Communication let me down

För några veckor sedan var jag och vännen Emma på DN:s Gulddrakegala. Efteråt skulle hon ta cykel hem, och nämnde för mig fördelarna med att just cykla i Stockholm. Jag fick lite av en tankeställare. Fram till år 2005 cyklade nämligen jag också vart jag än skulle (om jag inte gick eller var tvungen att ta bussen). Varför jag slutade med det vet jag inte riktigt. Kanske var det för att jag hade mycket att göra det året, eller för att jag helt plötsligt hade råd med busskort. År 2006 bodde jag nästan hela året ute i skärgården, och då var jag av förklarliga skäl tvungen att åka buss varje dag. Men jag insåg efter den där kvällen med Emma att jag nog bara fortsatt åka buss på ren rutin sedan jag flyttat tillbaka till stan i februari 2007. Jag gjorde en mental notering att omgående se till att få in min cykel till stan och börja använda den igen.

Tyvärr har inte tid nog att besöka skärgården funnits, men efter gårdagens små äventyr är viljan ännu starkare. Skulle hem till Patrick och jobba med en pressgrej till hans nya skiva. Nog för att det brukar vara rusning på fredag eftermiddag, men den brukar inte ta sig ända upp på Kungsholmen. Stod still en halvtimme på S:t-Eriksbron, klev sedan surt av och gick hela vägen bort till Hornstull, gravt försenad, något som är tämligen oförenligt med min tidspessimistiska hållning. Den som på Västerbrons krön då bevittnade Oscar Bertil Fredrik af Trampe såg ett surt åskmoln som var redo att brisera när fan som helst. Jag var på god väg att skrika "Dra åt helvete, jävla Södermalmshippie!" åt en snubbe som såg ut precis som en sån och glodde snett på mig, men jag gjorde inte det. Istället ömsom mumlade ömsom skrek jag "Jävla döda äckliga jävla döda jävla rådjur", ett bra sätt att avreagera sig när ingen hör (det brusar rätt mycket på Västerbron).

Ni förstår, är det något som gör mig råstirrig så är det kommunikation som inte fungerar. Det kan vara därför jag har svårt för djur och fyllon - man kan liksom inte vänta sig att de ska förstå vad man säger och reagera på ett passande vis. Det är alltid kul med uppskattning, men det kan (för att ta ett autentiskt exempel) vara jävligt irriterande med folk på krogen som insisterar på att kalla en för "Mr Wacko" bara för att jag varit med i Ondskan.(Ingen fara, I straightened them out, och numera säger de "Trampe" som alla andra). Så det var väl därför jag blev helt stirrig av det där. Kom i alla fall fram till Patrick, gravt försenad, och vi fick gjort det vi skulle göra i tid. Gick sedan ner till lokala Konsum och köpte mig ett paket wafers. Satte mig sen i Timmermansparken och åt dem, medan solen sakta sjönk. Vackert.

Ska hjälpa min mor med tyngre inköp inför midsommar i nästa vecka. Ska försöka se till att åka ut till skärgården först så att vi kan ta med oss cykeln in.

Dagens låttips, för alla som har aggressioner de vill få ur kroppen, är Ståltråd åt grabbarna med Dom Dummaste