Gråtandets psykologi

Idag framförde vår lärare Ingrid en visa för oss. Den var skriven redan för 22 år sen, och handlade om hennes nu 27-åriga dotter, Sanna. Det var en väldigt fin sång, och det var ett flertal i klassen som började gråta. Det gjorde inte jag. Det störde mig. Jag blev så pass frustrerad att jag blev väldigt arg på mig själv.

Till saken hör att jag alltid har haft väldigt svårt för att gråta. Inte för jag inte har velat. Tvärtom. De senaste åren har det funnits väldigt många gånger då jag bara har velat lägga mig på golvet, vråla som besatt och känna tårarna rinna längs kinderna. Men jag kan inte. Jag har fått hjärtat krossat ett par gånger om. Jag har (som jag har uppfattat det) blivit orättvist behandlad av vissa av de människor som jag tycker mest om. Jag har slitit med saker som visserligen gått vägen i nästan alla fall, men jag har ändå många gånger mått så jävla dåligt av det att jag varit nära att lägga av. Vid dessa tillfällen har jag nästan alltid känt att jag skulle må bra av att gråta. Att jag skulle erhålla en fysisk lättnad av det.

Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Hur arg och ledsen jag än är, hur ont det än gör inombords, så kan jag inte få fram några tårar. Varför är det så? Är det för många lager att ta sig igenom? Nån fysiskt kunnig person som kan förklara?

Och ni som har lätt för att gråta, vet ni varför ni gör det? Kan man lära sig det, eller är det ett medfött personlighetsdrag?