Om vänner

Igår kväll gjorde jag Söder osäkert i Theas sällskap. Vi möttes vid Södra Station (stället som tycks ha blivit min levnads centrum de senaste veckorna) och finkammade sedan hela stadsdelen för att finna lämplig uteservering. Men då det var nationaldag var det fullt t.o.m. på Mosebacke, så vi hamnade inomhus, på Svejk, istället. Där drack vi cider och tolkade Blomsterunges s&m-mästerverk Läderlydnad. Vi käkade på Carmen, drog sedan hem till mig där vi på en och samma gång

1. Drack Cola
2. Åt popcorn
3. Lyssnade på Lars Winnerbäck

Vi var båda överens om att det inte kan bli mer högstadiekänsla än så (skulle vara om vi hade tonårsfnittrat, då). Fast låten vi hörde var Magnell-rippen "Under månen", hade föredragit "Vänner", en enkel låt som blir alldeles fantastisk genom PH Anderssons fiol och Lotta Nilssons sång.

Efter ytterligare en cider på lokal bar gick vi båda åt varsitt håll. Jag gick hem och sov, inte särskilt tungt men hyfsat drömlöst.

---

Att hänga med Thea igår fick mig att börja tänka på det här med vänskap. Det senaste halvåret har jag mest ägnat mig åt den ordentliga dos arbete som en bok, en magisteruppsats, låtskrivande till demo och svenskastudier innebär. Samtidigt har jag passat på att flytta också, men det är en grej som fortfarande är långt ifrån klar (lägenheten är definitivt inte i ordning än, på långa vägar). Jag har haft alldeles för lite tid för mina vänner, och jag har mått dåligt av det.

Framlidne bekantingen, NAFS-(k)ollegan och levnadskonstnären Thomas "Kaos" Olsson sade en gång att "den enda skyldighet en människa har gentemot sig själv är att ta reda på vem han/hon är, och sedan leva i enlighet med det". För att man ska våga/orka/kunna det behöver man folk som kan acceptera det man är. Och inte bara accepterar det, utan även trivs med det och vill ha mer av det. D.v.s vänner.

Jag har ingen flickvän och inga barn. Jag lever ensam och har ingen annan än mig själv att hålla efter. Det innebär givetvis en rätt ordentlig frihet, men ofta också en otrolig ensamhet. Jag får mycket gjort och blir nöjdare och nöjdare med det. Men ensam är jag inte komplett.

Hur mycket skojigare blir inte livet t.ex. när

*Man sitter ensam och deppar på en bänk i Vanadislunden, bara för att helt plötsligt få ett SMS från Martin och Camilla: "Vi är på en bar runt hörnet från där du bor, ska du inte komma dit?"
*Man äter indiskt med Annelie på Åsögatan och diskuterar Peter Perrett och hur bra min mamma är?
*Man vandrar längs Södermälarstrand med Emma och pratar Jonas Inde och hur framtiden kommer att bli?
*Man äter en avspänd middag med Anders på Sjöhästen och delar funderingar kring trummaskiner och Stefan Nyléns fotbollsintresse?
*Man diskuterar rätten att slänga ut sin dotters pojkvänner med Johannes? (I'm behind you all the way, pal)
*Man är handikappad p.g.a. knäskada, får besök av Maria och kan prata ex-partners och Morrisey?
*Man får besök av Ville på Resarö, och tillbringar några timmar med att kulta onjutbar film?
*Man ankommer trött och svettig till bokmässan, bara för att genast bli uppmuntrad av David Nessles snuskversion av Wiehe-låten Titanic?
*Man har munnen full med kakor och diskuterar badhus med Kuno och Josefine?
*Man dricker en öl på Spitfire med Emil och diskuterar åren som gått?
*Man konsumerar Cola och havreflarn i vardagsrummet på Ynglingagatan med Martin & Mattias samtidigt som man gör de sista justeringarna på sitt gemensamma bokprojekt?
*Man blir avbruten i det trista julstöket dan före dan av att Frida hör av sig, också är i Vaxholm och vill att man ska dra en fika?
*Man vandrar längs kullerstensgatorna i Västervik med Stefan och Johan, diskuterar Povel Ramels möjliga identitet som "moderattrubadur" och undrar hur fan man ska komma hem?

Kort sagt, för att för andra gången idag citera Johan Johansson:

Kärleken är skojig och magisk
det är människorna man mest vill väl
polarna man leker med
utan dom så vore jag tragisk

Ni, mina vänner (och ni är fler än de som omnämns ovan), är det som gör mitt liv värt att leva. Känner ni er ensamma och sugna på socialt umgänge under sommaren (eller senare), ring omedelbart till mig! If I don't have time, I'll make time.