Det behövs mer Sanna

Tisdagen var lite svajig. Ömsom Coca Cola, ömsom vatten. Sprang på Martin och vi hängde en stund på Café Edenborg och diskuterade rockoperor. Hämtade även tillbaka mitt exemplar av Stephen Frys bok The Liar. Satt sedan och läste den på en kaj och glodde ut över min absoluta favoritstad, Stockholm, innan jag klev på S/S Blidösund för att avnjuta kvällens konsert.

Här började det tyvärr svaja betydligt vad det gällde mitt psyke. Ångesten kom påkrypande och så småningom briserade en ordentlig attack. Lugnade dock så småningom ner mig. Av någon anledning kom jag att tänka på Moreyskan, och blev då jätteglad. Vet inte riktigt varför, men hon är ju en alldeles förtjusande trevlig människa, så det måste vara därför.

Och sen började konserten. Och tur var väl det.

Första gången jag träffade Sanna Carlstedt var på Mondo våren 2005. Jag var där för att se Johan Johansson spela, och visste ingenting om vem tjejen som kom efter var. Effekten blev därför desto större. För ett tag sen sa Johan att det finns två artister han inte skulle vilja gå på efter, nämligen just Sanna och Christina Kjellson (som även hon är en absolut killer på scen). Jag förstår vad han menar. Jag påstås ha utstrålning på scen (jag kan inte se mig själv, så jag vet inte om det stämmer) och jag sjunger bra (jo, efter åtskilliga duster med mitt självförtroende och Jante så kan jag faktiskt stå för att jag själv tycker det), men Sanna slår mig ordentligt på fingrarna i båda avseendena. Få artister så bokstavligt talat ÄGER både scenen och publiken som hon gör. Och sjunga kan hon. Rätt ordentligt.

Sanna, med tillhörande 3-manskomp (däribland maken Daniel på bas, han får alltid duktigt med verbalt pisk av frugan sin för att han är snygg men spelar dåligt, men han var väl den på scenen som spelade minst fel på hela kvällen den här gången, hehe), rev av två tämligen långa set, med en vid blandning av såväl gammalt som nytt. Gamla favoriter som Önskelistan och Ett glas vin blandades med bl.a. en hysteriskt rolig bakfyllelåt och en känga åt Wille Crafoord.

Båten var full av glada japaner, som verkade charmade av konserten, samt av ett gäng danskar som, enligt en skylt en av dem hade på bröstet, firade att "en gammeldansk gifter sig med en ung värmländska". Hmm.

Sanna och bandet höll på så pass länge (eller tajmade in pausen så pass bra) att sista låten började ungefär samtidigt som båten löpte in i hamn. Den låten, Insikten, var resultatet av en önskan från mig, det är en fin och eftertänksam låt om en situation vars ena roll jag innehaft och känner igen mig i: ett lite struligt förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man. Efter en repris på Önskelistan var det hela över, jag pratade lite med Sanna om diverse saker (vi har alltid skoj tillsammans, men ses tyvärr nästan bara när nån spelar), och sen drog jag hemåt genom juninatten.

Under kvällens konsert kom jag att tänka på Sven Klangs Kvintett, där Christer Boustedts karaktär Lasse talar om att det finns en slocknad stjärna i varje människa, en stjärna som man kan tända med ren, okonstlad musik. Jag tänker inte ta debatten om äkta vs. fejk just nu, men det ligger en del i det där. Förutom vännerna har musiken varit min största tröst den senaste tiden. Att sjunga är något av det roligaste jag vet, och det ger mig otroligt mycket. Och att se så bra artister som Sanna uppträda skänker en värme till själen. Det behövs mer av såna som Sanna. Som jag sa till Christina Kjellson när vi sågs i Västervik, "det är fan din plikt mot mänskligheten att spela mer för folk". Så skulle jag vilja säga till många av de musiker jag tycker mest om men som rätt sällan spelar live.

Sanna och den eminenta Lotta Nilsson utgör för övrigt körsektionen Grogghaggorna i Kjell Höglunds kompband The Hot Spot Jumpers. Beskåda här fina bilder från deras premiärgig förra våren (min och mammas kalufser syns längst fram i publiken på en bild).

Och, som jag väl antytt tidigare, jag mår oerhört mycket bättre nu. Jag är fast besluten om att ha en trevlig sommar med mina vänner innan jag sticker från stan, och inga i-landsdemoner ska få komma ivägen. Jag är jävligt bra, och jag börjar äntligen inse det. Känns schysst.

Dagens musik:
Tuk Tuk Rally - Luftballong
Peter Perrett & The One - The shame of being you (live)
Ulf Brunnberg - Sodomi