Litta bilder från Göteborg

Jag och Kristi Brud har det mysigt tillsammans



Vem är det Camilla Forsman liknar?



David och Jocke signerar mitt exemplar av Sveriges skojigaste seriealbum, "John Holmes & Sherlock Watson"



David Nessle med för honom tämligen typiskt ansiktsuttryck. Och med Lasse "General Pain Riche" Åberg vid sin sida.

Träd, brass och älgar

Igår spelade Visskolan på Gamleby Folkhögskola. Vi hade delats in i 3 grupper om c:a 4-5 man var, med uppgift att tolka 60-, 70-, respektive 80-talslåtar. Min grupp hade tilldelats mittenalternativet, och då den småproggiga Magnell-låten "Kliff" ingick i repertoaren, tyckte jag det var lämpligt att vi kallade oss "Träd, brass och älgar", namnet snott från en Nessle-serie. Oroade lärare ville dock döpa om oss till "Träd, glass och älgar", då knarkskämt kan uppfattas som stötande. Det gav vi själva fan i, och behöll originalnamnet.

Spelningen gick mycket bra. Platsen var skolans matsal, och att få igång ett gäng morgontrötta elever som tvingats dit är inte alltid en lätt sak. Men vi lyckades rätt bra, tycker jag själv. Jag och Oskar skojade glatt på, och rev av rätt svängiga tolkningar av bl.a. "Moviestar" och "Fantomens brallor". När jag slog av den sistnämnda höll jag på att välta ett mickstativ, men jag gjorde en snabb sväng med armen och fångade upp det i samma rörelse. Snyggt, på min ära. Martin gjorde "Knockin' on heavens door" på göteborgska, "Knackelibang på himlens dörr", med mig på bongos. Ja jäklar, det var skoj.

Om man ska tro Facebook har jag blivit pappa till en operasångare. Lars Cleveman är numera min son. Påstår han själv. Ärendet är under utredning.

Nörderi hurra

Jag älskar Västervik. Jag älskar också Stockholm. Dock inte av samma orsaker. Västervik är, för att citera Frida, mitt retreat. Här är det lugnt och fridfullt. Här kan man vara här och nu, och inte grunna så mycket på vad som kommer sen (en sak jag lägger ner på tok för mycket tid på, är man ambitiös så är man). Man kan existera lite avskilt, helt enkelt.

I Stockholm finns allt. På gott och på ont. Det onda innefattar bl.a. en ökad press på ens i och för sig rätt stadiga axlar. Och det mesta man vill ha tag i finns ändå i Västervik. Utom indisk mat, en bra vinylhandel, en del konsertscener, och ens underbara vänner.

Samt givetvis populärkultursnörderiet. Eller ja, jag har åtminstone ännu inte träffat några i Småland som varit hälften så begeistrade i besynnerlig äldrekultur som mina vänner i Stockholm.

Så det var som balsam för själ och höfter att i lördags kvista över till Martin K:son och ta del av lite blandade konstigheter. Närvarande var även herrar Boström och Nessle. Martin och David hade varit på Nostalgipalatset och kultat på kitschet (eller var det kitschat på kultet?), och funnit ett gäng fina stenkakor. En av dem var särdeles bizarr. Den hette "Jag är pappas lilla fästmö jag", och framfördes av en 6-årig flicka. Den handlar om hur förtjust hon är i sin pappa, att de ska gifta sig när hon blir stor, och att han lovat henne en ring. Den här sången uppfattades säkert som särdeles söt och näpen dåförtiden. Idag är det så gott som omöjligt att höra den utan att få incestuösa/pedofila tankar.

Fick av Martin även kopiera lite nazipropaganda på engelska samt några tidiga upplagor av Celebrities at their worst, där man bl.a. kan njuta av hur Julie London avbryter en stämningsfull sångtagning genom att skrika "What the FUCK key are we in??". Underhållning. Rekommenderas att ni tar er en lyssning på J&H Productions. Tolvminutersversionen är svåruthärdlig, tro mig!

Man mår bra av allt i lagoma doser. För mig var det därför särdeles trevligt att nörda loss riktigt ordentligt, det var alldeles för länge sen. Nu ska jag skriva klart en vaggvisa som eventuellt ska handla om en grävskopa (skoluppgift).

Mest Uttjatade Just Nu

1. Alla svenska deckarförfattare som ingen jävel varken orkar hålla ordning på eller läsa.
2. Alla covers på Leonard Cohens "Hallelujah". Låt vara att min klasskompis Cindy gör den fruktansvärt fint, jag är trött på den helt enkelt.
3. Alla rökare som konstant gnäller om att de ska sluta röka.
4. Mediabruset. I största allmänhet.
5. Idioter som tror att man bäst kommunicerar vad man vill till någon genom att hålla käften (för att citera den store Kenta: "Att sitta å hålla käften blire ju inte bättre av, asså").

An oldie but goodie del 2

The many faces of Loa Falkman

I dagens Expressen verkar Anders Björkman förundras över Loa Falkmans komiska talanger. Min erfarenhet är väl snarare att Loa Falkman är en av de där som man både kan skratta med och åt, beroende på situationen. Han kan vara en fullständigt lysande komisk aktör i en TV-serie som Cleo, och då garvar man med honom. Sen kan han göra en tolkning av The Final Countdown i nåt halvdassigt TV-program, och då garvar man åt honom istället. Besynnerligt men fint.

Gråtandets psykologi

Idag framförde vår lärare Ingrid en visa för oss. Den var skriven redan för 22 år sen, och handlade om hennes nu 27-åriga dotter, Sanna. Det var en väldigt fin sång, och det var ett flertal i klassen som började gråta. Det gjorde inte jag. Det störde mig. Jag blev så pass frustrerad att jag blev väldigt arg på mig själv.

Till saken hör att jag alltid har haft väldigt svårt för att gråta. Inte för jag inte har velat. Tvärtom. De senaste åren har det funnits väldigt många gånger då jag bara har velat lägga mig på golvet, vråla som besatt och känna tårarna rinna längs kinderna. Men jag kan inte. Jag har fått hjärtat krossat ett par gånger om. Jag har (som jag har uppfattat det) blivit orättvist behandlad av vissa av de människor som jag tycker mest om. Jag har slitit med saker som visserligen gått vägen i nästan alla fall, men jag har ändå många gånger mått så jävla dåligt av det att jag varit nära att lägga av. Vid dessa tillfällen har jag nästan alltid känt att jag skulle må bra av att gråta. Att jag skulle erhålla en fysisk lättnad av det.

Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Hur arg och ledsen jag än är, hur ont det än gör inombords, så kan jag inte få fram några tårar. Varför är det så? Är det för många lager att ta sig igenom? Nån fysiskt kunnig person som kan förklara?

Och ni som har lätt för att gråta, vet ni varför ni gör det? Kan man lära sig det, eller är det ett medfött personlighetsdrag?