Patienter och oralsex

Detta är banne mig den sjukaste nyheten på mången god dag. Och så intressant och sakligt formulerad att jah först trodde att det var ett dumt skämt.

Idag...

...fick jag till slut reda på vad "vabba" betyder. Har inte brytt mig om att kolla upp det tidigare. Nu ska jag bara ta reda på vad "deffad" betyder också, så blir det här en riktigt bra dag.

Sveriges roligaste serietecknare gör det igen

Johan Wanloo, som borde vara betydligt mer känd än Martin Kellerman, ska nu ge ut en ny bok. Här kan man beskåda ett smakprov. Jag fattar inte hur karln gör. Det finns ingen annan serietecknare som får mig att gång på gång på gång på gång formligen vrida mig av skratt. Och produktiv är han också. All heder till Johan.

Mark Kozeleks gig på Nalen...

...var ungefär lika roligt som att lyssna på ljudet av torkande Baileys. Karln har ett fantastiskt låtmaterial, men staplade ovanpå varandra blev det tämligen monotont. Det blir inte heller av att Kozelek vägrar ens försöka sig på någon form av mellansnack, utan måste provoceras till att säga något genom att publiken börjar vråla saker som "play from your fucking heart". Däremot är han synnerligen noga med att varje mellan låt stämma sina gitarrer, gitarrer som redan låter jättebra (något både jag och SVD:s recensent lade märke till).

Han har gjort en hel del alldeles underbara låtar, men det här var sannolikt första och sista gången jag såg den gamle Red House Painters-hjälten live.

Musiktips: "Cleveman"

Jag har i ett tidigare inlägg tipsat om Lars Clevemans andra soloskiva. Nu ligger den första, "Cleveman" från 1985, uppe för nedladdning. Den överföring jag själv äger har visserligen lite bättre ljudkvalitet än denna, men albumets kvaliteter framgår tydligt på båda. Den här skivan, inspelad på portastudio hemma hos Martin Rössel 1985, fokuserar, i likhet med "Mannen som begav sig", på Lars Cleveman som kompositör och exekutör av låtar med allvar och tyngd, denna gång dock med uteslutande engelskspråkiga texter. Plattan innehåller suveräna sånger som "Friends" och ångestskriket "The Ghost", samt underbara instrumentalstycken som "Lost Creatures". En lyssning rekommenderas varmt!

Vad har jag gjort sen sist?

Ojdå, det var ju en sommar sen jag sist uppdaterade. Vad har jag gjort sen dess?

*Jobbat jobbat jobbat som en dåre i Gröna Lunds snabbmatskök. Ett himla slit, men lönsamt och ganska så skojigt.
*Gjort en del lyckade spelningar i eget namn, men också som komp-pianist åt gamla klasskompisen Zalome Pihl, samt ett gästinhopp på gode vännen Frans Haraldsens konsert på Visfestivalen i Västervik.
*Badat två gånger. En med Faxvall, en med brorsan.
*Gått på konsert med Lou Reed (han var på scenen alltså). Bra, men en smula ofokuserat till en början.
*Skrivit lite nya låtar.
*Flyttat.
*Sovit.

Och nu då? Visfestival i Köping till helgen!

Stoppa FRA-lagen!

Ja, jag blir väl den siste som bloggar om det här, men ändock. Den förgrymmade FRA-lagen är en helt vansinnigt dum idé som man lyckats baxa ända fram till en riksdagsomröstning. Går den igenom innebär det att SÄPO kommer att kunna avlyssna och bevaka dina telefonsamtal, dina chattloggar, din e-post och din webtrafik, m.m m.m., utan brottsmisstanke och utan inblandning av domstol. Det säger ju sig självt att det här är alldeles vansinnigt dumt och ett hot mot demokratin. Var inte likgiltig! Läs vad du kan göra här och, om möjligt, kom och slut upp den 18:e utanför riksdagshuset.

Man börjar bli äldre...

