Povel Ramel är död

Dagen som idag kändes bra när jag vaknade. Sjöng och spelade själv igenom The Only Ones låt "Someone who cares" på gitarren ett par gånger. Diskade och skulle precis börja koka pasta när vännen och long-time-supportern Marja Knut ringde och meddelade det som rubriken till detta inlägg påstår.

Det är svårt att finna ord. För er kanske det låter överdrivet, men förutom min familj har nog ingen betytt så mycket för vem jag blivit som just Povel.

Povel var nämligen den okrönte kungen när det gällde musik i mitt barndomshem. Min 7 år äldre storebror var nog ordentligt Ramel-frälst redan när jag föddes, han förde över diverse vinylskivor till kassett och dessa gick sedan så gott som oavbrutet i den Trampeska bilstereon (med Mosebacke Monarki-LP:n och Karl Gerhard som omväxling). Att jag skulle få en viss känsla för det här med ord var nog inte så konstigt, med en doktor (numera docent) i lingvistik som pappa och en uppsatstävlingsvinnande läkare som mamma. Men med Povel fick jag både kärleken till musiken och kärleken till orden och musiken i sann symbios.

Mellan 0-10 lyssnade jag knappast på något annat än Povel. Jag kunde de flesta låtarna utantill (även om jag inte alltid förstod vad de handlade om), jag uppträdde med dem på skolshower och jag lät dem påverka hela mitt väsen. Jag hade en väldigt trygg och harmonisk uppväxt och kärleksfulla föräldrar som alltid stått bakom mig och varit alldeles fantastiska, men jag tror ändå att det var just Povel som verkligen gav mig sinnet för att se det stora i det lilla och vara en glad, livsälskande människa.

Så småningom började jag också lyssna på annan musik. Herrar Waits, Perrett, Alfredson, Danielsson, Johansson, Höglund och Sundström och många, många andra har kommit att påverka och inspirera mig, och mina egna låtar är ofta mer kontemplativa än tjohejsanaktiga. Men jag har aldrig slutat lyssna på Povel och han har aldrig slutat inspirera mig. I höstas skrev jag en låt som heter "Sista sången om dig", en rätt dyster låt om att ångra sig och samtidigt inte kunna göra annat än att sätta punkt för det som varit, för att överhuvudtaget kunna orka gå vidare. Men när jag närmade mig sista versen började jag tänka: "Äsch! Vad är det här för romantiskt klyschbjäfs! Den här låten kan ju inte få sluta så här som alla andra deppiga kärlekslåtar!". Så i sista refrängen konstaterade jag att viljan inte fanns och "det blir ingen sista sång om dig". Hade jag aldrig hört Povel hade den låten nog slutat annorlunda.

Dagen då inga melodier vi hör
Den dagen då allt blir tyst och visorna dör
Då varje sång
som liv och värme ger
ej finns inom oss mer
Hur undgå den dagen?

Jo, lev och älska!
Kring kärleken är tillvaron rik
Så älska!
Kring den som älskar uppstår musik

Vad finns väl kvar
att leva livet för
dagen
den dagen då visorna dör?

Povel - dina visor kommer aldrig dö.