Litteraturvetenskap så här till jul

Är det här ett skämt eller på allvar? För att citera min vän Martin (tipstack bifogat): Sådana här litteraturvetenskapliga texter är helt makalösa, man undrar om de som skriver dem lever i samma värld som vi andra?

Hem efter sju varv runt jorden med färgfilm

Jaha, jag är hemma i Stockholm igen. Eller ja, det har jag varit i snart två veckor nu. Av hälsoskäl tvingades jag ta ledigt för att åka hem och konvalecera. Har tagit det lugnt, skrivit låtar, lyssnat på ny musik, träffat vänner och ätit mycket indiskt och italienskt.

Tidigare i höst har jag bara varit hemma korta sejourer, och då har jag inte alls mått bra av storstadens snabbt slående puls. Kontrasten mellan det lugna Västervik och det stressade Stockholm blev väl helt enkelt för stor. De första dagarna av den här "sjukskrivningen" mådde jag heller inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Men kroppen är nu så gott som frisk, och de mentala såren börjar läka allt mer och mer. Jag trivs bättre och bättre i Stockholm, vilket har fått mig att fundera på en sak, nämligen:

Går det att välja mellan staden och landet, eller behöver man båda två?

Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet. I Stockholm finns ALLT tillgängligt. Vill jag äta indiskt har jag uppåt 20 indienhak tillgängliga inom 5 minuters promenadtid. Vill jag handla skivor finns det affärer som kan ordna fram allt från minimalistisk syntpunk till Stravinskys Rucklarens Väg (mitt senaste skivinköp, mycket bra framförande av ett fantastiskt rikt stycke opera). Alla häftiga band jag vill se kommer hit och spelar. Vill man ha tag i någon speciell form av mat från något särskilt land, så är det inga problem i Stockholm, här finns diverse mataffärer med olika specialinriktningar.

I Stockholm finns också, som nämnts ovan, en sjuhelvetes snabb puls. Det här, som också antytts ovan, här "allting händer" i Sverige (jävla löjligt uttryck, det händer ju saker överallt, hela tiden) och det är där centrum för de flesta av de verksamheter jag vill ägna mig åt finns, och därmed också de flesta som jobbar/vill jobba med dem. Det skapar givetvis möjligheter för ett rikt kontaktnät, men också möjligheter för stor konkurrens, stress och press. Och stadens storlek gör naturligtvis att ensamheten upplevs som ännu större, de gånger den infinner sig.

Västervik då? Västervik har ingen indisk restaurang (dock ett mycket bra thaihak med det besynnerliga namnet Thai Hoa) och övriga matutbudet är inte heller så vansinnigt spännande, det rika antalet pizzerior till trots. Visserligen spelar både jag och många av mina vänner väldigt mycket runtomkring i staden (ni som missade min och Zalomes tolkning av "Första snön är alltid vitast" på Allergiförbundet för några veckor sedan - ni vet inte vad ni gick miste om!) men de stora artisterna tittar nästan bara förbi på Visfestivalen i juli. Nån skivaffär har jag ännu inte lyckats lokalisera heller (även om Visbiblioteket har ett väl rustat sortiment).

Men i Västervik är tempot betydligt lugnare. Stressen märks av inte lika mycket i själva stadslivet (men väl på själva Visskolan). De gånger ensamheten börjar kännas plågsam så känns den betydligt mindre plågsam i Västervik, då det är en mycket mindre stad där man har lätt för att få tag i folk. Det är lättare för själen att få frid och ro på ett sådant ställe. Samtidigt så kan småstaden bli tråkig efter ett tag, och man känner behov av något större, något med mer puls.

(Närheten till naturen har aldrig varit någon större "issue" för min del, då jag hellre promenerar i staden än i skogen, och där levererar både Stockholm och Västervik fullgoda alternativ, även då man vill ge sig ut i skogen.)

Så jag lutar åt att det, åtminstone för min del, skulle vara fruktansvärt svårt att välja. Mitt blodomlopp kräver både stadsstress och lantlugn. Sådeså.