Jag var häromdagen på KB (alltså Kungliga Biblioteket, inte restaurangen där Stangertz och grabbarna hänger i en viss film), och rotade i gamla nummer av musiktidningen Schlager, en skapelse som fann under 80-talets första hälft, och som så småningom slogs ihop med tidningen Ritz och därmed blev Schlitz, och ja...resten är historia.
Det lustiga när jag nu läste tidningen var att upptäcka vilka artister som hypades. Visserligen skrev tidningen en hel del om etablerade storheter, men av de "halvstora" känns det inte som om någon är särskilt ihågkommen numera. Brända Barn t.ex. Vilka lyssnar på dem idag? Eller alla band som spelade "rockmusik" som inte svängde ett dugg, mycket p.g.a. de primitiva trummaskiner och ändlösa reverb som ALLA verkade använda sig av vid den här tiden. Det är inte så konstigt att vissa refererar till 80-talet som "musikproduktionernas medeltid". Av alla de plattor där jag kan sitta och tänka "ja, det här var ju en jävligt bra låt, men den skulle vinna på ett lite subtilare, mer avskalat arrangemang", så kommer merparten från just detta decennium. Man utsätts för 20 kanaler med enbart gitarrpålägg, massiva syntmattor och de ovan nämnda trummaskinerna, som ger intryck av att trummisen stått i en hangar och bankat.
Fast man kan ju inte vara helt dogmatisk heller. Ibland så funkar det där ljudet väldigt bra. Men oftast så...ja, ni förstår.
En av de mer halvstora som dock sedemera blev stor var Peter LeMarc, som intervjuades i tidningen i samband med släppet av debutplattan Buick 1982. LeMarc har i efterhand pratat en del om vilken överdriven posör han var på den tiden (det här klassiska klippet är ett tydligt bevis på den saken), och jag förstod honom än mer efter att ha läst intervjun. Speciellt med tanke på att han påstod sig vara ungrare (!!) i sin pressrelease.
Särskilt kul var annars att se vännen Johan med en märklig hårfärg, lutandes åt rosa-hållet(enligt honom själv kallat "Johanssons blandning") i en artikel, samt att han kallades "goddagspilt" i en annan. Inga kommentarer, säger jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Har känt samma sak vid läsande av gamla Schlager, mycke hajp och lite verkstad. Och så gick de ju på det där med LeMarcs ungerska påbrå, de skrev djupingdjupt att man kan höra det i hans musik... hahaha...
Samma blaska skrev mid-to-late 80's om "den nya svenska dansmusiken", före Titiyo och 90-talsvågen som väl var en verkligare dansmusik. Så denna 80-tals nya dansmusik försvann som en fis i vinden, det var väl Lilie och Sussie de menade... ja...
Och Schlager hatade hårdrock, ja de hudflängde genren i varje nummer. Utom AC/DC förstås, de var det okej att gilla... Kul decennium...
Skicka en kommentar