Flicka och hyacinter

Via Kristensons försorg fick jag så igårkväll äntligen se Hasse Ekmans omtalade film. Och den levde faktiskt upp till förväntningarna. Ett mästerverk. Då vännerna på Studio S Entertainment ska ge ut filmen på DVD till hösten, rekommenderas starkt att ni tar er en titt på den.

Favorit från tidigt 90-tal

Den står sig rätt bra, tycker jag. Synd att Shutrick inte är så värst produktiv längre.

Det är fint med teknik och konspirationsteorier

Min pappa har aldrig gillat det där med att jag har musik som ligger och tar plats på datorn. Nu kan han emellertid inte säga så mycket, för nu har han själv börjat använda datorn till att föra över skivor till sin mobil. På ett liknande vis undrade han för många år sen hur jag kunde köpa DVD:er med filmer som vi redan hade på video (med "video" menas i detta fall avspelningar av SVT-sändningar från slutet av 80-talet). När vi flyttade ifrån Östermalmsgatan förra året gjorde farsan en grovgallring bland kassetterna och slängde merparten av dem, då "de filmer som jag vill ha skaffar jag mig ju på DVD". Hmm.

Förresten är det fint med konspirationsteorier. När jag var på bibblan igår gick jag förbi en äldre, vithårig dam som satt vid en dator och surfade. Hon hade vita handskar på sig och var paralellt inne på både Gärdets Hunddagis hemsida samt en hemsida för djurens rättigheter. Detta var givetvis nog för att få igång min fantasi i en härlig konspirationsteori. Tanten höll på att följa efter en hiskelig adelsman (inte jag, utan en annan) som gjort sig känd för att piska hundar, och som säkerligen fanns någon annanstans på biblioteket. För att inte väcka misstankar hade tanten satt sig för att surfa vid en dator nära ingången, så hon säkert skulle kunna följa efter honom om han gick ut. Eftersom hon är djurrättskämpe passade hon givetvis på att uppdatera sig lite vad som hänt på den fronten sen imorse, bl.a. har hon en hemlig kontakt på Gärdets Hunddagis som levererar vapen åt henne. Anledningen till att hon hade handskar på sig var givetvis att hon vid första bästa tillfälle skulle hugga ner adelsmannen, och då får man ju inte lämna några fingeravtryck efter sig.

Såna där konspirationstankar kan liva upp en hel dag. Men jag är noga med att skilja verkligheten från mina skojfantasier. Det var INTE så att jag när tanten reste sig slängde mig efter henne, tryckte ner henne på marken och vrålade: "Sterba inte hjärnan ur adelsmannen, din psykotiska gris!". Jag lät henne fara i frid och nynnade istället på "Sorgliga sånger", en låt av Johan Rothstein.

Fest!

Som jag nämnt tidigare så flyttade jag in på Ynglingagatan i februari, men tiden att röja upp och få det att se stiligt ut där har inte funnits förrns nu. För att få umgås lite med vännerna och för att tvinga mig själv att slutgiltigen få det fint och fräscht i lyan så styrde jag ihop ett litet Pommac-och-bull-kalas hemma hos mig igår. Jag och mamma bakade ihop en ordentlig laddning kanelbullar i fredags, och vårt alltid lika väl fungerande teamwork kärvade inte det minsta. Det gjorde det däremot på lördagen, då mamma släppt av pappa på stan och skulle skjutsa mig till Martin Ohlsson för lyx-Pommac-anskaffning. När hon fick se dammhögarna i min lya insisterade hon på att hjälpa mig att städa. Jag hävdade envist att det hinner jag med själv. Mamma hävdade lika envist att det gör du inte alls. Jag hävdade envist att det gör jag visst. Mamma hävdade envist att det gör du inte alls. Osv osv. När det hela väl trissats till nivån att jag stod och skrek åt mamma att det här för helvete är MIN lägenhet och jag ansvarar själv för den, så gav hon motvilligt upp. När Pommacen väl var inköpt gjorde jag en ordentlig städoffensiv som tog mig hela kvällen, och delar av söndag förmiddag, men det blev skinande rent och dessutom klart i tid.

Ett ordentligt gäng av glada vänner anslöt. Ida, Jonas, Julia, Emil, Moreyskan, Johansson, Martin, Mattias, Ahrvid, Kugelberg, Marja och Diös, närmare bestämt. Bullarna och Pommacen lät oss väl smaka, och de som sedan tidigare inte var insatta i det populärkultursnörderi som jag och många av mina vänner ägnar oss åt, fick sig en ordentlig grundkurs nu. Det hela var jättetrevligt, men när anspänningen släppte (man får trots allt alltid en viss sådan när man arrangerar något; detta nu ihop med sömnbrist och utmattning) och vännerna hade gått hem så blev det en ordentlig dipp. Jag kände mig ännu ensammare och jätteledsen. Men jag vilade en stund och sedan kändes det bättre.

Idag träffade jag Emma och gav henne, som utlovat, en laddning överblivna bullar som namnsdagspresent. Den människans positiva energi kan lyfta vilken dag som helst.

Tack till alla underbara vänner som kom förbi igår, för er närvaro och era gåvor (den tavla föreställande sulfitfabriken i Grums som Johansson och Annelie gav mig kommer göra sig utmärkt på min sovrumsvägg).