Ulf Brunnbergs morgonrockar

Den gode Johansson anlände igårkväll till Västervik, och därmed behöver jag inte ens fundera på att ha tråkigt de närmaste veckorna. Vi gick till Harrys och drog en pizza, och pratade om diverse märkligheter i livet och inom populärkulturen. Bl.a. Ulf "Dumle" Brunnberg. Johan berättade att Fredrik Lindström en gång listat några av de märkligaste fenomenen i det moderna Sverige, och ett var varför Ulf Brunnberg ALLTID har på sig morgonrock i alla de farser han medverkar i. Fenomenet illusterades med säkert 10 klipp från olika farser där Dumle ränner runt i diverse badkappor. Jag tror att det beror på att Ulf är den ende svenske skådespelare som gör sig i morgonrock (lite som att Per Fritzell alltid får spela polis när Galenskaparna/After Shave har med en sådan i något sammanhang, detta av den enkla anledningen att han är den ende i gänget som ser trovärdig ut i uniform). Om det är någon som har någon annan teori så får den gärna vädras i Kommentar-sektionen.

Dagens företagare och dagens företagsamme

Dagens företagare:




Dagens företagsamme är den lille, knappt 10-årige Västervikare som idag stod utanför Ica Kvantum och sålde jultidningar. Snacka om att vara ute i god tid. Jag hade inte hjärta att förklara för grabben att han bara blir utnyttjad av de elaka förlagen, och att de där premierna man får bara är lågklassvaror som inte håller mer än i max ett halvår.

På Visskolan får man varierad träning

Under den senaste veckan har jag

*spelat gitarr på en reggaeversion av "Blott en dag".
*spelat trummor på en cover av Dylans "Knockin' on heavens door"
*spelat bas och körat på en cover av Harpos "Moviestar"
*spelat kompgitarr på en cover av Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" (nej, jag gillar den inte heller, men det finns det andra som gör)
*sjungit lead och spelat gitarr på en cover av Magnells "Kliff"
*skrivit på ett par nya, egna alster

Tråkigare kan man ha!

Om skrivande

Det här med skrivande är ju något som jag är verkligt bra på. Men även det kan det gå en viss rutin i, särskilt om man har jobbat en hel del som journalist de senaste åren. Ingenting är roligt när man måste göra det. Ibland när jag sitter där och nöter på någon filmrecension som jag känner att jag inte får hyfs på börjar jag tvivla på min egen förmåga som skribent: "fan, jag kanske inte är riktigt bra ens på det här? Tänk om jag är USEL på något jag hela tiden trott mig vara bra på?". Men sen publiceras recensionen, och då händer det ibland att folk hör av sig och tycker att "det där var välskrivet", och då inser jag det har dom alldeles säkert rätt i. Fram tills för några månader sen hade jag nog tänkt att "dom har fel, jag vet vad jag har skrivit och just därför vet jag att det är skit". Men sen sa SEO en bra sak: "Lita på det dina vänner säger om dig, för dom kan vara objektiva, det kan inte du". Då var det som om allting stämde. Självförtroendet i min yrkesutövning har blivit mycket större. Detsamma gäller självförtroendet när det gäller vissjungandet, och det lär nog bli ÄNNU större, ju längre tid jag spenderar på skolan.

Just nu sitter jag och skriver låtlistor till de skivor som min mamma ska ta med som present till min mormor till helgen. Att skriva kommentarer till varje låt är en av de där sakerna som gör att jag gång på gång återupptäcker hur roligt det är att skriva. Och det är oumbärligt om man, som jag, tänker sig att jobba med skrivande resten av sitt liv.

Gurasexuell

Min klasskompis, den eminente Oskar L (allmänt kallad Osklar), hade knytkalas hemma hos sig igår. Jag bakade två exemplar av min trademarkade kladdkaka och for dit. Vi hade väldigt skoj, men till saken hörde att detta var Stora Partnerbesökarhelgen. Det verkade som om i stort sett hela klassens pojk/flickvänner hade rest dit, och de två andra singlarna klassen rymmer, förutom mig då, var inte närvarande. Med andra ord formade sig festen så småningom till fem par som satt i soffan och gosade, och så jag som satt på en stol bredvid och gosade mig med Osklars Ibanez-gura. Min vän och klasskamrat Zalome förklarade att jag hade blivit "gurasexuell". Undrar om jag är ensam om det i världen. Tror inte det.

