An oldie, but goodie!

Hasse A & Love B

Häromveckan firades Thomas Hammars 50-årsdag. Jag hamnade bredvid en trevlig kille som heter Love, som jag hade träffat en gång tidigare. Av nån anledning nämndes hans pappa, om vilken Love sade, att han var den ende i hela Sverige som kunde Bellmans epistel 48, "Solen glimmar blank och trind", utantill. Jag kom då att tänka på min gamle latinlärare, Leif Bergman, som var en sjudundrande expert på gamle Carl Michael, och som jag var nästan helt säker på också kunde texten. Så jag påpekade:

- Nja, jag skulle tro att min gamle latinlärare Leif Bergman också kan hela den sången!

varpå Love, med ett litet leende, svarade:

- Jo, Leif Bergman ÄR min pappa.

Herrejäklar vilket drömläge. Det är NÄSTAN lika häftigt som när Hasse Alfredson och Gösta Ekman 1973 åkte på turné med revyn "Glaset i örat". I turnébussen sjöng Gösta vid ett tillfälle "Härjarvisan", en låt ur Lundaspexet "Djingis Khan" från 1954, ett spex där Hasse medverkat som författare och ursprunglig tolkare av Djingis roll. Gösta hade dock aldrig tänkt närmare på var visan kom ifrån, så när Hasse vid ett tillfälle rättade honom, utbrast han en smula förorättat:

- Hördu, den där visan har jag kunnat ända sedan jag var liten pilt, så kom inte här och rätta mig!

varpå Hasse snabbt replikerade:

- Den där visan SKREV jag när du var liten pilt!

Sunkit i måndags...

...var mäkta skojigt och svettigt. Christopher tyckte vi borde ha svarta armbindlar, då detta ju var mitt sista Sunkit på (antagligen) ett bra tag, och Rara Underbara Katarina tyckte att "Sunkit kommer inte bli detsamma utan dig". Jag blev väldigt rörd. Jennie är fortfarande världens bästa ex-kex. Johan Frick röjde så det stod härliga till. Ahrvid bjöd på efterfest hemma hos sig, och där samlades jag, Danne, Anders, Frick och Åsa. Efter cidersmuttning och Povel-kultande tog Åsa och jag oss en promenad genom natten, innan jag for hem till mig och sov som en liten duva.

Ikväll ska jag äntligen se Darling. Återkommer med åsikt.

Tiden går fort när man är bizarr

I fredags fyllde den mycket käre vännen Martin Kristenson år. Givetvis skulle han firas med presenter och kvalitativ mat. Gick till SubDVD och tjackade en tidig Bergman och en sen Mats Helge. Genomgående svensk kvalitetsfilm, alltså.

Det här var andra födelsedagen i rad som Kristenson firade på Cafe Piastowska. Själv har jag också firat mina två senaste geburtstags där. Det börjar med andra ord bli lite av tradition över det hela, ska försöka komma på något mer originellt till hösten.

Fullt av trevligt folk och många fina presenter. Jag språkade rikligt med Lotta Grün och Johan Kugelberg. Den sistnämnde är numera person nr 4 på "listan-över-människor-i-jämförelse-med-vilka-jag-känner-mig-tråkig" (de andra tre är SEO, Johansson och Nessle). När karln släpper loss sina kunskaper om allt mellan himmel och jord inom musiken och populärkultursnörderiet är det så att man känner sig riktigt obildad och humorlös. Hatten av för Kugelberg! Speciellt som han gav mig ett exemplar av "Bordellmammas dotter" (han fick av mig Blomsterunges två plattor).

Efterfest hos Kristenson, till vilken vi åkte i Kugelbergs bil. I den luktade det illa, ety en hjortstek och en laddning smultron låg i bakluckan (jo faktiskt). Men det kunde inte förta det goda humöret. Vi sjöng alla glatt Povels fantastiska göra-slut-låt "Din njugge far och din snörpiga mamma". Väl hemma hos Kristenson blev det filmtajm. Vi beskådade min berömda skrevspark i "Ondskan", Tiny Tim live på Monterey-festivalen 1967, och tjeckisk bögpolo. Innan Kugelberg skjutsade mig hem till Ynglingagatan avnjöt vi även en bit av Gotlandsteaterns legendariska pjäs "Klädd i näbben" från 1978. Den går ut på att alla ungdomar pratar fruktansvärt slarvigt och att de måste lära sig hur viktigt det är med ett bra språk. Detta illustrerar man genom en skrattretande dålig punkparodi och genom att låta alla prata pilsnerfilmsslang. Inte särskilt lyckat, men väldigt underhållande.

Kom i säng lagom till 4-snåret. Vaknade vid 12 av att Johannes ringde och var på ingång. Han och några polare skulle besöka Cornelisdagen och det hade skitit sig med boende. Eftersom man är alldeles för snäll så tog jag gladeligen emot dem. Istället för artikelskrivande kom kvällen istället att ägnas åt indisk mat, stadspromenad och en rosa groda (som ovan ses posera tillsammans med en av skivsamlingens dyrgripar). Efter att jag utsatt sällskapet för Loa Falkman i högform blev det en tidig kväll. Alla sov illa.

På söndagen cyklade jag bort till Street och var social med Kugelberg, Martin Kristenson och Martin Hederos. Vi bläddrade i gamla fanzines och pratade konstig populärkultur. Såklart. Kristenson är en alldeles för snäll människa, men det visste ni ju redan.

På kvällen jobbade jag med två låtar. Läste också samlingsalbumet "Jag, Joakim", som den gode Lindengren gjort. Hysteriskt skojigt, särskilt klassikern "Morgonstund har guld i mund".

Och ikväll, Sunkit!