Kan ju passa på att presentera familjen när jag ändå är igång

Peter, 63: Pappa, docent i lingvistik, kanslichef på humanistiska fakulteten vid Stockholms Universitet, ordförande i Ointroducerad Adels Förening. Gillar stompjazz och ridning. Har skrivit flera böcker. Har varit lärare till Martin Kristensons mamma och Stefan Nyléns fru. Är en jävel på att göra köttfärssås. Har fått champagne av Tage Danielsson. Kan spela "When the saints go marching in" på piano. En hedersknyffel.

Eva, ålder censurerad (man pratar inte om en dams ålder, vetnila): Mamma, bröstcancerläkare. Kommer från Dalarna och Åmål, heter ursprungligen Eva-Britta. En av de mest oegoistiska och omtänksamma människor jag nånsin träffat. En stor förebild. Har pratat hundar med Sten Heckscher och dansat vals med Håkan Hagegård. Gillar Johan Johansson. Utgör tillsammans med mig ett bra team när det gäller biljettinförskaffning och kanelbullebakning. Spelar hyfsat piano och sjunger jättefint.

Christopher, 29: Storebror, civilekonom. En ytterligt charmerande spelevink, en mycket kompetent affärsman och den bäste bror man kan begära. Kallas "Trevlighets-Trampen" av sina vänner, mycket välförtjänt. Väldigt allmänbildad och helvass på historia. Även en skojig festtalare. Finns nästan ingen som det är så skojigt att dricka saft med som han. Han heter för övrigt också Fredrik, fast i andranamn, så Fredrik-dagen den 18:e juli är den enda namnsdag vi egentligen firar. Spelar bra piano.

Fredrik, 22: Lillebror, frilansjournalist, furir i signaltrupperna och trafiksäkerhetsinstruktör (i armén). Har även gjort en bok och när vissa musikdrömmar. En genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Är bra på att baka sockerkaka. Har en gång spelat Benjamin Syrsa i en skolpjäs. Spelar halvdålig gitarr men sjunger bra. Vill inte vara med i Big Brother, men skulle gärna fräscha upp sina danskunskaper, de börjar kännas ringrostiga. Var tomatallergiker som barn. Har ett bra textminne.

Jag älskar min familj

Idag är det ju midsommarafton, och gårdagskvällen var tänkt att tillbringas med isättning av familjen af Trampes lilla plastsnurra. Jag hade stannat kvar i föräldrarnas hus sedan onsdagens shopping och tillbringat torsdagen med att gå och skrota och spela skivor (ett underskattat nöje, tro mig). Min käre bror var tänkt att dyka upp på eftermiddagen, och föräldrarna och vår ständige midsommargäst Hans von Schreeb några timmar senare, och sen skulle schabraket i sjön. Brorsan fick dock en ordentlig dos otur. Han jobbar som civilekonom och hade precis avslutat ett stort avtal. Allt skulle vara frid och fröjd inför helgen, men då hörs helt plötsligt en utländsk affärskontakt av och vill avsluta en affär mycket, mycket omgående. Och midsommar är knappast en helg någon annanstans än i just Sverige, så när brorsan väl ankommit skärgården, ordentligt försenad (inte hans fel), fick han tillbringa halva natten i telefonkonferens. Något båtisättande blev inte aktuellt.

Men idag, på midsommaraftons morgon, begav sig hela familjen af Trampe, uppbackade av ovan nämnde Hans, ut för att få i snurran. Nere vid bryggan hade dock några ljushuvuden sett till att riva den ramp som är absolut nödvändig för att man ska kunna få ner båten i vattnet. Vad göra? Enkelt. Vi baxar ut båtfan på bryggan och SLÄNGER ner den i vattnet. En chansning, men den gick hem. Ivräkningen var väldigt clean och exakt, det kom knappast in något vatten i båten alls. Och när vi väl kånkat i motor, bensin, fendrar och fans moster så visade det sig att motorn gick igång snabbare än den någonsin gjort tidigare.

Vi köpte den här båten 1989, och sen dess har jag varit med och vräkt i fanskapet på samma sätt varje år. Men det har nog aldrig gått så smidigt som i år, då situationen krävde viss variation i sjösättningsteknik. Det hela blev en målbildsförevisning, som man säger i armén. Det visar också på en av de många anledningarna till att jag älskar min familj så pass mycket som jag trots allt gör. Vi besitter en kanske smått ologisk men vacker och intensiv kreativitet, som ofta får ersätta den kapacitet de mitt i händerna placerade tummarna borde ha.

