Trampes Kulturkvart: Mannen som begav sig

Thomas, jag och Micke, sommaren 75. Vi satt hemma hos Thomas tills hans morsa kom hem. Då gick vi ut i boden och repade med vårt band...

Det är en raspig, distorterad röst från en bandspelare som förmedlar dessa ord, samtidigt som några dova pianoackord och ett svagt, tickande ljud hörs. Rösten fortsätter tala, men så småningom dränks den av en vacker men ödesmättad melodi från pianot, och i slutändan hörs bara rösten som ett svagt brus.

Detta är inledningen på Lars Clevemans soloplatta "Mannen som begav sig" från 2002. Lars är kanske mest känd som en alldeles fantastisk tenor, med flertalet fina tolkningar av såväl Wagner som Verdi i bagaget. Han är anställd som 1:e tenor på Kungliga Operan och kan taxa in 60 000 kronor för ett tredagars gästspel utomlands. Men vid sidan av sitt värv inom denna den mest seriositetsstämplade formen av musik har Lars även en rockkarriär som heter duga. Han är frontman i de båda banden Blomsterunge och Dom Dummaste, band som bildades på 70-talet och som fortfarande finns (även om de endast spelar då och då). Han har även gjort egna kortoperor (bl.a. den vansinnigt skojiga Atrappen). På denna soloplatta är dock operadragen helt frånvarande, och det absurdistiska nonsensandet märks inte särskilt mycket av. Även om det stundtals är en mycket rolig skiva, så är det främst Lars Cleveman som lite mer(i brist på bättre uttryck) seriös låtskrivare som står i fokus här. Skivan handlar mycket om resignation, livströtthet, tidens gång och misslyckad kärlek.

Rent soundmässigt är den mycket minimalistisk, då den är inspelad live hemma hos Lars, utan några klipp eller dylika förändringar i efterhand. Lars spelar själv piano, harmonium, synth och trummaskiner, och den enda övriga musikern är Caroline Frigren på gitarr och kör.

Direkt efter det stämningsfyllda introt kommer titelsången, "Mannen som begav sig", en lysande beskrivning av känslan att inte höra hemma någonstans, och hur man genom sitt liv måste ge upp vissa saker och börja om på nytt för att komma vidare som människa (eller läser jag in för mycket i den?).

Jag är inte klassisk, jag är inte pop
jag är inte folklig, jag är ingen snobb
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

/.../

Jag gör allting rätt, jag gör allting fel
jag springer iväg, och jag stannar kvar
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

Jag försvann till skogs, och kom tillbaks igen
jag gav upp allting och börja om igen
jag är mannen som begav sig
jag är mannen som begav sig

Jag gav upp allt, jag började om igen...

Den följs av skivans enda riktigt komiska sång, "Döden (i form av pizza)", en låt som jag från början var tvärsäker på var en Mauro Scocco-parodi, detta främst p.g.a. de inledande textraderna:

Du sa: vi måste prata ut
så vi stämde träff på Pizza Hut
jag förstod direkt nåt var på G
ja, vem som helst kunde se
vårt förhållande, det var i kris
inga rosor, bara ris

Men Lars påstår att den snarare är en parodi på livet i stort, inte just en viss Ratata-sångare.

Döden är ett genomgående tema på skivan. I "The dream" besöks Lars i drömmen av en död vän som säger att allt nu är förlåtet och bra, och att Lars inte behöver sörja honom eller drömma mardrömmar om honom mer. Men när han väl vaknar och inser att allt bara var en dröm blir han lika ledsen som han var tidigare, men känner ändå ett visst hopp inför framtiden. Och i skivans kanske starkaste låt, "Där du är nu", är han snarare avundsjuk på sin döde vän:

Där du är nu
där slipper du förtret
inget kaffe är för kallt
ingen soppa för het
om man nu äter och dricker
där du är nu

Där du är nu, där slipper du väl sorg
ingen hund som går och kolar
ingen tjej som ger dig korg
om det nu är som jag tror
där du är nu

/.../

Så jag får väl bekänna, jag är avundsjuk ibland
När fan är i båten och jag driver långt från land
När det är som om jag vore fast i en pjäs
där jag måste gå under, sånt har man ju läst
Men sånt det slipper väl du
förhoppningsvis
där du är nu

Där du är nu, det är dit jag ska till slut
och jag gissar att poängen
är att hålla ut
om det nu finns nån poäng
för mig här och nu

Där du är nu, där ses vi en dag
och tills dess kanske jag lärt mig
att vara lite glad
om det nu spelar nån roll
där du är nu

Känslan av utanförskap som antytts i titelspåret återfinns även på andra ställen på skivan, främst i en låt jag starkt identifierar mig med, "Vad är det jag inte förstår", där paranojan löper amok och ens eget jag blivit ens värsta fiende:

Vad är det jag inte förstår?
När jag går för att handla,
när jag åker en buss

Vad är det jag inte förstår?
När jag frågar om vägen
när jag talar med nån

Vad är det jag inte förstår?
Jag vänder mig bort
och alla byts ut

/.../

Vad är det jag inte begriper?
Vad är det jag inte förstår?
Vem är det som vill mig illa?
Och följer mig vart jag än går

Alienationen uttrycks också starkt i låten "Hat", där Lars, till ljudet av olika TV-och radioutsändningar, uttrycker sitt hat mot hela den konstiga världen omkring honom:

Jag hatar allt jag ser
hatar allt jag hör
hatar allt jag läser
hatar allt jag gör
hatar allt på TV
hatar radion med
hör jag någon snacka
blir jag bara sned

Fan, jag hatar påven
jag hatar Snurre Sprätt
hatar allt och alla
jag har det inte lätt
så ge mig mera sprit
ge mig det du har
så hatar jag dig inte
och orkar stanna kvar

Bekant känsla, någon?

Men på skivans sista låt, "Med dig", ger Lars ändå uttryck för en viss optimism. Han konstaterar inledningsvis att det mesta i och för sig är dåligt, och att det inte är bra att vara 40 år, och seg idag och full igår, men det finns vänner som tröstar:

Med dig är allting bra
alla filmer, all radio, all TV är bra
dåligt väder, kravaller och krig, det går bra
varje gång vi ses så gör du mig glad

Som helhet är det här en väldigt bra platta med genomgående starka låtar och ett mycket personligt uttryck (och tro mig, ett personligt uttryck goes a long way). Varmt rekommenderad, om ni skulle springa på den.