Upptäckte precis att en av mina gamla, jämnåriga kärlekar, som jag inte pratat med på några år, gått och blivit mamma. Råkade få se en födsloannons med bild, och bortsett från att hon lagt sig till med en något oklädsam frisyr är jag bara glad för hennes skull. Men det faktum att ens jämnåriga kompisar börjar få barn känns som något slags tecken på att livet faktiskt rör på sig...

Lite reklam

På onsdag den 11:e juni spelar bl.a. jag, Johan "Dumle" Johansson och Rebell-Robban förband till releasespelningen för älskade vännen och kollegan Sanna Carlstedts nya skiva. Klockan 20.00 drar spektaklet igång och 80 kronor kostar det. Kom dit och ha skoj!

Henning Sjöströms bravader

För er som ännu inte haft ynnesten att få skratta er halvt harmynta åt En man med ett skäggs återgivning av Henning Sjöströms självbiografi "Det glatta livet", klicka här.

Trampes Kulturkvart: Magnus Johansson

I samband med att Jakob Hellman släppte sin första och enda platta så var det fler vispopartister som fick chansen att göra skivor. På samma label som Hellman, EMI, hamnade Norrköpingsbon Magnus Johansson, efter att ha skickat bolaget en demo med fem låtar. Det självbetitlade och Grammisbelönade debutalbumet släpptes 1990, och två år senare kom 12 saker som jag lovat göra, båda kritiker- och publikframgångar. Efter ett avbrott på 4 år släpptes 1996 Vykort från Mars, som åkte på duktigt med pisk från proffstyckarna, och den känns idag med sitt forcerade, något överproducerade Manchester-sound, rätt tråkig. Som en reaktion på detta gjorde Magnus 1998 Simplistico, en skiva med avskalade arrangemang som fick ett betydligt mer positivt mottagande.

Att främst Dylan och Lundell spelat en stor roll för Johanssons eget låtskrivande märks tydligt, och han har heller aldrig förnekat det. Men han tillför ändå något synnerligen eget till sina låtar. Ett bra exempel åtfinns på första skivan, i Pappa är en flygkapten (en av de få livecovers jag spelar med någorlunda regelbundenhet, för övrigt):

Hej pappa, var är du ikväll?
Och var har du varit sen den dan i april
då du sköt ut båten och sa till mig:
"Ro min gosse, ro så långt du vill"
och det var första gången jag satt i en båt
så jag rodde som en tok tills det blev sent
och jag kom till en stad, och jag frågade efter dig
och dom sa: "din pappa är en flygkapten"

jag sa "förlåt, men vad menar ni?
min pappa bygger båtar och han gör det bra"
dom bara log och sa: "visst är det så"
och sen kom min mamma och hon gav mig mat
och dom satte mig i skolan och fröken röt:
"ett och ett är två, slå nu upp sidan tre"
och jag öppna min bok och vi läste i kör
"Magnus pappa är en flygkapten"

Just temat med den frånvarande pappan är ett ofta återkommande i Magnus diktning (bl.a. i den otroligt starka Jag drömde inatt att du gick bredvid mig från andra plattan). En annan röd tråd är de som längtar ut i världen, till något annat som är annorlunda och kanske bättre. Detta märks redan i första skivans Magdalena tog morgontåget till Katmandu, vidareutvecklas i senare låtar som "Johannes", för att på sista skivan nå fulländning i spår som Det vilda - tur & retur:

Dom for från stad till stad
under namnen Laura och George
hon hade vita jeans och för korta tröjor
han sa: säg aldrig var du kommer ifrån
han tog betalt för sina konster om nätterna
ljusen brann och dom brann dom med
dom var så nära man kan komma
men sen sa hon: nu vill jag ner
för älskling, härifrån finns bara en väg
och du, jag heter faktiskt Madeleine

Dessa två återkommande teman vävs ofta ihop, i låtar som Solen och månens bröllop, där de rastlösa själarna Sara och Johannes gifter sig med varandra, och främst i Johanssons kanske allra starkaste och bästa låt, Dodge, där historien om den frånvarande pappan ställs mot Magnus relation till sin egen dotter:

Det var en man som inte ville nåt annat än att få va fri
fri att resa sig att gå om nån ville ha honom till att sitta still
att gå med vinden i håret genom dom dagar som var hans
att följa stjärnorna eller gå emot dom
fri att leta nån annanstans

