Trampesk Tillvaro: London: The Only Ones, smuts och indisk mat

Ibland händer det bara att någonting överraskar en fullkomligt, och gör en fullkomligt förvirrad och förförd. Det händer alldeles för sällan numera när det gäller film. Under de senaste 7 åren har väl bara En kärlekshistoria och En vandring i solen (och till viss del Paris, Texas också) haft den effekten på mig. Med musik händer det däremot lite oftare, ungefär en gång per år eller så. The Only Ones är den senaste i min rad av knäckande musikupplevelser. Jag upptäckte dem via vännen och musikern Johan Johansson samt min skånske vän Johannes. Johans gamla band Strindbergs hade gjort en cover på gruppens mest kända låt, Another girl, another planet, och jag tyckte det var en jäkla bra låt och då både Johan och Johannes nämnde The Only Ones som ett gemensamt favoritband ("gillar du dem inte får du stryk" tillade Johannes för övrigt, och krävde att jag skulle höra av mig med reaktioner), så stack jag iväg till Pet Sounds och köpte en samlingsskiva för ynka 70 pix. Gick hem och lyssnade. Blev fullständigt knockad. Såpass att jag inte orkade höra av mig till Johannes och meddela min uppskattning. Dagen därpå fick jag ett SMS från honom: "Låt mig gissa: du har lyssnat på The Only Ones men blivit för tagen för att orka meddela det till mig. Det brukar bli så".

Tilläggas bör kanske att jag sommaren 2006, då detta skedde, befann mig i ett tillstånd av kraftig depression. Jag var arbetslös, vilket inte betydde så mycket då jag hade jobbat ihop 20.000 på mitt tidigare jobb, men sysslolösheten och alla bortresta vänner gjorde mig först fullständigt nojig av rastlöshet, sedan apatisk och initiativlös. Dessutom hade jag blivit kraftigt olyckligt förälskad i en god vän, vilket verkligen var en mardrömssituation. The Only Ones låtar kändes som skrivna direkt för mig. Fast jag visste att det efteråt mest ledde till ångest, svartsjuka och saknad, levde jag verkligen upp när jag träffade den här tjejen (Another girl, another planet), jag var rasande på mig själv för att jag inte kunde få bladet från munnen (jag ville väl säga något i stil med The whole of the law), jag undrade varför jag inte kunde vara glad, bekymmers- och grubbelfri som alla andra (No peace for the wicked), jag kände mig alienerad från folk jag kände (The Beast), och jag blev rasande svartsjuk när jag fick se hur hon slängde bort sig själv på en kille som inte brydde sig men som hon var helt förlorad i, och jag hoppades, bittert och en smula resignerat, att om det inte blev jag så skulle hon i alla fall hitta någon som brydde sig (Someone who cares). När hösten kom, när arbetet och vännerna återkom, och jag långsamt jobbade bort den olyckliga kärleken (riktigt försvann den dock inte förrns i slutet av november), mådde jag mycket bättre. Men även nu, när jag lyssnar på The Only Ones, tycker jag de är fullständigt suveräna.

Själva bandet kan ni läsa tämligen uttömmande om här. Tilläggas bör kanske att en av Perretts framlidna kompisar sista gången de sågs i livet fann Perrett vara "ett vrak" och sa till honom att söka rehab. Det verkar ju inte helt konstigt, ända tills man får reda på att den framlidne kompisen var Johnny Thunders, en herre som ju inte precis var någon godtemplare. Om han tyckte att någon var ett vrak så måste vederbörande ha varit rätt illa ute. Perrett har även sagt att ett återförenande av The Only Ones skulle ske över hans döda kropp. Men nu, 26 år efter splittringen, blev det lik förbannat av. Det kändes som ett once-in-a-lifetime-tillfälle, och pengar hade jag. Ja va fan, varför inte åka ner och beskåda det hela? Tänkt och gjort.

Landade i London i lördags morse. Tog en buss från Stanstead in till stan och noterade på vägen hur fantastiskt skitig Englands huvudstad är. I stort sett varenda fönsterkarm tycks vara marinerad med träck, och de där englasade fönstrena de envisas med att använda gör inte saker och ting vackrare precis.

Anlände till Marble Arch och tog mig därifrån till Notting Hill, där min kompis Andreas bor. Installerade mig på hans soffa, sov igen en av de många timmars sömn jag borde ha sovit natten innan (jag reste istället), och utforskade lite av stadens vimmel. Återvände så småningom till soffan och skänkte Andreas ett av mina sista kvarvarande exemplar av Sveriges sämsta skivomslag. Han lovade sprida den bland sina svenska kompisar i London.