Jag - en amatörsynthare?

Det här är en bild från senaste Sunkit. Den skulle kunna vara en illustration av riktigt olycklig kärlek. Katarina ser riktigt tillgivet förälskad ut, medan jag ser ut som en kall, hård, pretentiös Depeche-wannabe från Hökarängen. Men det är faktiskt en ren slump, jag tycker mycket om henne också.

Det behövs mer Sanna

Tisdagen var lite svajig. Ömsom Coca Cola, ömsom vatten. Sprang på Martin och vi hängde en stund på Café Edenborg och diskuterade rockoperor. Hämtade även tillbaka mitt exemplar av Stephen Frys bok The Liar. Satt sedan och läste den på en kaj och glodde ut över min absoluta favoritstad, Stockholm, innan jag klev på S/S Blidösund för att avnjuta kvällens konsert.

Här började det tyvärr svaja betydligt vad det gällde mitt psyke. Ångesten kom påkrypande och så småningom briserade en ordentlig attack. Lugnade dock så småningom ner mig. Av någon anledning kom jag att tänka på Moreyskan, och blev då jätteglad. Vet inte riktigt varför, men hon är ju en alldeles förtjusande trevlig människa, så det måste vara därför.

Och sen började konserten. Och tur var väl det.

Första gången jag träffade Sanna Carlstedt var på Mondo våren 2005. Jag var där för att se Johan Johansson spela, och visste ingenting om vem tjejen som kom efter var. Effekten blev därför desto större. För ett tag sen sa Johan att det finns två artister han inte skulle vilja gå på efter, nämligen just Sanna och Christina Kjellson (som även hon är en absolut killer på scen). Jag förstår vad han menar. Jag påstås ha utstrålning på scen (jag kan inte se mig själv, så jag vet inte om det stämmer) och jag sjunger bra (jo, efter åtskilliga duster med mitt självförtroende och Jante så kan jag faktiskt stå för att jag själv tycker det), men Sanna slår mig ordentligt på fingrarna i båda avseendena. Få artister så bokstavligt talat ÄGER både scenen och publiken som hon gör. Och sjunga kan hon. Rätt ordentligt.

Sanna, med tillhörande 3-manskomp (däribland maken Daniel på bas, han får alltid duktigt med verbalt pisk av frugan sin för att han är snygg men spelar dåligt, men han var väl den på scenen som spelade minst fel på hela kvällen den här gången, hehe), rev av två tämligen långa set, med en vid blandning av såväl gammalt som nytt. Gamla favoriter som Önskelistan och Ett glas vin blandades med bl.a. en hysteriskt rolig bakfyllelåt och en känga åt Wille Crafoord.

Båten var full av glada japaner, som verkade charmade av konserten, samt av ett gäng danskar som, enligt en skylt en av dem hade på bröstet, firade att "en gammeldansk gifter sig med en ung värmländska". Hmm.

Sanna och bandet höll på så pass länge (eller tajmade in pausen så pass bra) att sista låten började ungefär samtidigt som båten löpte in i hamn. Den låten, Insikten, var resultatet av en önskan från mig, det är en fin och eftertänksam låt om en situation vars ena roll jag innehaft och känner igen mig i: ett lite struligt förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man. Efter en repris på Önskelistan var det hela över, jag pratade lite med Sanna om diverse saker (vi har alltid skoj tillsammans, men ses tyvärr nästan bara när nån spelar), och sen drog jag hemåt genom juninatten.

Under kvällens konsert kom jag att tänka på Sven Klangs Kvintett, där Christer Boustedts karaktär Lasse talar om att det finns en slocknad stjärna i varje människa, en stjärna som man kan tända med ren, okonstlad musik. Jag tänker inte ta debatten om äkta vs. fejk just nu, men det ligger en del i det där. Förutom vännerna har musiken varit min största tröst den senaste tiden. Att sjunga är något av det roligaste jag vet, och det ger mig otroligt mycket. Och att se så bra artister som Sanna uppträda skänker en värme till själen. Det behövs mer av såna som Sanna. Som jag sa till Christina Kjellson när vi sågs i Västervik, "det är fan din plikt mot mänskligheten att spela mer för folk". Så skulle jag vilja säga till många av de musiker jag tycker mest om men som rätt sällan spelar live.

