Vissa människor beter sig för jävla dumt, just nu. Därför är man glad för att man bor vid världens ände (Västervik), där de enda idioter man träffar på är vissa matvagnstanter.
Idag släpps Vilse i pannkakan, svenska barnprograms svar på Eraserhead, på DVD. I måndags var jag på en liten pressgrej för den på biografen Zita. Det bjöds på pannkakor, visades några avsnitt och jag intervjuade Staffan (han fick även det avsnitt av Maskerade Proggaren där David Nessle karikerat honom, han föreföll mycket road av detta). Jag och mitt ex, som också närvarade, hade väldigt skojigt åt de gamla avsnitt som visades. Jag skulle nog också ha blivit vettskrämd om jag som barn såg det här, men som vuxen tyckte jag mest att det var fascinerande och mycket underhållande. Och jag har genom åren blivit rätt så trött på de som skyller sin barndoms förstörelse på det här programmet. Ett barnprogram förstör inte hela ens uppväxt. Punkt. Slut. End of discussion. Däremot undrar jag lite hur dessa 70-talisters barndom ser ut i övrigt: de tjatar så mycket om hur hemsk den här serien var, att man nästan börjar tro att den är deras barnaårs enda gemensamma nämnare. (Vete fan om vi 80-talister är så mycket bättre, men vi har i alla fall hockeykort och Disneydags att nostalgisera kring)
För övrigt fick jag i lördags konfrontera mina egna barndomsdemoner. Gick med Jennie på Lars Demian-konsert på Södra Teatern. Vi står utanför och pratar lite med Kristenson och Johansson, då helt plötsligt någon ropar på den sistnämnde. Jag vänder mig om. Bakom mig står Ika Nord. Jag drar efter andan och väntar på att all barndomsångest och alla minnen av skelettet Åke ska överväldiga mig. Det gör dom inte. Ett tydligt tecken om något på att tiden läker alla sår. Dessutom verkar hon vara trevlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar