Vissa dagar

Tillåt mig att dagen som idag klistra in en text av Tomas Andersson Wij:

Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
då ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dom tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är

Hynek är vettig i SVD

Min gamle kollega från tidningen Ingmar, Hynek Pallas, skriver här en mycket vettig kommentar. Är det något jag blivit trött på så är det såna som hyllar och idoliserar förtryckarstater bara för att de är vänsterinriktade och/eller står i opposition till USA. Jag saknar också kommentarer i debatten från sådana som faktiskt har erfarenheter av att leva i kommunistdiktaturer.

John Cale i mitt hjärta

Leonard, Jeff och Rufus kan alla slänga sig i väggen. Så här ska denna sång göras! (inte för att deras versioner är särskilt dåliga, tvärtom; men den här har det där lilla extra!)

Jonas tolkar mig

På min mycket käre vän och klasskompis Jonas Pietikäinens MySpace kan man njuta av hur han tolkar min låt Enkelt.

För övrigt var Jonas denna veckas färsking i P4 Norrbotten. Det var han väl värd.

En stund på jorden

Man står på en av de två toaletterna på Visskolans översta våning och tvättar händerna. Från våningen nedanför hör man Dick Pålsson och hans gäng repa sin "Balladen om vänsterdojan". Från samma våning som den man själv är på hörs Therese Alverstam med kompmusiker tolka Magnells "Tomma tunnor". Två helt olika låtar, till såväl takt som ton, tycks för några få sekunder verkligen harmoniera med varandra.

En stund på jorden.

Att städa sin lägenhet är ungefär som att skriva låtar...

...det som egentligen tar tid är att stå omkring och konstatera att "faan vad stökigt här är, jag måste städa, fan vilken tid det kommer ta/faan vad den här låten kommer ta tid att få gjord". Själva städandet/låtskrivandet tar sen i regel inte så lång tid. Som det kan bli.

Min gladpoplåt Enkelt har blivit en hit på skolan. Folk går runt och nynnar den konstant, verkar det som. Jag har tydligen skrivit något som är catchy. Vet inte om jag ska förväntas känna något speciellt för det, men det jag känner är glädje.

Jag smälter som smör i varmt potatismos