Sanna och den eminenta Lotta Nilsson utgör för övrigt körsektionen Grogghaggorna i Kjell Höglunds kompband The Hot Spot Jumpers. Beskåda här fina bilder från deras premiärgig förra våren (min och mammas kalufser syns längst fram i publiken på en bild).

Och, som jag väl antytt tidigare, jag mår oerhört mycket bättre nu. Jag är fast besluten om att ha en trevlig sommar med mina vänner innan jag sticker från stan, och inga i-landsdemoner ska få komma ivägen. Jag är jävligt bra, och jag börjar äntligen inse det. Känns schysst.

Dagens musik:
Tuk Tuk Rally - Luftballong
Peter Perrett & The One - The shame of being you (live)
Ulf Brunnberg - Sodomi

Mitt drömband

Idag for jag och mamma till Martin Olsson och handlade mat. Vi gör det två gånger per år, med ganska exakt ett halvårs mellanrum - med andra ord, inför julen och inför midsommar. Vi skriver en noggrann inköpslista och gör sedan en koordinerad attack. Det brukar funka jättebra, och utan allt för många sura miner får vi ihop det vi ska på relativt kort tid. Så även idag.

När jag sedan hjälpt mamma kånka in allt ihop började jag, av någon anledning, fungera på hur mitt drömrockband skulle se ut. Nu är ju visserligen inte den musik jag gör särskilt rockig, men fantisera kan man ju göra ändå. Kom fram till följande:

Mig själv - sång, ak. gitarr, munspel
Johan Johansson - elgitarr
Tobias Lejdeby - elgitarr, ak. gitarr
Rickard Donatello/Benjamin Quigley - bas (är lite osäker här, har sett båda live i olika sammanhang och båda är bra som fan, de får väl slåss om saken)
Anders Olsson - trummor
Jens Back - piano, harmonium
Erik Barnekow - synthar
Sanna Carlstedt - kör
Emma Holmér - kör
Leni Fogelström - saxofoner

(Knappast troligt att jag får ihop alla dessa, och det lär knappast bära sig särskilt bra ekonomiskt - but hey, I can dream, can't I?)


Vissa tycker att "Trampe" vore ett klatschigt artistnamn. Jag funderar nog starkt på att använda "Kraftdarr" istället, och det namnet kan då innefatta de mest skilda konstellationer, allt från mig själv ensam till c:a 2-3 andra musiker till stort band. Jag vet inte hur det blir, det får framtiden utvisa. Men nu ska jag sätta mig och skriva klart en låt jag haft liggande några dagar. Fridens!

Försvarets porrpolicy

Läs här om Försvarets porrpolicy

Tanken på den massiva kvantitet av snusk som florerade i min korridor på S1 när jag gjorde lumpen 03/04 ger mig skäl att misstänka att den där policyn är en av världens minst respekterade (näst efter möjligen mobilförbudet på bussarna som väl SL själva håller på att ge upp). Jag har aldrig varit nån porrtidningsläsare och får inte ut särskilt mycket av dylik lektyr, men så länge det handlar om sex mellan vuxna människor och på lika villkor så tänker jag då inte hindra folk från att vältra sig i skiten. Så länge jag inte tvingas göra det själv. Och så länge jag inte tvingas bevittna vad effekterna av den stimulering som läsandet innebär kan bli.

Bloggteknik

Upptäckte just att det var min gamla kollega Petter Karlsson som uppfann Lassie-begreppet. Och då jag har en Lassie på just honom (han har ringt på min dörr en morgon och mötts av en rufsig, morgonrocksiförd Trampe som undrade vad fan han hade där att göra) så sms:ade jag några kompisar om detta. Vännen och inredningsmästaren Anders svarade och tyckte att det där inlägget väl var mer lämpat för bloggbruk än för massmess. Och det har han ju rätt i. Jag är fortfarande för ovan vid den här tekniken. Hädanefter ska jag strunta i de där massutskicken i möjligaste mån, och istället lägga upp dem här på bloggen.

