Studiotajm

Jaha, imorgon ska jag och Jonas spela in lite låtar, med mig på sång, keyboards och lite akustisk gitarr, och Jonas på i stort sett allt annat. Det är inte första gången vi spelar in något, men nu var det ett tag sen sist. Ska bli mycket spännande.

Hur kommer det då att låta? Ja, jag har under det senaste året upptäckt alltmer och mer bra musik ur de mest varierande genrer, allt från Velvet Underground och The Fugs via Red House Painters och Dan Viktor till The Monochrome Set och Biljardakademien. Låtarna har blivit därefter, en blandning av visa, folkmusik, jazz och rock, och mycket annat. Så förhoppningsvis lyckas man undgå att fastna i ett visst fack, för det är, som alla vettiga människor förstår, dödande för kreativiteten. Om det är någon som är intresserad av att höra slutresultatet, hojta till!

An oldie but goodie del 3

Ny singel med TAW

Rekommenderar varmt en lyssning på Tomas Andersson Wijs nya låt. Lovar mycket gott inför nya skivan.

Kvasibarn

Jag var häromdagen på KB (alltså Kungliga Biblioteket, inte restaurangen där Stangertz och grabbarna hänger i en viss film), och rotade i gamla nummer av musiktidningen Schlager, en skapelse som fann under 80-talets första hälft, och som så småningom slogs ihop med tidningen Ritz och därmed blev Schlitz, och ja...resten är historia.

Det lustiga när jag nu läste tidningen var att upptäcka vilka artister som hypades. Visserligen skrev tidningen en hel del om etablerade storheter, men av de "halvstora" känns det inte som om någon är särskilt ihågkommen numera. Brända Barn t.ex. Vilka lyssnar på dem idag? Eller alla band som spelade "rockmusik" som inte svängde ett dugg, mycket p.g.a. de primitiva trummaskiner och ändlösa reverb som ALLA verkade använda sig av vid den här tiden. Det är inte så konstigt att vissa refererar till 80-talet som "musikproduktionernas medeltid". Av alla de plattor där jag kan sitta och tänka "ja, det här var ju en jävligt bra låt, men den skulle vinna på ett lite subtilare, mer avskalat arrangemang", så kommer merparten från just detta decennium. Man utsätts för 20 kanaler med enbart gitarrpålägg, massiva syntmattor och de ovan nämnda trummaskinerna, som ger intryck av att trummisen stått i en hangar och bankat.

Fast man kan ju inte vara helt dogmatisk heller. Ibland så funkar det där ljudet väldigt bra. Men oftast så...ja, ni förstår.

En av de mer halvstora som dock sedemera blev stor var Peter LeMarc, som intervjuades i tidningen i samband med släppet av debutplattan Buick 1982. LeMarc har i efterhand pratat en del om vilken överdriven posör han var på den tiden (det här klassiska klippet är ett tydligt bevis på den saken), och jag förstod honom än mer efter att ha läst intervjun. Speciellt med tanke på att han påstod sig vara ungrare (!!) i sin pressrelease.

Särskilt kul var annars att se vännen Johan med en märklig hårfärg, lutandes åt rosa-hållet(enligt honom själv kallat "Johanssons blandning") i en artikel, samt att han kallades "goddagspilt" i en annan. Inga kommentarer, säger jag.