Dom kommer för att ge mig mitt döds-sms

Aftonbladet fortsätter att mynta nya uttryck. Efter "snoppkrig", "tuttkamp" och "onaniattack" kommer nu "döds-sms". Får mig att tänka på gamla postpunkbandet Ödeshög och deras låt "Dom kommer för att ge mig mitt dödslavemang". Att lägga till "döds" framför ett ord är nog sommarens roligaste lingvistiska skojgrej. Anser Döds-Trampe.

Dränkte idag min ensamhet i skivköp, främst musik som jag inte har någon relation till. Man måste ju upptäcka nytt, då och då. Sprang av en slump på Blomsterungen Thomas Hammar som hälsade mig med ett "Salve frater!". Ibland behövs det inte mer än så för att en dag ska lyfta.

Om jag finge mitt eget sommarprogram

(Hittade ingen somrig bild på mig själv, tog en lite äldre en på Morey istället. Hon är stiligare nu.)

Lyssnade precis på mina kära f.d. arbetsgivares sommarprogram. Väldigt trevligt och skojigt, på min ära. Sitter och fnular på den där klassiska frågan som alla människor nån gång ställer sig: om jag fick ett sommarprogram, vad skulle jag prata om och vilken musik skulle jag spela?

Låt oss gå på snacket först. Jag skulle antagligen prata om:

* Min uppväxt (man FÅR väl inte ha ett sommarprogram utan att prata om den?).
* Att alla som bor på Söder inte alls hatar en för det där "af":et mellan mina två huvudsakliga namn.
* Att de där människorna man älskar allra mest (familj & vänner) faktiskt är meningen med livet.
* Hur det enkla är lätt att förakta men ofta är det som överlever.
* Tjusningen med ensamhet.
* Otjusningen med ensamhet.
* Varför The Only Ones är världens bästa band.
* Det mystiska med alla dessa resor folk gör.
* Hur man kan vara en glad greve som person, men samtidigt skriva nästan enbart jävligt dystra låtar.
* Sunkit och dess speciella charm.
* Det speciella med att tillbringa en hel eftermiddag/kväll/natt/morgon hos Martin Kristenson.
* Hur man ser det stora i det lilla.
* Hur livet faktiskt måste få ta lite tid.
* Hur man skulle vilja skriva den där sången som för alltid löser alla världens problem.
* Hur jag en gång orsakat en löpsedel i Aftonbladet.
* Åke Uppman.

Musiken, då. Jag skulle, som det ser ut nu, spela något i stil med följande:

Tom Waits - It's allright with me
Tomas Andersson Wij - Landet vi föddes i
Povel Ramel - Underbart är kort
Åke Uppman - Jag är en man
Leonard Cohen - Closing Time
Rufus Wainwright - 14th Street
Mona L. Olsson - Furir i Agadir
Little Feat - Willin'
Peter Perrett & The One - The shame of being you (live)
Cleveman Rössel - Lost
Pet Shop Boys - Paninaro
Beatles - For no one
David Nessle - Jag är blott en vandringsman
Mine - Ready to love
The Only Ones - Out there in the night
Monica Zetterlund - Var blev ni av?
Johan Johansson - Va?! (live 99)
Povel Ramel - Är det nån som har en våning åt mig?
Loa Falkman - The way you look tonight
Stefan Sundström - Sabina V
Simon Brehm - Oj oj oj med en bleckplåtsmoj

Hmmm, med den där listan lär jag nog få hålla på lite längre än ordinarie programtid. Men det gör väl fan inget, med Internet och så kan man väl lägga upp både den ordinarie 1,5-timmars historien och det ocensurerade, 5-timmarsschabraket också.

Filip & Fredriks sommarprogram påminner mig förresten om hur roligt det är att jobba med TV. Jag har inte gjort det på ett år. Något att ge sig in i igen, definitivt.

