fredag 29 juni 2007

Uh!

Ikväll åt jag middag med brorsan och tre av våra gemensamma vänner på charmiga Löwenbräu vid Fridhemsplan. Vännen Johan von Engeström beställde in en Parisare, d.v.s. en hamburgare fast med en ordentlig bit falukorv istället för köttfärsbiffbit. Vi kunde inte förstå varför det heter Parisare, falukorv känns ju så svenskt som något kan bli. Jag föreslog att man istället skulle döpa om rätten till MacFäbojäntan. Till denna rätt skulle man också kunna bifoga en fäbojänta som liten plastleksak.

Vi satt precis vid den skärm som skiljer av borden från spelautomaterna. Bäst vi satt där och pokulerade hörde vi en högljödd röst som yttrade den kärnfulla repliken "Uh!". Vi tittade oss förvånat omkring och kom snabbt till insikt om att repliken kom från någon som befann sig en bit bakom spelautomaterna, men skärmen gjorde att vi inte kunde se vederbörande. Det dröjde c:a en halv minut, sedan hördes ytterligare ett högljutt "Uh!". Vi började nu bli duktigt förbryllade, reste oss, slängde fejkat förstulna blickar runt hörnen för att försöka se stönaren, men vi kunde inte ens lokalisera vederbörandes exakta läge. Ytterligare en halv minut senare kom ännu ett "Uh!", och nu satt vi och fnissade rätt ordentligt. Sedan fortsatte det under stora delar av middagen, c:a 1-2 gånger i minuten hördes det högljudda "Uh":n nånstans från andra sidan skärmen, och vi satt och höll på att halvt förgås av kvävda skratt. (Lättroad? Jag?)

Helt plötsligt kom det dock en gänglig herre vandrande från baren, rundade skärmen och gick mot det håll där "Uh!"-ljuden kom ifrån. Så hördes en röst, som utan tvekan kom från den gänglige herren:
- Sluta med det där nu, du vet hur det gick förra gången!

Då blev det tyst och förblev sedan så resten av kvällen.

Givetvis var/är fortfarande den stora frågan varför "Uh!"-mannen lät som han gjorde, men man kan samtidigt inte låta bli att undra: vad var det som hände förra gången han sa "Uh!" på offentlig plats? Eventuella förslag på förklaringar kan postas i kommentarsektionen.

Povel Ramels popularitet är underskattad

Detta bevisades för mig imorse då jag köade till den minneskonsert som ska ges till karlns ära i Blå Hallen den 9:e juli. Biljettsläppet skulle ske på Oscarsteatern klockan 9 idag. Jag räknade kallt med att det skulle bli mycket folk, och dök därför upp redan vid 7-tiden. Och jag fick mer rätt än jag anat. När jag kom dit var där redan gott om folk, men inte värre än att jag hamnade rätt bra till. Men under de kommande två timmarna anslöt så mycket folk att kön kom att ringla ända bort till Centralen. En vän som var där uppskattade antalet människor till c:a 2000, och det är mycket möjligt att han hade rätt. Biljetterna gick åt i rappet, men jag lyckades norpa åt mig 2 stycken. Känns jättebra.

Göran Hägglund hotar avgå om abortmotståndarna vinner intern omröstning. Sund inställning han har för att vara kristdemokrat, måste jag ju säga. Men som vännen Johansson påpekat, ser någon ens skillnad på Göran Hägglund och Alf Svensson? Göran spelar ju för fan t.o.m. saxofon! Ser ens frugan hanses skillnad? Tänker hon "jag är gift med Göran Hägglund" eller tänker hon "jag är gift med den nye Alf Svensson?"

Nu vet jag inte om han har någon fru, men han är riksdagsman och kristdemokrat, så då verkar det ju rimligt.

Dagens musik:
Povel Ramel - Semlon Pytting och hans familj
John Lenin - Vi kommer aldrig fram
Tom Waits - House where nobody lives

onsdag 27 juni 2007

Dagens psykologiska fråga

Hur kommer det sig att en normal, frisk, vuxen människa kan sitta tyst en hel bilfärd, för att sedan oväntat explodera i en lång monolog om hur trevligt det är på McDonalds i Hägernäs?

Huset e fullt av syra (live at Konsum remix)



Martin Rössel i stolen, Lars Cleveman i solglasögon bredvid den och Anders Hernestam med trummor bakom den. Ett lysande band, på min ära.

tisdag 26 juni 2007

Jag ville att du skulle be mig stanna kvar

Efter att igårkväll ätit middag med Andrea, Oscar och familjen satt jag och lyssnade på lite blandade låtar hemma i lägenheten. En som dök upp var vännen och stora inspirationskällan Johan Johanssons trall Lite längre fram. Den innehåller en strof som jag tycker är väldigt vacker:

Du följde med mig bort till bussarna mot stan
jag ville att du skulle be mig stanna kvar
och nu sitter jag här och undrar:
säg varför hamnar alltid just jag
på rätt plats
vid fel tid
så är hela mitt liv