Han hade lyft på allt han hittat och slängt bort det i nästa sekund
han sa: allt det där som människor gör, det håller för tunt
halvmesyrer och slokande segel, säg hur står dom egentligen ut?
Man stympar sig för att passa in här
och så en dag är det bara slut

Han hade ett hus, en dotter, en son, och sonen det var jag
han hade en fru och en mörkblå Dodge, det var i den han gav sig av
han hade vankat av och an där hemma, han var rastlös och aldrig tillfreds
men han var som ett fyrverkeri den kvällen
då han äntligen kunde rulla iväg

Han åkte norrut, upp i bergen, tills inga vägar längre fanns
sen vände han mot väster, eller öster, han var alltid på väg nånstans
och han skrev att han sov under stjärnorna, för det var där man sov som bäst
och han bröt upp alla låsta dörrar
gick in och sen gick han ut igen

Men åren gick och han börja längta ändå, efter att ha nån där breve
för vad han än hade trott och sagt, han var ingen sån som bara vill va ifred
och en kväll stod vid vägkanten några som var på väg åt samma håll
han ropa: "hoppa in!", men dom sa, "du är som vi,
du kan inte stanna hos oss."

Han rullar väl omkring därute än, som en fånge i en vacker dröm
längs vägar som inte har nåt slut, och här sitter jag nu, med min törst
och där står du som är av mitt blod, och vad kan jag säga dig?
Mer än att vi föddes som människor bland människor
och lämnar man dom lämnar man också sig själv

Men vem du är och vad det är du vill, ska du inte låta nån tala om för dig
du är så fri som han ville va
men du kommer aldrig att kunna lämna mig

Kärleken, i Magnus fall för det mesta riktad mot kärestan Anneli, omsjunges i ett antal låtar, främst i hans mest kända sång, "Vakna nu, Anneli", en sång som visserligen frossar i nödrim, men är nog så charmig ändå:

Vakna nu, Anneli, männen från Venedig
Dom har stängt sin fabrik, du är faktiskt ledig
Klä dig i nått himmelsblått, och på huvudet en kalott
Kaffet kokar på var spis, vakna nu, Anneli!

Spårvagnarna kör ikapp, ner för Drottninggatan
Gubben i sin silverfrack, tänder morgonbrasan
Du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort
Det stod i morgontidningen, upp med ögat, Anneli!

På tyska toget, Anneli, står en blåsorkester
De värmer sig med akvavit, och stämmer instrumenten
Grannens ungar över på basfiol och trombon
Jesper spelar mandolin, vakna nu, Anneli!

Och luras inte Anneli, jag vet att du är vaken
Snön har fallit bomullsvit över alla taken
Kom och va min vinterfru, torghandeln har börjat nu
Vi ska köpa dig nått fint, det blir väl bra, Anneli?

Det knarrar under sulorna och jag har långkalsonger
Spara alla smulorna - hör på fågelsången
Jag är full av vinterhyss, kom och ge mig en kyss
Jag är du och du är vi, vakna nu, Anneli!


Tyvärr är Magnus Johansson en ganska bortglömd artist idag, kanske för att han inte gett ut någon ny skiva på 10 år. Men han är en singer-songwriter som definitivt förtjänar återupptäckt. Samlingsplattan Det bästa av Magnus Johansson finns fortfarande att få i butik för en tämligen billig penning. Blir ni förtjusta i det som finns där rekommenderas att ni, via second-hand eller nedladdning, anskaffar debutalbumet och Simplistico, ett bra startpaket.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att Magnus också gjort en synnerligen fin version av Lundells Som en syster, som återfinns på Simplistico. En klar förbättring av (den redan alldeles utmärkta) originalversionen.

Avslutar med ett trevligt litet youtube-klipp, där Magnus 1990 framför "Vakna nu, Anneli":

What's done is done...

Rotar igenom gamla elektroniska konversationer från förr. Det känns rätt besynnerligt att läsa vissa av dem, särskilt när man vet hur det sen blev. Man förstår samband mycket tydligare, ser det som sägs mellan raderna. Ibland kommer man på sig själv med att tänka "fy fan vilken idiot jag var". Men det är för sent att ångra sig nu. Det blev som det blev. Och i de flesta fall ska jag nog vara glad för det.

Sista viscafét (utan hippieburr)

Mitt femte och sista viscafé går av stapeln imorgon. Sen bilden togs i tisdags har jag dock rakat av mig det långa håret. Tidsbrist har gjort att det inte blivit av tidigare, jag vill helst hålla håret kort och snyggt. Nåväl. Har någon av er vägarna förbi Västervik, så titta in vetja!

Musikteoretisk Trampe

Idag har vi besök av de människor som vill bli elever på skolan nästa år. Jag har utsatt de stackars satarna för teoriprov, och försökt lugna dem med att det ingenting gör om man inte kan noter. Jag försöker vara snäll mot dem. Jag tror på snällhet i längden. Trots allt.

För övrigt ska det bli väldans skönt att flytta tillbaka till Stockholm igen om tre veckor. Jag trivs bra i Västervik, men börjar på något sätt känna mig färdig med staden. Saknar vännerna och vanorna i stan. De blå bussarna. Att sitta på Mosebackes terrass en sen sommarkväll. Att blåsa omkring som ett löv i vinden, fastna nånstans och sen blåsa vidare. Men det är ingen fara. Snart kommer jag hem!

Supersound of the 80's @ AMS

Det är inte så himla kul att sitta på AMS och söka jobb. Än mindre skojigt blir det av att högtalarsystemet oavbrutet matar ut "Girls just wanna have fun", "Touch me", "Downunder" och Milli Vanilli!

En släkting i bloggosfären

Även Pappa Trampe får vara med på ett hörn.

En liten fråga: ska jag vara lessen för att jag inte bloggar oftare...

...eller glad för att jag lever ett så pass rikt liv?

Antagligen ska jag vara det senare. Det mesta går uppåt just nu:

*Turnén gick, som jag tidigare nämnt, väldigt bra.
*Jag har fått mycket positiv respons på min demo. Planerna att göra en officiell EP, med omslag och allt, känns alltmer aktuella.
*Jag trivs jättebra på skolan, men det ska, trots allt, bli väldigt skönt att komma hem igen.
*Jag har tre olika uppdragsgivare att skriva för när jag väl kommer hem...
*...och även annat jobb på gång i sommar.
*Jag ska i höst påbörja den utbildning jag drömt om att gå. Och jag kom in på första försöket!
*Jag håller på med två stycken väldigt roliga bokprojekt.

Vad är det som går sämre? Ja, inte mycket, och dessa saker är av så privat karaktär att jag inte tänker gå in på dem här. Och det är överkomligt. Vid den här tidpunkten för ett år sedan var jag farligt nära att sluta tro på mig själv. Men sedan flera månader tillbaka är situationen klart den motsatta. Jag är glad, mår bra och känner förtröstan!

Inom kort kommer också musik av mig att finnas tillgänglig online. Wait and see...

Saknadens anatomi vs. Lou Reed

Ibland kan det kännas jobbigt att lämna bakom sig en personlig relation, fast man vet att man måste. Man vet att man inte borde sakna personen ifråga, ens logik och ens förstånd gör att man ser till att undvika kontakt med vederbörande. Samma logik och förstånd som säger en sanningen: personen ifråga är svekfull och opålitlig, och inte bra för dig. Hon förtjänar inte din vänskap. Men känslan vill inte fatta det. Åtminstone inte en del av den, och det är en liten, men kliande och irriterande del. Känslan vill att den här personen ska finnas kvar, vad elakt och dumt vederbörande än gjort.

Men sen så upptäcker man att personen ifråga inte uppskattar Lou Reed. Och då kan det fan vara.

Den där turnébloggen ja...