En del av mina vänner kanske undrar över varför jag gör mina massutskick, på mail (då de oftast innehåller konstiga låtar eller besynnerliga länkar) eller på sms (då de för det mesta är små udda observationer). Det är INTE för att boosta mitt ego. Det är främst för att jag vill dela med mig av glädjeämnen till mina vänner, vilket dels beror på att jag uppskattar dem, dels att jag ibland är orolig för att jag låter dem lyssna för mycket på mina egna demoner och depressioner (sån är jag inte jämt, men det finns vissa perioder då jag knappt gör annat än våndas). Jag vill ju inte vara de människor som jag uppskattar mest till last, jag vill ju göra dem glada! Och så vill jag gärna hålla kontakten med dem. Min sociala situation är ju sån att jag är singel, barnlös och frilansande journalist, och därmed inte per automatik träffar en viss grupp människor var och varannan dag (nej, det är inget klagomål - det är ett konstaterande), och då vill jag gärna se till att hålla kontakten med de vänner jag har. Detta resulterar ofta i rätt stora doser sms, blogginlägg och mail om saker och ting. Om det är någon som stör sig på dem så är det absolut inte min mening. Tro mig vänner - jag gör det av kärlek och uppskattning.

Nu kanske några undrar varför jag skriver det här överhuvudtaget. Det är mest för att jag har funderat på om folk stör sig på mina utskick men inte vågat fråga dem själv. Om det är någon som gör det - säg till, så slutar jag skicka! Man kan vara vänner utan att utbyta Kurt på Tappen-låtar.

Emmas andra video

Den här låten är rätt talande för hur jag har mått de senaste månaderna. Det börjar kännas bättre men känslorna av ångest, oro och ensamhet finns fortfarande kvar, och stundtals är de så kraftiga att jag ligger på golvet och skriker. Som tur är har man sina vänner. Utan dom skulle jag aldrig orka.

Det är lite lustigt det där. Jag har varit kär i ett antal tjejer i mitt liv, och när jag har varit det har jag saknat dom nåt otroligt. Men det är INGENTING mot vad jag saknar dom vänner som står mig oerhört nära när olika orsaker gör att man inte kan ses på ett tag. Som när Martin hade fullt upp med ett föredrag om Skvorecky för en tid sen, och gick under jorden i några veckor. Jag höll fan på att få spel p.g.a. det.

Är detta ytterligare ett tecken på att stark vänskap is the shit och att kärlek är ordentligt överskattat? Mycket möjligt. Men för att citera en viss Whit Stillman-film, "our bodies aren't really designed for group social life, a certain amount of pairing off was always part of the original plan".

Where do you go to, my lovely?

En av fördelarna med att ha vuxit upp med en pappa vars uppfattning om vad bra musik är tar slut nånstans runt 1965, är att jag nu, som vuxen och med bättre förståelse än vad jag kanske hade haft som barn, kan upptäcka all den där musiken jag aldrig hörde när jag var en liten Trampe. Fantastiska musikupptäckter har avlöst varandra i ett helt år nu, känns det som. Fick av Patrick en skiva med Peter Sarstedt i fredags, och den låter kanon. Fastnade speciellt för denna låten:

You talk like Marlene Dietrich
And you dance like Zizi Jeanmaire
Your clothes are all made by Balmain
And there's diamonds and pearls in your hair, yes there are

You live in a fancy apartment
Off the Boulevard Saint-Michel
Where you keep your Rolling Stones records
And a friend of Sacha Distel, yes you do

But where do you go to my lovely
When you're alone in your bed
Tell me the thoughts that surround you
I want to look inside your head, yes I do

I've seen all your qualifications
You got from the Sorbonne
And the painting you stole from Picasso
Your loveliness goes on and on, yes it does

When you go on your summer vacation
You go to Juan-les-Pins
With your carefully designed topless swimsuit
You get an even suntan on your back and on your legs

And when the snow falls you're found in Saint Moritz
With the others of the jet-set
And you sip your Napoleon brandy
But you never get your lips wet, no you don't

But where do you go to my lovely
When you're alone in your bed
Won't you tell me the thoughts that surround you
I want to look inside your head, yes I do

Your name, it is heard in high places
You know the Aga Khan
He sent you a racehorse for Christmas
And you keep it just for fun, for a laugh, a-ha-ha-ha

They say that when you get married
It'll be to a millionaire
But they don't realize where you came from
And I wonder if they really care, or give a damn

Where do you go to my lovely
When you're alone in your bed
Tell me the thoughts that surround you
I want to look inside your head, yes I do

I remember the back streets of Naples
Two children begging in rags
Both touched with a burning ambition
To shake off their lowly-born tags, so they try

So look into my face Marie-Claire
And remember just who you are
Then go and forget me forever
But I know you still bear the scar, deep inside, yes you do

I know where you go to my lovely
When you're alone in your bed
I know the thoughts that surround you
'Cause I can look inside your head


En jävla bra text, måste jag säga. Nästan lika bra som herr Nessles svenska hästjazz!