Uh!

Ikväll åt jag middag med brorsan och tre av våra gemensamma vänner på charmiga Löwenbräu vid Fridhemsplan. Vännen Johan von Engeström beställde in en Parisare, d.v.s. en hamburgare fast med en ordentlig bit falukorv istället för köttfärsbiffbit. Vi kunde inte förstå varför det heter Parisare, falukorv känns ju så svenskt som något kan bli. Jag föreslog att man istället skulle döpa om rätten till MacFäbojäntan. Till denna rätt skulle man också kunna bifoga en fäbojänta som liten plastleksak.

Vi satt precis vid den skärm som skiljer av borden från spelautomaterna. Bäst vi satt där och pokulerade hörde vi en högljödd röst som yttrade den kärnfulla repliken "Uh!". Vi tittade oss förvånat omkring och kom snabbt till insikt om att repliken kom från någon som befann sig en bit bakom spelautomaterna, men skärmen gjorde att vi inte kunde se vederbörande. Det dröjde c:a en halv minut, sedan hördes ytterligare ett högljutt "Uh!". Vi började nu bli duktigt förbryllade, reste oss, slängde fejkat förstulna blickar runt hörnen för att försöka se stönaren, men vi kunde inte ens lokalisera vederbörandes exakta läge. Ytterligare en halv minut senare kom ännu ett "Uh!", och nu satt vi och fnissade rätt ordentligt. Sedan fortsatte det under stora delar av middagen, c:a 1-2 gånger i minuten hördes det högljudda "Uh":n nånstans från andra sidan skärmen, och vi satt och höll på att halvt förgås av kvävda skratt. (Lättroad? Jag?)

Helt plötsligt kom det dock en gänglig herre vandrande från baren, rundade skärmen och gick mot det håll där "Uh!"-ljuden kom ifrån. Så hördes en röst, som utan tvekan kom från den gänglige herren:
- Sluta med det där nu, du vet hur det gick förra gången!

Då blev det tyst och förblev sedan så resten av kvällen.

Givetvis var/är fortfarande den stora frågan varför "Uh!"-mannen lät som han gjorde, men man kan samtidigt inte låta bli att undra: vad var det som hände förra gången han sa "Uh!" på offentlig plats? Eventuella förslag på förklaringar kan postas i kommentarsektionen.