Om vänner

Igår kväll gjorde jag Söder osäkert i Theas sällskap. Vi möttes vid Södra Station (stället som tycks ha blivit min levnads centrum de senaste veckorna) och finkammade sedan hela stadsdelen för att finna lämplig uteservering. Men då det var nationaldag var det fullt t.o.m. på Mosebacke, så vi hamnade inomhus, på Svejk, istället. Där drack vi cider och tolkade Blomsterunges s&m-mästerverk Läderlydnad. Vi käkade på Carmen, drog sedan hem till mig där vi på en och samma gång

1. Drack Cola
2. Åt popcorn
3. Lyssnade på Lars Winnerbäck

Vi var båda överens om att det inte kan bli mer högstadiekänsla än så (skulle vara om vi hade tonårsfnittrat, då). Fast låten vi hörde var Magnell-rippen "Under månen", hade föredragit "Vänner", en enkel låt som blir alldeles fantastisk genom PH Anderssons fiol och Lotta Nilssons sång.

Efter ytterligare en cider på lokal bar gick vi båda åt varsitt håll. Jag gick hem och sov, inte särskilt tungt men hyfsat drömlöst.

---

Att hänga med Thea igår fick mig att börja tänka på det här med vänskap. Det senaste halvåret har jag mest ägnat mig åt den ordentliga dos arbete som en bok, en magisteruppsats, låtskrivande till demo och svenskastudier innebär. Samtidigt har jag passat på att flytta också, men det är en grej som fortfarande är långt ifrån klar (lägenheten är definitivt inte i ordning än, på långa vägar). Jag har haft alldeles för lite tid för mina vänner, och jag har mått dåligt av det.

Framlidne bekantingen, NAFS-(k)ollegan och levnadskonstnären Thomas "Kaos" Olsson sade en gång att "den enda skyldighet en människa har gentemot sig själv är att ta reda på vem han/hon är, och sedan leva i enlighet med det". För att man ska våga/orka/kunna det behöver man folk som kan acceptera det man är. Och inte bara accepterar det, utan även trivs med det och vill ha mer av det. D.v.s vänner.

Jag har ingen flickvän och inga barn. Jag lever ensam och har ingen annan än mig själv att hålla efter. Det innebär givetvis en rätt ordentlig frihet, men ofta också en otrolig ensamhet. Jag får mycket gjort och blir nöjdare och nöjdare med det. Men ensam är jag inte komplett.

Hur mycket skojigare blir inte livet t.ex. när

*Man sitter ensam och deppar på en bänk i Vanadislunden, bara för att helt plötsligt få ett SMS från Martin och Camilla: "Vi är på en bar runt hörnet från där du bor, ska du inte komma dit?"
*Man äter indiskt med Annelie på Åsögatan och diskuterar Peter Perrett och hur bra min mamma är?
*Man vandrar längs Södermälarstrand med Emma och pratar Jonas Inde och hur framtiden kommer att bli?
*Man äter en avspänd middag med Anders på Sjöhästen och delar funderingar kring trummaskiner och Stefan Nyléns fotbollsintresse?
*Man diskuterar rätten att slänga ut sin dotters pojkvänner med Johannes? (I'm behind you all the way, pal)
*Man är handikappad p.g.a. knäskada, får besök av Maria och kan prata ex-partners och Morrisey?
*Man får besök av Ville på Resarö, och tillbringar några timmar med att kulta onjutbar film?
*Man ankommer trött och svettig till bokmässan, bara för att genast bli uppmuntrad av David Nessles snuskversion av Wiehe-låten Titanic?
*Man har munnen full med kakor och diskuterar badhus med Kuno och Josefine?
*Man dricker en öl på Spitfire med Emil och diskuterar åren som gått?
*Man konsumerar Cola och havreflarn i vardagsrummet på Ynglingagatan med Martin & Mattias samtidigt som man gör de sista justeringarna på sitt gemensamma bokprojekt?
*Man blir avbruten i det trista julstöket dan före dan av att Frida hör av sig, också är i Vaxholm och vill att man ska dra en fika?
*Man vandrar längs kullerstensgatorna i Västervik med Stefan och Johan, diskuterar Povel Ramels möjliga identitet som "moderattrubadur" och undrar hur fan man ska komma hem?