Trampes Kulturkvart: Mannen som begav sig

Thomas, jag och Micke, sommaren 75. Vi satt hemma hos Thomas tills hans morsa kom hem. Då gick vi ut i boden och repade med vårt band...

Det är en raspig, distorterad röst från en bandspelare som förmedlar dessa ord, samtidigt som några dova pianoackord och ett svagt, tickande ljud hörs. Rösten fortsätter tala, men så småningom dränks den av en vacker men ödesmättad melodi från pianot, och i slutändan hörs bara rösten som ett svagt brus.

Detta är inledningen på Lars Clevemans soloplatta "Mannen som begav sig" från 2002. Lars är kanske mest känd som en alldeles fantastisk tenor, med flertalet fina tolkningar av såväl Wagner som Verdi i bagaget. Han är anställd som 1:e tenor på Kungliga Operan och kan taxa in 60 000 kronor för ett tredagars gästspel utomlands. Men vid sidan av sitt värv inom denna den mest seriositetsstämplade formen av musik har Lars även en rockkarriär som heter duga. Han är frontman i de båda banden Blomsterunge och Dom Dummaste, band som bildades på 70-talet och som fortfarande finns (även om de endast spelar då och då). Han har även gjort egna kortoperor (bl.a. den vansinnigt skojiga Atrappen). På denna soloplatta är dock operadragen helt frånvarande, och det absurdistiska nonsensandet märks inte särskilt mycket av. Även om det stundtals är en mycket rolig skiva, så är det främst Lars Cleveman som lite mer(i brist på bättre uttryck) seriös låtskrivare som står i fokus här. Skivan handlar mycket om resignation, livströtthet, tidens gång och misslyckad kärlek.

Rent soundmässigt är den mycket minimalistisk, då den är inspelad live hemma hos Lars, utan några klipp eller dylika förändringar i efterhand. Lars spelar själv piano, harmonium, synth och trummaskiner, och den enda övriga musikern är Caroline Frigren på gitarr och kör.

Direkt efter det stämningsfyllda introt kommer titelsången, "Mannen som begav sig", en lysande beskrivning av känslan att inte höra hemma någonstans, och hur man genom sitt liv måste ge upp vissa saker och börja om på nytt för att komma vidare som människa (eller läser jag in för mycket i den?).

Jag är inte klassisk, jag är inte pop
jag är inte folklig, jag är ingen snobb
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

/.../

Jag gör allting rätt, jag gör allting fel
jag springer iväg, och jag stannar kvar
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

Jag försvann till skogs, och kom tillbaks igen
jag gav upp allting och börja om igen
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

Jag gav upp allt, jag började om igen...

Den följs av skivans enda riktigt komiska sång, "Döden (i form av pizza)", en låt som jag från början var tvärsäker på var en Mauro Scocco-parodi, detta främst p.g.a. de inledande textraderna:

Du sa: vi måste prata ut
så vi stämde träff på Pizza Hut
jag förstod direkt nåt var på G
ja, vem som helst kunde se
vårt förhållande, det var i kris
inga rosor, bara ris

Men Lars påstår att den snarare är en parodi på livet i stort, inte just en viss Ratata-sångare.

Döden är ett genomgående tema på skivan. I "The dream" besöks Lars i drömmen av en död vän som säger att allt nu är förlåtet och bra, och att Lars inte behöver sörja honom eller drömma mardrömmar om honom mer. Men när han väl vaknar och inser att allt bara var en dröm blir han lika ledsen som han var tidigare, men känner ändå ett visst hopp inför framtiden. Och i skivans kanske starkaste låt, "Där du är nu", är han snarare avundsjuk på sin döde vän:

Där du är nu
där slipper du förtret
inget kaffe är för kallt
ingen soppa för het
om man nu äter och dricker
där du är nu

Där du är nu, där slipper du väl sorg
ingen hund som går och kolar
ingen tjej som ger dig korg
om det nu är som jag tror
där du är nu