Det blev ju inte stort mycket bevänt med den. Det slet helt enkelt väldigt mycket på en att först sitta i olika längre eller kortare sträckor i turnébussar med dålig luft, sedan bära och rigga upp tung utrustning, spela, och sedan plocka ner och packa alltihop igen. Jag är knappast en händig man och inte blir rörelserna smidigare av att man är dödstrött. Och än mindre har energin räckt till för att blogga. Men, som vännen och 30-år-på-vägarna-veteranen Johan Johansson sa till mig när jag berättade om turnén, "välkommen till verkligheten!". Och då är det ju tur att den verkligheten även innehåller ett skönt gäng som är ens bandpolare. Även om man sliter på varandra i längden.

Spelningarna har hursomhelst alla varit lyckade. Min funktion har främst varit som keyboardist på de andras låtar, och som sångare och gitarrist på några egna (inklusive en Åke Uppman-cover). Det var rätt mycket rutin i spelandet redan när vi for ut (herregud, vi repade 14 timmar om dygnet veckan innan turnén), och vi fick alltmer och mer av det under resans gång. Publiken var alltifrån djupsinniga folkhögskolelever via våra egna föräldrar, vänner och bekanta, till tokfulla raggare. Ett varierat klientel, och man kunde inte ha en standardlösning för hur man skulle bete sig gentemot dem, utan det blev till att improvisera hejvilt vissa gånger.

Publikantalet varierade mellan alltfrån 3 personer (på Café Ritz i Arvika, deras sista kväll - det andra stora konsertstället i stan brann ner samma afton) till uppåt 50 (i Katrineholm och Vaxholm). Med möjligt undantag av de första låtarna på Ritz påverkade publikantalet dock aldrig dagsformen: en publik är en publik, om än aldrig så liten, och man har ju ett visst ansvar gentemot dem.

Ovan nämnde Johansson gästspelade på spelningen i Sundbyberg (bl.a. genom att tillsammans med oss framföra det av honom, Kjell Höglund och Dan Viktor ihoppräntade mästerverket "Holger är kvar", han och jag åstadkom fin Afzelius-Wiehe-feeling med våra sångstämmor), men p.g.a. sjukdom uteblev tyvärr Lars Cleveman (han och jag hade dock skön feeling när vi repade, så det vore väldigt kul att någon gång spela ihop med honom). Istället plockade vi in likaledes kära vännen och (något yngre) veteranen Sanna Carlstedt till Vaxholmsspelningen, vilket blev särdeles uppskattat. Tack ska ni ha, vänner!

På det hela taget var det här en väldigt rolig och lärorik första turné. Det här med att spela för folk (som ju är något jag gjort en hel del under det här året, även innan turnén) är något jag definitivt tänker se till att fortsätta med, även när jag flyttar tillbaka till Stockholm.

Turné!

Nu är det dags! Min fem man starka ensemblegrupp, Post Festum, beger sig ut på turné runt i riket i början av april. Preliminärt kommer följande platser att besökas:

Ingesunds Folkhögskola, måndag 7:e april (ARVIKA, privat konsert för skolans elever)
Ritz, tisdag 8:e april (ARVIKA, kl. 19.00)
Cafe XO, onsdag 9:e april (ÅMÅL, kl 19.00)
Musikens Hus, torsdag 10:e april (KATRINEHOLM, kl 19.00)
Teater Bristol, lördag 12:e april (SUNDBYBERG, kl 19.00) - gästartist: Johan Johansson
Vaxholms Biografteater, måndag 14:e april (VAXHOLM, kl 19.00) - gästartist: Lars Cleveman
Jakobsbergs Folkhögskola, tisdag 15:e april (JAKOBSBERG, kl 13.00)
MusikValvet, onsdag 16:e april (STOCKHOLM, kl 19.00)

Entré: 60 kr (utom på MusikValvet, där kostar det 80 kr).

Jag och Simon ska försöka publicera en turnéblogg här medan vi är ute och svänger. I'll keep you posted...

En ung Martin Rössel

Är för trött/stressad/upptagen för att kunna skriva några vettiga inlägg här. Repar som fan inför turnén i nästa vecka. Men en gammal Rössel-goding hinner jag i alla fall underhålla er med.

Veckans bästa...

...är tveklöst sätet längst fram i de bussar som körs i Västervik. Gott om utrymme för både fötter och bagage, så när vägen till vagnens bakre del spärras av tre barnvagnar vet man precis var man ska sitta! Hurra för sätet längst fram i de bussar som körs i Västervik!