Kort sagt, för att för andra gången idag citera Johan Johansson:

Kärleken är skojig och magisk
det är människorna man mest vill väl
polarna man leker med
utan dom så vore jag tragisk

Ni, mina vänner (och ni är fler än de som omnämns ovan), är det som gör mitt liv värt att leva. Känner ni er ensamma och sugna på socialt umgänge under sommaren (eller senare), ring omedelbart till mig! If I don't have time, I'll make time.

Vännen Johans syn på gårdagen

Måste passa på att pasta lite från vännen och musikgurun Johanssons Myspace-blogg, rörande gårdagen:

"Jaha, så var det nationaldag. Som kadaverdisciplinerad undersåte för kung och fosterland är det naturligtvis ens förbannade plikt att anamma denna order från en ort så hög att självaste gud framstår som en simpel klåpare. Jag misstänker nämligen att det är företagarföreningen som kallar.

Återstår bara att ta reda på vad man ska göra om man verkligen vill tokfira som en korrekt medborgare. Jag har några varianter, frågan är bara om dom är tillräckligt nationalistiska. Ni får gärna komma med synpunkter och förslag.

*Ska jag måla mig i gulblå kroppsfärg och streaka till fontänen vid Sergels Torg, kasta mig i och sjunga Rönnerdals Vals simmandes bland fimpar och kanyler?
*Ska jag tatuera in Kalles Kaviar-loggan i pannan, vissla Hugo Alfvén och sparka in pannbenet på första bästa uteliggare?
*Ska jag kanske doppa håret i surströmmings-spad samt medels stavgång marschera ut och gallskrika refrängen till "Dé e bar´ å´ åk"?
*Ska jag, hysteriskt snusande och med kallingarna fyllda med senaps-sill, dela ut polkagrisar till alla turister från USA, Tyskland och andra länder kända för att terrorisera andra länder?
*Kanske ett bra alternativ vore att recitera gamla dialoger ur "Albert & Herbert" på någon waxholmsbåt iklädd folkdräkt och näverkeps?
*Ska jag bygga upp ett gigantiskt altare i Rosenlundsparken där jag, till tonerna av Chess, tillber Reinfeldt, Axén-Olin och Linda Rosing?

Alternativen är många, frågan är bara hur i helvete man beter sig för att vara en rättskaffens medborgare under en helgdag som ingen jävel förutom kungen, moderaterna och rasisterna bryr sig om, och som knappast någon visste existerade förrän den nordkoreanskt influerade ordern om tvångspartajande nådde oss för ett par år sedan.
Kanske gör jag som alla andra – skiter i det hela. Det känns faktiskt som det enda förnuftiga alternativet."

Povel Ramel är död

Dagen som idag kändes bra när jag vaknade. Sjöng och spelade själv igenom The Only Ones låt "Someone who cares" på gitarren ett par gånger. Diskade och skulle precis börja koka pasta när vännen och long-time-supportern Marja Knut ringde och meddelade det som rubriken till detta inlägg påstår.

Det är svårt att finna ord. För er kanske det låter överdrivet, men förutom min familj har nog ingen betytt så mycket för vem jag blivit som just Povel.

Povel var nämligen den okrönte kungen när det gällde musik i mitt barndomshem. Min 7 år äldre storebror var nog ordentligt Ramel-frälst redan när jag föddes, han förde över diverse vinylskivor till kassett och dessa gick sedan så gott som oavbrutet i den Trampeska bilstereon (med Mosebacke Monarki-LP:n och Karl Gerhard som omväxling). Att jag skulle få en viss känsla för det här med ord var nog inte så konstigt, med en doktor (numera docent) i lingvistik som pappa och en uppsatstävlingsvinnande läkare som mamma. Men med Povel fick jag både kärleken till musiken och kärleken till orden och musiken i sann symbios.

