En liten fråga: ska jag vara lessen för att jag inte bloggar oftare...

...eller glad för att jag lever ett så pass rikt liv?

Antagligen ska jag vara det senare. Det mesta går uppåt just nu:

*Turnén gick, som jag tidigare nämnt, väldigt bra.
*Jag har fått mycket positiv respons på min demo. Planerna att göra en officiell EP, med omslag och allt, känns alltmer aktuella.
*Jag trivs jättebra på skolan, men det ska, trots allt, bli väldigt skönt att komma hem igen.
*Jag har tre olika uppdragsgivare att skriva för när jag väl kommer hem...
*...och även annat jobb på gång i sommar.
*Jag ska i höst påbörja den utbildning jag drömt om att gå. Och jag kom in på första försöket!
*Jag håller på med två stycken väldigt roliga bokprojekt.

Vad är det som går sämre? Ja, inte mycket, och dessa saker är av så privat karaktär att jag inte tänker gå in på dem här. Och det är överkomligt. Vid den här tidpunkten för ett år sedan var jag farligt nära att sluta tro på mig själv. Men sedan flera månader tillbaka är situationen klart den motsatta. Jag är glad, mår bra och känner förtröstan!

Inom kort kommer också musik av mig att finnas tillgänglig online. Wait and see...

Saknadens anatomi vs. Lou Reed

Ibland kan det kännas jobbigt att lämna bakom sig en personlig relation, fast man vet att man måste. Man vet att man inte borde sakna personen ifråga, ens logik och ens förstånd gör att man ser till att undvika kontakt med vederbörande. Samma logik och förstånd som säger en sanningen: personen ifråga är svekfull och opålitlig, och inte bra för dig. Hon förtjänar inte din vänskap. Men känslan vill inte fatta det. Åtminstone inte en del av den, och det är en liten, men kliande och irriterande del. Känslan vill att den här personen ska finnas kvar, vad elakt och dumt vederbörande än gjort.

Men sen så upptäcker man att personen ifråga inte uppskattar Lou Reed. Och då kan det fan vara.