Vissa dagar

Tillåt mig att dagen som idag klistra in en text av Tomas Andersson Wij:

Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
då ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dom tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är

Hynek är vettig i SVD

Min gamle kollega från tidningen Ingmar, Hynek Pallas, skriver här en mycket vettig kommentar. Är det något jag blivit trött på så är det såna som hyllar och idoliserar förtryckarstater bara för att de är vänsterinriktade och/eller står i opposition till USA. Jag saknar också kommentarer i debatten från sådana som faktiskt har erfarenheter av att leva i kommunistdiktaturer.

John Cale i mitt hjärta

Leonard, Jeff och Rufus kan alla slänga sig i väggen. Så här ska denna sång göras! (inte för att deras versioner är särskilt dåliga, tvärtom; men den här har det där lilla extra!)

Jonas tolkar mig

På min mycket käre vän och klasskompis Jonas Pietikäinens MySpace kan man njuta av hur han tolkar min låt Enkelt.

För övrigt var Jonas denna veckas färsking i P4 Norrbotten. Det var han väl värd.

En stund på jorden

Man står på en av de två toaletterna på Visskolans översta våning och tvättar händerna. Från våningen nedanför hör man Dick Pålsson och hans gäng repa sin "Balladen om vänsterdojan". Från samma våning som den man själv är på hörs Therese Alverstam med kompmusiker tolka Magnells "Tomma tunnor". Två helt olika låtar, till såväl takt som ton, tycks för några få sekunder verkligen harmoniera med varandra.

En stund på jorden.

Att städa sin lägenhet är ungefär som att skriva låtar...

...det som egentligen tar tid är att stå omkring och konstatera att "faan vad stökigt här är, jag måste städa, fan vilken tid det kommer ta/faan vad den här låten kommer ta tid att få gjord". Själva städandet/låtskrivandet tar sen i regel inte så lång tid. Som det kan bli.

Min gladpoplåt Enkelt har blivit en hit på skolan. Folk går runt och nynnar den konstant, verkar det som. Jag har tydligen skrivit något som är catchy. Vet inte om jag ska förväntas känna något speciellt för det, men det jag känner är glädje.

Jag smälter som smör i varmt potatismos

Privat kontra offentligt

Både när man bloggar och skriver låtar, så måste man göra en avvägning mellan det privata och det offentliga. Hur mycket ska man låta folk få veta om en? Kan man klottra en hel sajt full med tankar och subjektiva sanningar om hur man mår, innehållande snaskiga detaljer? Kan man stå på en scen och sjunga om att "den här tjejen som heter Karin Månsdotter har ljugit för mig och trampat på min vänskap, jag är förbannad på henne men kan lik förbannat inte glömma henne?"

Nej, det kan man nånstans inte riktigt göra. Man ska inte prata om allt. Vissa saker måste få förbli hemliga. Åtminstone för den stora massan. Så trots att jag just nu har lust med att bara skrika ut mina aggressioner och alla känslor av svek, hat och svartsjuka mot en viss kvinna, så gör jag inte det. Jag skriker för mina vänner istället. Och gör låtar med lite mer subtila texter än ovan reciterade exempel.

En typisk vardag i Stockholm

Man sitter längst bak i en buss med destination Gullmarsplan. Denna buss stannar till vid station Odengatan. På kliver en dam i den obestämbara åldern mellan 25-30. En dam som tveklöst skulle vara fruktansvärt vacker om hon log brett. Som hon ser ut just nu så är hon bara stilig.

Precis när hon ska kliva upp på steget till sin sittplats, så gör bussen en krängig rörelse. Damen ifråga tappar fotfästet och faller framåt mot mig. Som tur är har jag fokuserat mig så pass på hennes stilighet kontra skönhet att jag ser detta och fångar upp henne. Det stiliga men sammanbitna ansiktet spricker helt plötsligt upp i ett väldigt leende, perfekt i synk med hennes kommentar "oj oj oj då!". Och helt plötsligt övergår hon från att vara stilig till fruktansvärt vacker. Och en typisk vardag var lika plötsligt inte så typisk längre.