Mellan 0-10 lyssnade jag knappast på något annat än Povel. Jag kunde de flesta låtarna utantill (även om jag inte alltid förstod vad de handlade om), jag uppträdde med dem på skolshower och jag lät dem påverka hela mitt väsen. Jag hade en väldigt trygg och harmonisk uppväxt och kärleksfulla föräldrar som alltid stått bakom mig och varit alldeles fantastiska, men jag tror ändå att det var just Povel som verkligen gav mig sinnet för att se det stora i det lilla och vara en glad, livsälskande människa.

Så småningom började jag också lyssna på annan musik. Herrar Waits, Perrett, Alfredson, Danielsson, Johansson, Höglund och Sundström och många, många andra har kommit att påverka och inspirera mig, och mina egna låtar är ofta mer kontemplativa än tjohejsanaktiga. Men jag har aldrig slutat lyssna på Povel och han har aldrig slutat inspirera mig. I höstas skrev jag en låt som heter "Sista sången om dig", en rätt dyster låt om att ångra sig och samtidigt inte kunna göra annat än att sätta punkt för det som varit, för att överhuvudtaget kunna orka gå vidare. Men när jag närmade mig sista versen började jag tänka: "Äsch! Vad är det här för romantiskt klyschbjäfs! Den här låten kan ju inte få sluta så här som alla andra deppiga kärlekslåtar!". Så i sista refrängen konstaterade jag att viljan inte fanns och "det blir ingen sista sång om dig". Hade jag aldrig hört Povel hade den låten nog slutat annorlunda.

Dagen då inga melodier vi hör
Den dagen då allt blir tyst och visorna dör
Då varje sång
som liv och värme ger
ej finns inom oss mer
Hur undgå den dagen?

Jo, lev och älska!
Kring kärleken är tillvaron rik
Så älska!
Kring den som älskar uppstår musik

Vad finns väl kvar
att leva livet för
dagen
den dagen då visorna dör?

Povel - dina visor kommer aldrig dö.

Måndag morgon, morgonfys

Gick upp i ottan igår för att hasta ut till Haga och beskåda utdelningen av Karamelodiktstipendiet. Tyvärr fanns inte baron Povel själv på plats, utan utdelningen sköttes (med den äran) av barnen Mikael och Lotta. Pristagaren var Henrik Dorsin, mycket väl förtjänt. Åkte sedan hem och jobbade, och stämde så småningom träff med Johannes på Hötorget.

Johannes är en kär vän som bor i Edsbyn och där jobbar som soctant. Vi ses bara några få gånger om året och därför gäller det att passa på. Vi gick och krubbade på den indiska restaurangen i ABF-huset , och jag gav Johannes den utmärkta skivan Peter Perrett: Live with The One, som han blev väldigt glad över. Läs hans egen skildring av dagen. Vi diskuterade även Yx-Magnus (lokal legend i Edsbyn som en gång sköt min och Johannes gemensamme gode vän Johan Johansson med hagelgevär, skottet tog som tur var i Johans axelväska) och huruvida det är rätt att av princip slänga ut alla sin dotters pojkvänner. Johannes tog även bilden av mig som synes ovan. Det är ett försök att le ni ser, men ofta när jag försöker le avslappnat ser jag helt mordisk ut.

Efter att vi hade vrålat "Ni är lurade!" till ett studentflak och ätit glass och milkshake vid en hårt trafikerad stadsgata vid Norra Bantorget, återvände Johannes till Norrland. Själv gick jag hem, powernappade, duschade, bytte kläder och drog till Sunkit.

På Sunkit hände ungefär följande:

* Magnus spelade den underbara låten "De blindas café" med Jannez. Den innehåller den obetalbara textraden "På de blindas café/finns inte mycket att se".

* Magnus tyckte att Johnny Bodes snusklåt "Har man blott en mutta" var världens bästa låt. "Det är ju bara att lyssna på texten, 'har man blott en mutta och en dubbel ottoman behöver man ej tänka på morrondan', så enkelt liksom. Alla problem lösta"

* Jag sjöng "Se på mej" och riktade sången till Ahrvid.

* Min gamla gymnasiekompis Julia Clarstedt begick sitt första Sunkit och verkade road.

* Jag och Rara Underbara Katarina planerade att gifta oss idag, men hon har tenta i miljörätt och jag har muntlig redovisning i svenska, så det är uppskjutet på obestämd tid.

