AMS och Stockholm Köpenhamn

Har för första gången i mitt liv besökt Arbetsförmedlingen. En erfarenhet rikare. Märkligt nog kan man inte söka kulturjobb samtidigt som man söker andra jobb, ety kulturjobben enbart kan sökas genom en särskild kulturavdelning och då kan jag inte söka andra jobb på samma gång. Så min ursprungliga plan, att söka både kulturjobb och jobb som typ brevbärare och kassör o dyl., funkade inte alls. Ska på handledarträff om en vecka, det blir väl (kanske) givande, vi får se.

Den trevlige receptionisten på AMS bad mig att skaffa intyg från mina tidigare arbetsgivare, och då Stockholm Köpenhamn ligger precis vägg i vägg med det AMS-kontor jag var på så såg jag möjligheten att slå två flugor i en smäll.

Stockholm Köpenhamn AB är det produktionsbolag som låg bakom "100 Höjdare" och "Ett herrans liv", program som var mycket krävande men också jävligt roliga att arbeta med (jag bokstavligt talat levde och andades "100 Höjdare" i 2 månader, var utmattad när det var över, men det är samtidigt det roligaste jag gjort och något av det jag är mest stolt över) och stämningen på kontoret är alltid ungefär just så. Det är stressat och bråttom bråttom bråttom, men ändå hjärtligt, trevligt och roligt. Fick mitt intyg av underbara Lotte och pratade lite med några gamla arbetskompisar. Vissa av dem verkade först hoppfulla över min närvaro och sedan lite besvikna över att jag inte skulle börja jobba där igen. Och även om det är sant, just för ögonblicket, så känner jag mig alltid välkommen när jag kommer till Stockholm Köpenhamns kontor, och jag hoppas verkligen att jag kommer kunna jobba mer där i framtiden.

Jag har nämligen varit lite orolig för min framtid på sistone, då jag tyckt att jag lagt ner för mycket tid på saker och ting som jag tyckt varit helt meningslösa (med andra ord, pluggprylar) och samtidigt jämfört mig lite för mycket med betydligt äldre vänner som redan funnit sig tillrätta i jobbsvängen. Samt att jag väl även varit nojig över mitt singelleverne och vissa andra prylar, det blev helt enkelt lite för många nojor på en gång och jag fick ett ordentligt sammanbrott förra helgen. Men sen började jag tänka om och nu känns det som om framtiden kommer lösa sig (singelnojorna finns kvar, men de kan jag hantera om jag inte har en massa annat skit samtidigt).

Jag har varit orolig för vart jag ska hamna och känt att jag slängt bort en sjuhelvetes massa tid i onödan (vilket ju inte är sant). Nu börjar det kännas som om journalistiken och en journalistikutbildning är det rätta. Där har jag fått höra tusen olika åsikter ("nej, Trampe, inte fan ska du gå någon utbildning"/"egentligen behöver du väl ingen utbildning, men man får ju kontakter"/"jag vete fan om utbildningarna är så bra, men man får ju jobb på dem"/undvik JMK vad fan du än gör!"), men summan av kanelen är att det ändå känns som att NÅGON form av utbildning vore bra. Som vännen, f.d. kollegan och supportern Martin "Väckaren" Persson sa, "det skadar aldrig". Och efter ett besök på sitt gamla kontor idag känns det verkligen som om framtiden kommer att lösa sig och att det är just något sådant jag vill jobba med. Jag äger trots allt en viss framtidstro just nu. Vi får se, jag ska undersöka möjligheterna närmare. Men först blir det Småland.