/.../

Så jag får väl bekänna, jag är avundsjuk ibland
När fan är i båten och jag driver långt från land
När det är som om jag vore fast i en pjäs
där jag måste gå under, sånt har man ju läst
Men sånt det slipper väl du
förhoppningsvis
där du är nu

Där du är nu, det är dit jag ska till slut
och jag gissar att poängen
är att hålla ut
om det nu finns nån poäng
för mig här och nu

Där du är nu, där ses vi en dag
och tills dess kanske jag lärt mig
att vara lite glad
om det nu spelar nån roll
där du är nu

Känslan av utanförskap som antytts i titelspåret återfinns även på andra ställen på skivan, främst i en låt jag starkt identifierar mig med, "Vad är det jag inte förstår", där paranojan löper amok och ens eget jag blivit ens värsta fiende:

Vad är det jag inte förstår?
När jag går för att handla,
när jag åker en buss

Vad är det jag inte förstår?
När jag frågar om vägen
när jag talar med nån

Vad är det jag inte förstår?
Jag vänder mig bort
och alla byts ut

/.../

Vad är det jag inte begriper?
Vad är det jag inte förstår?
Vem är det som vill mig illa?
Och följer mig vart jag än går

Alienationen uttrycks också starkt i låten "Hat", där Lars, till ljudet av olika TV-och radioutsändningar, uttrycker sitt hat mot hela den konstiga världen omkring honom:

Jag hatar allt jag ser
hatar allt jag hör
hatar allt jag läser
hatar allt jag gör
hatar allt på TV
hatar radion med
hör jag någon snacka
blir jag bara sned

Fan, jag hatar påven
jag hatar Snurre Sprätt
hatar allt och alla
jag har det inte lätt
så ge mig mera sprit
ge mig det du har
så hatar jag dig inte
och orkar stanna kvar

Bekant känsla, någon?

Men på skivans sista låt, "Med dig", ger Lars ändå uttryck för en viss optimism. Han konstaterar inledningsvis att det mesta i och för sig är dåligt, och att det inte är bra att vara 40 år, och seg idag och full igår, men det finns vänner som tröstar:

Med dig är allting bra
alla filmer, all radio, all TV är bra
dåligt väder, kravaller och krig, det går bra
varje gång vi ses så gör du mig glad

Som helhet är det här en väldigt bra platta med genomgående starka låtar och ett mycket personligt uttryck (och tro mig, ett personligt uttryck goes a long way). Varmt rekommenderad, om ni skulle springa på den.

Dilba-diskriminering

Dilba har haft en liten incident i samband med en flygning. Det är ju för jävligt om hon har blivit diskriminerad, men börjar man vräka ur sig såna där uttalanden till amerikanska flygbolag så är det inte direkt förvånande att de reagerar som de gjorde.

Stora Irritationsobjektslistan

Satt och bläddrade i vännen Johanssons bok "Istället för vykort". I den finns det ett väldigt skojig kapitel där Johan listar ett gäng olika företeelser som ger honom lust att mörda (vilket han också gör, men bara i sitt eget huvud, en avreageringsmetod jag själv provat på - tro mig, man blir riktigt harmoniskt av det!). Jag tänkte att jag skulle spinna vidare på det och göra min egen lista. Jag har lånat några av Johans formuleringar i de fall där jag helt håller med honom. Så nu tänker jag för en liten stund ladda ur mig mina tillbakahållna gnällkärringsgener, så kan jag leva lyckligare sedan. Vassegoa!

STORA IRRITATIONSOBJEKTSLISTAN

- Människor som tror att de måste skrika så fort de pratar i mobiltelefon.

- Människor som på bussar och tunnelbanor lyssnar på musik i sina i-pods och dylikt så jäkla högt att jag, som sitter tre bänkrader bort, kan uttyda låtarnas texter.

- Människor som gör båda ovan nämnda punkter samtidigt.

