. Vad skulle hända nu? Vad kände hon?

När de hade ätit ställde hon sig vid fönstret i hans vardagsrum och såg ut mot världen där utanför. Inte mycket mer än några byggarbetare och ett par civilekonomer med rökpaus. Han stod bakom henne och såg på hennes vackra, blonda hår. Han, som annars var så kreativ och tyckte om att leda andra, kunde inte förmå sig till någonting annat än att titta. Det här var hennes beslut, det visste han. Och hon visste vad han kände. På nåt sätt.

Hon vände sig om, gick fram till honom och kysste honom. Han besvarade kyssen. De stod länge så. De kysstes tills de höll på att tappa andan. Hon borrade in ansiktet i hans axel, precis som hon gjort kvällen innan.

Till slut insåg han att han måste säga något. Kosta vad det kosta vill.

- Hur blir det nu?

Hon såg honom rätt in i ögonen. Han såg längtan och tvivel i hennes blick. Och uppriktighet.

Jag vet inte
Ge mig lite tid
Jag måste tänka på det här ett tag
Själv
Du är allt det jag har letat efter
Du är den jag har väntat på
Jag skulle verkligen vilja kunna älska dig
Men jag vet inte om jag kan lita på dig
Och jag vet inte om jag kan lita på mig själv
Jag vet inte
Ge mig lite tid


Han såg på henne. Och han förstod.

Två dagar senare ringde hans telefon, den här gången runt klockan ett på eftermiddagen. Det var hon.

Hej
Kan vi ses på det där pastahaket
som du tycker så mycket om
och prata lite
Jag lovar ingenting
Du måste komma ihåg det
Men jag ska försöka
en stund åtminstone


När han la på luren visste han att om han fick den stunden skulle han aldrig svika henne. Han var glad. Och han var rädd. Men han skulle göra sitt bästa. Mer kunde ingen begära.