Litta bilder från Göteborg

Jag och Kristi Brud har det mysigt tillsammans



Vem är det Camilla Forsman liknar?



David och Jocke signerar mitt exemplar av Sveriges skojigaste seriealbum, "John Holmes & Sherlock Watson"



David Nessle med för honom tämligen typiskt ansiktsuttryck. Och med Lasse "General Pain Riche" Åberg vid sin sida.

Träd, brass och älgar

Igår spelade Visskolan på Gamleby Folkhögskola. Vi hade delats in i 3 grupper om c:a 4-5 man var, med uppgift att tolka 60-, 70-, respektive 80-talslåtar. Min grupp hade tilldelats mittenalternativet, och då den småproggiga Magnell-låten "Kliff" ingick i repertoaren, tyckte jag det var lämpligt att vi kallade oss "Träd, brass och älgar", namnet snott från en Nessle-serie. Oroade lärare ville dock döpa om oss till "Träd, glass och älgar", då knarkskämt kan uppfattas som stötande. Det gav vi själva fan i, och behöll originalnamnet.

Spelningen gick mycket bra. Platsen var skolans matsal, och att få igång ett gäng morgontrötta elever som tvingats dit är inte alltid en lätt sak. Men vi lyckades rätt bra, tycker jag själv. Jag och Oskar skojade glatt på, och rev av rätt svängiga tolkningar av bl.a. "Moviestar" och "Fantomens brallor". När jag slog av den sistnämnda höll jag på att välta ett mickstativ, men jag gjorde en snabb sväng med armen och fångade upp det i samma rörelse. Snyggt, på min ära. Martin gjorde "Knockin' on heavens door" på göteborgska, "Knackelibang på himlens dörr", med mig på bongos. Ja jäklar, det var skoj.

Om man ska tro Facebook har jag blivit pappa till en operasångare. Lars Cleveman är numera min son. Påstår han själv. Ärendet är under utredning.

Nörderi hurra

Jag älskar Västervik. Jag älskar också Stockholm. Dock inte av samma orsaker. Västervik är, för att citera Frida, mitt retreat. Här är det lugnt och fridfullt. Här kan man vara här och nu, och inte grunna så mycket på vad som kommer sen (en sak jag lägger ner på tok för mycket tid på, är man ambitiös så är man). Man kan existera lite avskilt, helt enkelt.

I Stockholm finns allt. På gott och på ont. Det onda innefattar bl.a. en ökad press på ens i och för sig rätt stadiga axlar. Och det mesta man vill ha tag i finns ändå i Västervik. Utom indisk mat, en bra vinylhandel, en del konsertscener, och ens underbara vänner.

Samt givetvis populärkultursnörderiet. Eller ja, jag har åtminstone ännu inte träffat några i Småland som varit hälften så begeistrade i besynnerlig äldrekultur som mina vänner i Stockholm.

Så det var som balsam för själ och höfter att i lördags kvista över till Martin K:son och ta del av lite blandade konstigheter. Närvarande var även herrar Boström och Nessle. Martin och David hade varit på Nostalgipalatset och kultat på kitschet (eller var det kitschat på kultet?), och funnit ett gäng fina stenkakor. En av dem var särdeles bizarr. Den hette "Jag är pappas lilla fästmö jag", och framfördes av en 6-årig flicka. Den handlar om hur förtjust hon är i sin pappa, att de ska gifta sig när hon blir stor, och att han lovat henne en ring. Den här sången uppfattades säkert som särdeles söt och näpen dåförtiden. Idag är det så gott som omöjligt att höra den utan att få incestuösa/pedofila tankar.

Fick av Martin även kopiera lite nazipropaganda på engelska samt några tidiga upplagor av Celebrities at their worst, där man bl.a. kan njuta av hur Julie London avbryter en stämningsfull sångtagning genom att skrika "What the FUCK key are we in??". Underhållning. Rekommenderas att ni tar er en lyssning på J&H Productions. Tolvminutersversionen är svåruthärdlig, tro mig!

Man mår bra av allt i lagoma doser. För mig var det därför särdeles trevligt att nörda loss riktigt ordentligt, det var alldeles för länge sen. Nu ska jag skriva klart en vaggvisa som eventuellt ska handla om en grävskopa (skoluppgift).