- Föräldrar som, utan minsta ansats till att ingripa, låter sina äckliga ungar vråla så öronen kroknar.

- Idioter som tror att det är någon slags mänsklig rättighet att köra bil precis hur fort som helst precis var som helst.

- Folk som kör bil, pratar i telefon och letar parkering samtidigt.

- Påstridiga fyllon på krogen som inte förstår att jag inte vill lära känna dem just nu bara för att jag har varit med i "Ondskan".

- Folk som står till vänster i rulltrappor.

- Skaparna av fullständigt själlös musik.

- Föräldrafascister som inte förstår att vissa människor kan leva hela sina liv UTAN barn och vara lyckliga ändå (jag vill väldigt gärna ha barn, men har full respekt för dom som inte vill det).

- Väktare/busschaffisar/whoever med ansvar för en ytterst liten yta och med noll distans till densamma (skolexempel är den busschaffis som för 3 år sen blev rasande på mig för att jag bad honom stå still i 10 sekunder till så att en liten grabb som kom springande skulle kunna hinna med bussen, och surt upplyste mig om att "på den här bussen är det JAG och inte du som bestämmer när vi står still!").

- Sportfanatiker som är så pass trångsynta att de inte kan förstå hur någon kan tycka att ett annat land är bättre än Sverige i fotboll/hockey/whatever.

- Människor som tror att de alltid måste säga precis vad de tycker utan den minsta självcensur.

- Skvallerkärringarna på kvällstidningarna.

- Människor som tror att man är nazist och vill gasa alla judar till döds bara för att man kritiserar Israel.

- Folk som skickar presenter till kungen när han fyller år.

- Kulturarbetare som snackar om att "göra något för kidsen".

- Fyllon som är så nerkrökade att de kör desperata raggningsrepliker av typen "Du är så snygg så dig skulle jag tammefan kunna tänka mig att BETALA för att få ligga med!".

- Unga män (för det mesta mellan 5-20) som ska hålla på att skojbråka i bussar och tunnelbanor (jag bryr mig inte om hur mycket "rå men hjärtlig jargong" det är inblandat, jag blir nervös av det).

- Unga indiepopare som har en blaserad, cynisk "jag har sett allt"-attityd, snackar mycket om hur dåliga alla andra är, men som i själva verket inte har gjort ett skapandes grand i hela sina liv.

- Folk som anser att allt gammalt är skit och allt nytt är the shit.

- Folk som anser att allt nytt är skit och allt gammalt är the shit.

- Människor som konstant gnäller på hur dåligt ALLT är i Sverige och hur mycket bättre ALLT är utomlands (visst finns det mycket skit i Svedala, men är gräset automatiskt grönare på andra sidan? Nix.)

- Människor som inte tycker att Mosebacke Monarki-sketchen "Kräldjur i Rumänien" är rolig.

- Humorlösa människor som tror att varje form av skämt om sex per automatik är kvinnoförnedrande.

- Folk som använder uttrycket "diskurs" mer än 1 gång om året.

- Idol-Kishti.

- Fruktansvärt välbärgade människor som gnäller i tidningar om att de tjänar för lite.

- Insändarskribenter med "om alla bara var som jag så skulle allt va bra, men ingen annan är som jag och ingenting är bra"-mentalitet.

- Människor som istället för att ge direkt positiva omdömen som t.ex. "det där var bra" gör om dem till omvända negationer, "det där var inte dåligt".

- Människor som intellektualiserar sönder sånt som inte ska intellektualiseras sönder (som t.ex. musik).

- Folk som anser sig lämpade att vara innehavare av kamphundar.

- Människor som gnäller över rökförbudet på krogen.

- Människor som tänker svart-vitt (som jag precis gjort själv i den här listan)

Dagens musik:

Andreas Dorau - Fred vom Jupiter
David Shutrick - Blå container
Karl Gerhard - Den ökända hästen från Troja