måndag 21 april 2008

Den där turnébloggen ja...

Det blev ju inte stort mycket bevänt med den. Det slet helt enkelt väldigt mycket på en att först sitta i olika längre eller kortare sträckor i turnébussar med dålig luft, sedan bära och rigga upp tung utrustning, spela, och sedan plocka ner och packa alltihop igen. Jag är knappast en händig man och inte blir rörelserna smidigare av att man är dödstrött. Och än mindre har energin räckt till för att blogga. Men, som vännen och 30-år-på-vägarna-veteranen Johan Johansson sa till mig när jag berättade om turnén, "välkommen till verkligheten!". Och då är det ju tur att den verkligheten även innehåller ett skönt gäng som är ens bandpolare. Även om man sliter på varandra i längden.

Spelningarna har hursomhelst alla varit lyckade. Min funktion har främst varit som keyboardist på de andras låtar, och som sångare och gitarrist på några egna (inklusive en Åke Uppman-cover). Det var rätt mycket rutin i spelandet redan när vi for ut (herregud, vi repade 14 timmar om dygnet veckan innan turnén), och vi fick alltmer och mer av det under resans gång. Publiken var alltifrån djupsinniga folkhögskolelever via våra egna föräldrar, vänner och bekanta, till tokfulla raggare. Ett varierat klientel, och man kunde inte ha en standardlösning för hur man skulle bete sig gentemot dem, utan det blev till att improvisera hejvilt vissa gånger.

Publikantalet varierade mellan alltfrån 3 personer (på Café Ritz i Arvika, deras sista kväll - det andra stora konsertstället i stan brann ner samma afton) till uppåt 50 (i Katrineholm och Vaxholm). Med möjligt undantag av de första låtarna på Ritz påverkade publikantalet dock aldrig dagsformen: en publik är en publik, om än aldrig så liten, och man har ju ett visst ansvar gentemot dem.

Ovan nämnde Johansson gästspelade på spelningen i Sundbyberg (bl.a. genom att tillsammans med oss framföra det av honom, Kjell Höglund och Dan Viktor ihoppräntade mästerverket "Holger är kvar", han och jag åstadkom fin Afzelius-Wiehe-feeling med våra sångstämmor), men p.g.a. sjukdom uteblev tyvärr Lars Cleveman (han och jag hade dock skön feeling när vi repade, så det vore väldigt kul att någon gång spela ihop med honom). Istället plockade vi in likaledes kära vännen och (något yngre) veteranen Sanna Carlstedt till Vaxholmsspelningen, vilket blev särdeles uppskattat. Tack ska ni ha, vänner!

På det hela taget var det här en väldigt rolig och lärorik första turné. Det här med att spela för folk (som ju är något jag gjort en hel del under det här året, även innan turnén) är något jag definitivt tänker se till att fortsätta med, även när jag flyttar tillbaka till Stockholm.