En typisk vardag i Stockholm

Man sitter längst bak i en buss med destination Gullmarsplan. Denna buss stannar till vid station Odengatan. På kliver en dam i den obestämbara åldern mellan 25-30. En dam som tveklöst skulle vara fruktansvärt vacker om hon log brett. Som hon ser ut just nu så är hon bara stilig.

Precis när hon ska kliva upp på steget till sin sittplats, så gör bussen en krängig rörelse. Damen ifråga tappar fotfästet och faller framåt mot mig. Som tur är har jag fokuserat mig så pass på hennes stilighet kontra skönhet att jag ser detta och fångar upp henne. Det stiliga men sammanbitna ansiktet spricker helt plötsligt upp i ett väldigt leende, perfekt i synk med hennes kommentar "oj oj oj då!". Och helt plötsligt övergår hon från att vara stilig till fruktansvärt vacker. Och en typisk vardag var lika plötsligt inte så typisk längre.

Facebooks förtrollande värld

Enligt mina kompisar på Facebook är jag, just nu, den bästa vän de kan tänka sig. Hjärtat blir rört. Lola anser också att jag är den som varit "best dressed on a Poetry Gangbang" (svart kostym med slips). Skojigt det med.

Idag var min klasskompis Therese 3-årige son Jonathan förbi i plugget och spelade trummor. Jag brukar i regel tycka mycket om småbarn, men dom tycker mindre ofta om mig, då jag är stor, kraftigt byggd och har ett lite brutalt utseende. Men det tyckte uppenbarligen inte Jonatan, för han ville ha både kram och puss när han skulle gå. Nutte.

Jag är rätt glad just nu, för övrigt.

Studiotajm

Jaha, imorgon ska jag och Jonas spela in lite låtar, med mig på sång, keyboards och lite akustisk gitarr, och Jonas på i stort sett allt annat. Det är inte första gången vi spelar in något, men nu var det ett tag sen sist. Ska bli mycket spännande.

Hur kommer det då att låta? Ja, jag har under det senaste året upptäckt alltmer och mer bra musik ur de mest varierande genrer, allt från Velvet Underground och The Fugs via Red House Painters och Dan Viktor till The Monochrome Set och Biljardakademien. Låtarna har blivit därefter, en blandning av visa, folkmusik, jazz och rock, och mycket annat. Så förhoppningsvis lyckas man undgå att fastna i ett visst fack, för det är, som alla vettiga människor förstår, dödande för kreativiteten. Om det är någon som är intresserad av att höra slutresultatet, hojta till!

An oldie but goodie del 3

Ny singel med TAW

Rekommenderar varmt en lyssning på Tomas Andersson Wijs nya låt. Lovar mycket gott inför nya skivan.

Kvasibarn

Jag var häromdagen på KB (alltså Kungliga Biblioteket, inte restaurangen där Stangertz och grabbarna hänger i en viss film), och rotade i gamla nummer av musiktidningen Schlager, en skapelse som fann under 80-talets första hälft, och som så småningom slogs ihop med tidningen Ritz och därmed blev Schlitz, och ja...resten är historia.

Det lustiga när jag nu läste tidningen var att upptäcka vilka artister som hypades. Visserligen skrev tidningen en hel del om etablerade storheter, men av de "halvstora" känns det inte som om någon är särskilt ihågkommen numera. Brända Barn t.ex. Vilka lyssnar på dem idag? Eller alla band som spelade "rockmusik" som inte svängde ett dugg, mycket p.g.a. de primitiva trummaskiner och ändlösa reverb som ALLA verkade använda sig av vid den här tiden. Det är inte så konstigt att vissa refererar till 80-talet som "musikproduktionernas medeltid". Av alla de plattor där jag kan sitta och tänka "ja, det här var ju en jävligt bra låt, men den skulle vinna på ett lite subtilare, mer avskalat arrangemang", så kommer merparten från just detta decennium. Man utsätts för 20 kanaler med enbart gitarrpålägg, massiva syntmattor och de ovan nämnda trummaskinerna, som ger intryck av att trummisen stått i en hangar och bankat.

Fast man kan ju inte vara helt dogmatisk heller. Ibland så funkar det där ljudet väldigt bra. Men oftast så...ja, ni förstår.

En av de mer halvstora som dock sedemera blev stor var Peter LeMarc, som intervjuades i tidningen i samband med släppet av debutplattan Buick 1982. LeMarc har i efterhand pratat en del om vilken överdriven posör han var på den tiden (det här klassiska klippet är ett tydligt bevis på den saken), och jag förstod honom än mer efter att ha läst intervjun. Speciellt med tanke på att han påstod sig vara ungrare (!!) i sin pressrelease.

Särskilt kul var annars att se vännen Johan med en märklig hårfärg, lutandes åt rosa-hållet(enligt honom själv kallat "Johanssons blandning") i en artikel, samt att han kallades "goddagspilt" i en annan. Inga kommentarer, säger jag.

Nej...

...jag tänker inte skriva någon nyårskrönika. Bara konstatera att det gamla året var fruktansvärt bra, och att allt ser bra ut inför det nya. Jag har kommit in på min drömutbildning, jag har både en turné och ett band på gång, och jag brinner av kreativ energi. Det är inte helt fel.

Firade nyårsafton ensam med min vän Claudia. Vi gick ner till bryggan där familjens lilla plastsnurra legat sen jag var barn. Vi stod där i mörkret och såg ut över det becksvarta vattnet och de på himlen blixtrande nyårsfyrverkerierna. Jag tänkte: "Det här är härifrån jag kommer. Här finns en stor bit av mig". Vet inte riktigt varför. Kanske för att jag stått på den bryggan i alla årstider ända sedan jag var en mycket liten Trampe. Vet inte heller om det är sant. Men det kändes sant. Just då.

Inled nya året med att lyssna på valfri skiva med Tom Waits och må bra, vetja!