Facebooks förtrollande värld

Enligt mina kompisar på Facebook är jag, just nu, den bästa vän de kan tänka sig. Hjärtat blir rört. Lola anser också att jag är den som varit "best dressed on a Poetry Gangbang" (svart kostym med slips). Skojigt det med.

Idag var min klasskompis Therese 3-årige son Jonathan förbi i plugget och spelade trummor. Jag brukar i regel tycka mycket om småbarn, men dom tycker mindre ofta om mig, då jag är stor, kraftigt byggd och har ett lite brutalt utseende. Men det tyckte uppenbarligen inte Jonatan, för han ville ha både kram och puss när han skulle gå. Nutte.

Jag är rätt glad just nu, för övrigt.

Studiotajm

Jaha, imorgon ska jag och Jonas spela in lite låtar, med mig på sång, keyboards och lite akustisk gitarr, och Jonas på i stort sett allt annat. Det är inte första gången vi spelar in något, men nu var det ett tag sen sist. Ska bli mycket spännande.

Hur kommer det då att låta? Ja, jag har under det senaste året upptäckt alltmer och mer bra musik ur de mest varierande genrer, allt från Velvet Underground och The Fugs via Red House Painters och Dan Viktor till The Monochrome Set och Biljardakademien. Låtarna har blivit därefter, en blandning av visa, folkmusik, jazz och rock, och mycket annat. Så förhoppningsvis lyckas man undgå att fastna i ett visst fack, för det är, som alla vettiga människor förstår, dödande för kreativiteten. Om det är någon som är intresserad av att höra slutresultatet, hojta till!

An oldie but goodie del 3

Ny singel med TAW

Rekommenderar varmt en lyssning på Tomas Andersson Wijs nya låt. Lovar mycket gott inför nya skivan.

Kvasibarn

Jag var häromdagen på KB (alltså Kungliga Biblioteket, inte restaurangen där Stangertz och grabbarna hänger i en viss film), och rotade i gamla nummer av musiktidningen Schlager, en skapelse som fann under 80-talets första hälft, och som så småningom slogs ihop med tidningen Ritz och därmed blev Schlitz, och ja...resten är historia.

Det lustiga när jag nu läste tidningen var att upptäcka vilka artister som hypades. Visserligen skrev tidningen en hel del om etablerade storheter, men av de "halvstora" känns det inte som om någon är särskilt ihågkommen numera. Brända Barn t.ex. Vilka lyssnar på dem idag? Eller alla band som spelade "rockmusik" som inte svängde ett dugg, mycket p.g.a. de primitiva trummaskiner och ändlösa reverb som ALLA verkade använda sig av vid den här tiden. Det är inte så konstigt att vissa refererar till 80-talet som "musikproduktionernas medeltid". Av alla de plattor där jag kan sitta och tänka "ja, det här var ju en jävligt bra låt, men den skulle vinna på ett lite subtilare, mer avskalat arrangemang", så kommer merparten från just detta decennium. Man utsätts för 20 kanaler med enbart gitarrpålägg, massiva syntmattor och de ovan nämnda trummaskinerna, som ger intryck av att trummisen stått i en hangar och bankat.

Fast man kan ju inte vara helt dogmatisk heller. Ibland så funkar det där ljudet väldigt bra. Men oftast så...ja, ni förstår.

En av de mer halvstora som dock sedemera blev stor var Peter LeMarc, som intervjuades i tidningen i samband med släppet av debutplattan Buick 1982. LeMarc har i efterhand pratat en del om vilken överdriven posör han var på den tiden (det här klassiska klippet är ett tydligt bevis på den saken), och jag förstod honom än mer efter att ha läst intervjun. Speciellt med tanke på att han påstod sig vara ungrare (!!) i sin pressrelease.

Särskilt kul var annars att se vännen Johan med en märklig hårfärg, lutandes åt rosa-hållet(enligt honom själv kallat "Johanssons blandning") i en artikel, samt att han kallades "goddagspilt" i en annan. Inga kommentarer, säger jag.