En viss överdrift kanske (både Johan och jag har hunnit hamna på en hel del rätta platser vid alldeles rätt tid skulle jag vilja påstå, inte bara i London för några veckor sedan) men när det gäller det där med kärlek så känner jag fullständigt igen känslan. Jag har följt flera olika tjejer till bussar och tåg som fört dom bort ifrån mig, och alltid hoppats på att de antingen skulle be mig följa med, eller be om att få stanna kvar. Men det har bara hänt en gång. Och när man ser tillbaka på vissa situationer i efterhand så tänker man att man skulle ha agerat annorlunda idag, och då skulle allt ha blivit bättre. Men så är också livet nu en gång konstruerat: man gör sina misstag och man lär sig av dem, även om man inte alltid kan rätta till alla situationer, och sedan agerar man kanske annorlunda i liknande situationer senare. Eller kanske inte. Finns det något givet "rätt" i livet? Och hittar man i så fall rätt en dag? Jag vet inte, men jag vill tro att jag kommer att hitta rätt, och att jag kommer lyckas med det jag vill lyckas med. Det är det som håller mig uppe. Det, och tron på att det aldrig är för sent.

måndag 25 juni 2007

Lik bakom stängda dörrar minner mig om dödskamp




Sent igår eftermiddag hoppade jag på cykeln och trampade iväg bort till Allhelgonakyrkan på Söder. En tuff tur, för en som knappt cyklat på två år, men den tilfredsställande känslan var stor. Jag är glad att jag börjat cykla igen och ska fortsätta med det.

Varför åkte jag då till kyrkan? Har jag gått och blivit troende? Nej, anledningen till besöket var en konsert med Pisces Dei, en kvintett ledd av min internetbekanting Thomas Hammar. Thomas är även en av de två medlemmarna i ett Trampeskt favoritband, Blomsterunge (som jag även skrivit en artikel om ), och har verkat vara en rätt skojig snubbe, men vi har aldrig träffats IRL. Så det var delvis därför jag begav mig till kyrkan igår.

Konserten var riktigt, riktigt bra, och man fick även höra en fin version av "En vänlig grönskas rika dräkt" med celestekomp. Efteråt presenterade jag mig för Thomas, och hängde sedan på för att ta en öl. Vi drog förbi ett grekiskt hak som hette typ Hallickarnas (hmm), och hamnade sedan på Chutney på Skånegatan. Där åt och dracks det gott, medan vi diskuterade olika argument för Guds existens (kvintetten är, innehållet i sina låtar till trots, inte en religiös sådan), bipolaritet kontra manodepressivitet, Povels politiska identitet, och den mystiska Robban Broberg-filmen Längta efter kärlek, en film ingen av oss sett men som vi inte tror kan vara så dålig som den påstods vara av samtida press (jag har försökt få fram den via SLBA, men inte ens dom har den: Robban sitter på rättigheterna och håller filmen för sig själv, han tycker den skulle ha stannat vid klippbordet). En mycket, mycket trevlig kväll blev det.

Cyklade sedan hem igen. Den hårda sadeln tog ut sin rätt, en viss känsla av sodomi kan idag kännas, men cyklandet livar upp mig. När jag väl kom hem var jag rädd att känslan av intensiv ensamhet efter trevligt socialt umgänges slut skulle slå till och göra mig vrålnojig. Men det fick den ingen chans att göra, för Martin råkade helt plötsligt befinna på Ynglingagatan och ville komma upp, vilket han fick. Vi spisade Hasse&Tage och hade riktigt trevligt. Vänner är bra.

För övrigt rekommenderas varmt att ni lyssnar in er på Blomsterunge, speciellt mästerliga låtar som Han vred sig i mjöl, Erotik, Lik bakom stängda dörrar, och givetvis Edsbyns favorit, Dom knarkar.

söndag 24 juni 2007

Helgen punktvis

Efter det att jag skrev sist har ungefär följande hänt:

* Midsommarstången åkte upp och fältet utanför paviljongen var alldeles översvämmat med folk. Vackert.
* Min gudfar kom på besök och hade med sig 20 exemplar av min bok som han ville att jag skulle signera till olika människor. Han gav mig också en fräsch slipsnål.
* Fick midsommarhälsningar från Moreyskan och Ida.
* Åt lite lax. Gott.
* Tog buss och pendel till Bålsta för att hälsa på den käre vännen och medförfattaren Mattias Boström och hans fru Christina i deras fina villa. Den andre medförfattaren, tillika en av mina absolut bästa vänner, Martin Kristenson, var även där med Camilla. Med undantag för ett Kjell Höglund-marathon hemma hos Nippe för några månader sen så har jag inte nördat på hela våren (däremot har jag blivit kallad "nörd" i media, men det är en annan sak), så det var skönt att prata populärkultur från förr, dricka Cola och äta havrebollar med kära vänner.
* Vi såg "Fröken Fleggmans Mustasch", det Hasse&Tage-lustspel som jag och Moreyskan jämt citerar för andra och varandra. Högkvalitativ föreställning med Ekmansk plastik i högform.
* Sov över hos Mattias. Hade inte med egna lakan men sov gott ändå.
* Efter frukost dan därpå åkte jag hem till mig, och gjorde i tunnelbanan debut som gatumusiker, då jag körde Åke Uppmans "Jag är en man", för att fördriva tiden.
* Tog på kvällen cykeln upp till Kungsholmen och drack öl med SEO på Löwenbräu. Vi diskuterade svenska biografer, kvinnor, vänskap och karriärsångest. Det var väldigt trevligt. SEO hade firat midsommar med Gramfors. Wild.
* Cyklade sedan hem, glatt sjungandes på Tuk Tuk Rallys "Beirut Bar" medan jag gled över S:t Eriksbron, och sedan KSMBs "Polsk Zchlager" när jag väl närmade mig mina hemkvarter. Kände mig härligt förälskad i livet, och kärleken var besvarad.
* I morse tog jag ett bad och stämde min gitarr. Skönt.

Dagens musik:
Åke Uppman - Höghusidyll
Dom Dummaste - Sams son
Tom Waits - Lost in the harbour