Moreyskans lov

I avsnitt 8 av Twin Peaks vaknar agent Cooper upp på sjukhuset efter att ha blivit skjuten i avsnittet innan. Lucy informerar honom om allt som hänt under natten, bl.a. en mordbrand, ett dödsfall, ett par mordförsök och ett självmordsförsök. Cooper svarar förvånat: "How long have I been out?"

Jag känner detsamma. Har under dagen insett att en sjuhelvetes massa saker inträffat, oberoende av varandra, i min vänkrets under den vecka jag varit i Västervik. Av respekt för alla inblandade tänker jag inte gå in på detaljer. Jag säger bara såhär till alla mina vänner: jag finns tillgänglig för er närhelst ni behöver mig. Låt vara att jag är i Västervik.

Annars vill jag idag hylla min vän Annelie Morey. Inte för att hon fyller år eller så, utan för att jag precis hade ett trevligt telefonsamtal med henne och känner för att uttrycka min uppskattning för det där fina som är hon. Vi har känt varandra i några år, och hon är en alldeles charmant och underbar kvinna i sina bästa år, som ger en stöd när man behöver det och som man mer än gärna stöttar tillbaka. Hon är så jävla bra, helt enkelt. Dessutom är jag övertygad om att hon var expert på kurbitsmålning i ett tidigare liv. Och slåss kan hon, det syns ju på bilderna ovan! Moreyskan i mitt hjärta!

Mer grundlig Västerviksgenomgång

Sådär, första skolveckan avklarad! Phew! Det har varit rätt intensiva dagar, och alla nya intryck har fyllt mitt huvud med konstiga drömmar som försämrat min vanligtvis goda nattsömn, så jag har varit fruktansvärt trött, och inte haft tillgång till internet annat än i skolan. Därför har bloggandet blivit lidande. Men nu så!

Jag bor i ett förortsliknande område en bit från centrum (c:a 10 minuter med cykel), ensam i en trerummare (ett rum plomberat, visserligen, men ändå!). Köket och vardagsrummet är båda stora och rymliga, och jag trivs mycket bra (trots bristen på badkar).

Själva skolan är trevligt belägen i centrum, precis vid havet. Huset saknar luftkonditionering och möjlighet att tillaga mat, men havsluften är frisk, och lunchen på Delfin är både god och tämligen billig (55 kr vid avhämtning).

Folket i klassen är, som tidigare nämnts, "a mixed lot". Men fruktansvärt trevliga! Vi är 14 stycken till antalet, och trots att vi egentligen bara känt varandra i mindre än en vecka så känns det som om mycket längre tid än så passerat. Alla är vi olika, men också kontaktsökande och trevliga, så vi har funnit varandra väldigt snabbt. Igår fick alla spela igenom varsin låt för klassen, och det var ren magi. ALLA var skitbra! Och när vi idag för första gången hade körsång på schemat, så var det ungefär samma upplevelse. Vi sjöng i flera olika (och inte alltid helt lätta) stämmor, men alla hittade rätt väldigt fort, och på nolltid lät det hela otroligt fint. Det ska verkligen bli skojigt att se hur den här redan så begåvade klassen kommer att utvecklas och förbättras under året.

Ikväll ska jag bege mig upp till Hufvudstaden igen, då jag har en spelning där på söndag. Men det känns inte som om jag kommer göra det så där fruktansvärt ofta framöver. Jag trivs i den här lilla staden. I lugnet som råder här blir det lättare för mig att koppla bort de nojor och den stress i tillvaron och livet som jag ofta känner. Jag blir, helt enkelt, bättre på att leva i nuet, och inte oroligt blicka alldeles för långt framåt hela tiden. Och det är guld värt.

Latlåt från Farsta

Föredrar nog herr Winnerbäck en smula mer välbarberad, men wtf. På scenen kan ni även se bl.a. Sundström, Karin & Vanja Renberg, Martin Hederos, Nina Ramsby, Fjodor och Johansson (den sistnämnde iförd en tröja vars text är namnet på världens bästa band).

Små observationer rörande Västervik

* Här finns väldigt många pizzerior, dock inga pastahak, så vitt jag kunnat se.
* Man har en mycket välsorterad godisaffär, Boa Konfektyr.
* Lokala tandläkaren heter Sune Drufwa.
* Folket i klassen är en salig blandning, men än så länge har inga andra intryck än positiva givits.
* Min lägenhet är rymlig och trevlig. Här borde jag kunna få in 4 turkiska diskare, och på så sätt klara hyran.
* På ICA verkar maximen vara att "har man en kundvagn så förstår alla att jag måste komma fram, alltså behöver jag inte säga åt folk som står och tittar åt ett annat håll att 'jag måste fram här', det är bara att köra på dem direkt".
* Folk uppskattar Åke Uppman. Kvalitetssinne så det förslår.
* Vännerna i Stockholm säger att de saknar mig. Jag blir rörd.

Jag lever än!

Beklagar bristen på uppdatering. Har tillbringat helgen med att installera mig i Västervik och de senaste dagarna har man varit duktigt social i plugget. Har ingen internet där jag bor, så det lär dröja ännu en tid innan ordentlig uppdatering kommer. Under tiden tycker jag ni ska njuta av denna Red House Painters-goding.