* Janne ansvarade för en Sunkit-quiz, som jag vann. Jag var den ende som blev förvånad över segern, tydligt tecken på att jag underskattar mig själv. Tvåa kom mitt favorit-ex-kex Jennie Hulth, och trea kom hennes nuvarande pojkvän Kristofer. Som vi säger på Öfvre, "keep it in the family".

Och när vi ändå pratar Thore...

För er som blir intresserade av Thore Skogmans mer udda verk rekommenderas hans limmericksamling. Inte särskilt bra men definitivt intressant, speciellt som han i förordet skriver "tills helt nyligen trodde jag att jag inte kunde skriva limmerickar". Så läser man boken och tänker - "just det, vilket skulle bevisas".

Dagens musik:

Patrick El-Hag - I ett glas
Jimmy Scott - Under the sycamore trees
Povel Ramel & Wenche Myhre - En hopplös kombination

Roligast just nu

Anders berättade häromdagen för mig att han hade hört ett dansband som gjort cover på Grymlings-låten "Mitt bästa för dig" (ni vet, "kär-le-ken e en aaaannorlunda lek") och byt ut ett ord som de inte förstod i textraden

Skuggorna ljuger och går förbi
möter sitt eget tyranneri

så det hade blivit

Skuggorna ljuger och går förbi
möter sitt eget turalleri

Jag skrattade så jag skrek åt det, och kontrade med Thore Skogmans symfoniska verk, där han svänger sig med uttryck som han alldeles uppenbarligen inte vet vad de betyder, t.ex. i textraden

"Att blott för en temporär minut bli fri..."

Jaha, Thore, vilken minut är INTE temporär menar du?

Små upplivande moment i tillvaron

Världen är konstig, och i dess konstighet ligger även en stor del av dess charm. Ta t.ex. gårdagen, en lördag som började dåligt, fortsatte sämre, kraschade i ett totalt sammanbrott men ändå repade sig på slutet. En av de saker som livade upp mig mest var när jag under dagen gick förbi ett par gatumusiker som spelade tillsammans, dragspel och trumpet. Med denna lite udda sättning tolkade de ABBAs "I have a dream". Tro mig, den har aldrig låtit bättre.

Helgen har pendlat fram och tillbaka rätt ordentligt. Jag och Anders var och såg vår vän Emma spela på Sjöhästen i fredags. Emma är lika fantastisk som musiker som hon är som människa, d.v.s rätt ordentligt fantastisk. Tyvärr avslutades kvällen med en rejäl ångestattack som höll i sig ända in på lördagen. På lördag kväll bröt jag fullständigt ihop och kände att ingenting, vare sig vänner eller ensamhet, kunde hjälpa mig. Men kommer man så långt ner så kan det i stort sett bara vända, vilket det började göra när jag satte mig ner och skrev ihop en låt. Gick sen och såg Plastic Pals spela på Snövit, och det var duktigt bra. I morse ringde SEO och frågade hur det var med mig. Jag förklarade som det var, att jag velat byta ut hela mitt liv mot något annat och att jag kände press och stress inför om jag skulle kunna hinna med allt jag förutsatt mig i livet (vilket i nuläget är ungefär 1. göra en skiva (eller fler) 2. skaffa barn 3. kunna leva på journalistiken 4. ha så roligt som möjligt), och att jag förstod att mina vänner tycker jag är fantastisk men jag att jag själv inte kan tycka det. SEO sa då några väl valda ord som fick mig att helt byta perspektiv:

"Jag tycker du ska lita på dina vänner. Dom kan vara objektiva, det kan inte du".

Och det har han ju rätt i. Helt plötsligt verkade allt falla på plats, och nu känns det mycket bättre. Så för att inte detta mitt första blogginlägg ska gå helt i ångestens tecken så kan jag avsluta med att de senaste veckornas dysterhet nu börjar lättas upp, och imorgon är det ju Sunkit! Be there or be fyrkanter.

Dagens musik:

John Lenin - Jag är sol
Mine - Anytime
Lars Cleveman - Med dig