Efter att ha intagit middag som smakade stekflott på lokal pub, sammanstrålade jag med de (både för mig och i varandra) mycket kära vännerna Annelie Morey och ovan nämnde Johan Johansson, som också tagit sig ner till London för att beskåda härligheten. Efter att ha plockat upp Johans exilkompis Anna intog vi öl på lokal krog (eller ja, de andra drack öl, jag drack givetvis läsk, då alkohol är ett nöje för arbetarklassen). Så småningom började det dra ihop sig, och vi knatade runt hörnet till konsertlokalen.

Och hur lät det då? Ojojoj. Det fantastiska med The Only Ones är, som nämnts ovan, enkelheten i både text och musik, en enkelhet som ofta ligger rätt nära naiviteten, men som alltid är så ärlig och så sann att man blir otroligt berörd. Den ärligheten fanns kvar i deras sätt att spela, även 25 år senare. Och det var inget trött vi-spelar-vidare-fast-vi-vet-att-vi-inte-borde a la Rolling Stones eller något trött windmillande a la Pete Townshend. Det var fortfarande på fullkomligt allvar, men samtidigt märktes det att killarna hade rätt kul på scen. Perretts ansikte skvallrar vad han varit med om, och han hade en lätt frånvarande/jagad min under hela giget, men sången var allt annat än just det. Rytmsektionen var hur tight som helst, och John Perry (som även spelat mycket med Anders favorit Marianne Faithfull) är i en klass för sig. Jag blev alldeles till mig av lycka av både The whole of the law och The big sleep, och fick tårar i ögonen av den näst sista låten, Someone who cares, en låt som är kopplad till många starka känslor för mig. Orden räcker inte till för att beskriva upplevelsen. Det var fruktansvärt tight, fruktansvärt svängigt, fruktansvärt hjärtevärmande och fruktansvärt bra. Och om Johan, som påstod sig ha väntat på det här giget i två tredjedelar av sitt liv, var mer än nöjd, då kan det inte ha varit annat än bra.

Söndagen tillbringades med stadsströvande och sen indisk lunch med Johan och Annelie. Den engelska maten går som bekant inte att äta, så vi styrde våra steg till ett indiskt hak på Brick Lane, ett hak drivet av Hasse som tidigare hade den där indiska restaurangen vid Hornstull vad-den-nu-hette. Vi åt gott och pratade om ditten och datten. Johan och Annelie är som sagt mycket kära vänner, och det är så gott som omöjligt att inte bli glad när man träffar dem. Båda har väldigt speciella ögon för såna där märkliga detaljer i tillvaron som jag sällan ser, eller i vart fall sällan tänker på på samma sätt som de gör.

Johan reflekterade över hur jäkla mycket sämre London har blivit med åren. Hur han kom hit som 15-åring, hur ölen då kostade 2 SEK, och man gick och såg Elvis Costello och The Cure för ungefär lika många mynt. Hur man åt indisk mat (som inte dök upp i Sverige förrän någon gång sent 80-tal) och köpte alla de skivor och kläder man behövde i London, för de fanns inte att tillgå hemma i Svedala. Och vad finns kvar av det idag? Krogarna och musikutbudet är numera mycket bättre i Sverige, skivor och kläder kan man lika lätt få tag på här hemma som där, och det är dessutom billigare här. Vill man uppleva denna reflektion lite mer detaljerad i tryckt form går det bra i Johans eminenta bok Istället för vykort. Nu har inte jag lika långt perspektiv som Johan, men jag minns mycket väl hur föräldrarna tog mig till London första gången 1992, och hur jag under många år i slutet av 90-talet reste dit med pappa några dagar på sommaren. His Masters Voice var då drömvärlden som jag kunde tillbringa flera timmar i, för där fanns ALLA skivor som nånsin gjorts. Typ. Och de var inte särskilt dyra heller. Idag får jag tag i dem via ett enkelt knapptryck på Internet för ungefär samma pris. Det enda som känns särskilt unikt med London numera är dubbeldäckarna och den råskitiga luften.

Johan berättade även några föga glamourösa historier från turnélivet med KSMB, såna historier som gör en tveksam på om man verkligen vill försörja sig på musiken i framtiden. Jag får ut en sådan glädje av att spela för folk att jag nog inte skulle vilja göra det till ett vardagligt kneg som jag tvunget och till varje pris måste försörja mig på. Det skulle jag nog kunna göra med journalistiken, däremot.

Jag ber att få tacka Andreas, Johan, Moreyskan och Anna för en ofantligt trevlig helg. Nedan kan ni beskåda några klipp från konserten. Ljudet är ju inte så bra, men det ger er desto större anledning att införskaffa samlingsplattan The immortal story, inte sant?