Såna där tillfällen är för övrigt som gjorda för att ge en en ordentlig dos bitterhet rörande sin singeltillvaro. Men det jag blir inte bitter, för är det två saker man ska se till att undvika att göra sig till, så är det bitter och ett offer. Och när jag blir bitter så sjunker jag så oerhört jävla djupt. Och det är det inte värt.

Imorgon kommer jag missa Sunkit, för första gången på över två år. Känns konstigt.

Trampes Kulturkvart: Ebeneser

Tomas Andersson Wij är en av de mest intressanta av de många och (förhållandevis) unga svenska singer-songwriters som etablerat sig under de senaste 10 åren. Han klumpas ofta ihop med Winnerbäck och Lundell, och nånstans befinner de sig väl i samma tematiska och andliga kvarter, men uttrycket skiljer dem, i mitt tycke, åt. I Tomas sånger kan det vardagligt konkreta och det hisnande abstrakta, eller varför inte det fnösketorrt konstaterande och det andligt förfinade, mötas inom ramen av en enda vers. Natten kan sväljas i en förort till livet samtidigt som ett Delsboband spelar "Desolation Row" i Blues från Sverige, och samtidigt som ljuden från smällande dörrar och ringande telefoner hörs i huset kan Tomas be Gud att göra nånting vackert av allt som går sönder här i Gör nånting vackert. Han kan torrt och konkret konstatera hur tidens melodi går i Hej då, för att i nästa stund poetiskt fundera över hur han själv börjat kunna slappna av i sig själv i Segla med. Lägg därtill en mycket personlig röst och melodier med mycket särpräglade harmonier, och du har en oerhört intressant och begåvad artist/låtskrivare.

I mångas ögon var det av Warner utgivna albumet Ett slag för dig Tomas debut, detta förmodligen p.g.a. att han i samband med den för första gången blev ordentligt uppmärksammad i media och sålde tämligen bra. Den var dock inte hans egentliga skivdebut; den hade begåtts redan 2 år tidigare, 1998, med plattan Ebeneser, på mindre bolaget Anderson Records. Utan att någon verkar tycka illa om den, så behandlas den ofta som en mer udda bricka i Tomas skivproduktion. Förklaringen kan kanske ligga i att han i mångt och mycket kommit att bli förknippad med ett akustiskt sound, detta då han gjort väldigt få spelningar med band och närmast uteslutande spelat ensam med sin gitarr (då och då förstärkt av ytterligare 1-2 musiker), och det soundet motsvarar inte riktigt hur han låter på varken Ebeneser eller den tredje skivan, Vi är värda så mycket mer. Sanningen är att Tomas alltid experimenterat en hel del, och även om både Ett slag för dig och fjärde skivan Stjärnorna i oss präglas av ett mer akustiskt ljud, så är de övriga tre fullängdarna (de tidigare nämnda och Tomas Andersson Wij från 2005) mer experimentella plattor med tämligen varierat sound. Så att Ebeneser skulle vara en udda platta bara för att den inte låter "typiskt Tomas" tycker jag inte är ett särskilt hållbart argument, då Andersson Wijs sound har varit mycket varierat genom åren.

Dock är skivan en betydligt mera syntdriven platta än vad någon av hans andra är. Tomas har själv sagt att detta val av produktion mycket berodde på att han inte ville fastna i klichébilden av en typisk Södertrubadur. Och det lyckas han också med; skivan låter ofta mer Roxy Music än Ulf Lundell. Syntarna används dock främst som melodiinstrument och för vissa utsmyckningar, grunden i låtarna består nästan uteslutande av Lars Halapis bas och Peter Korhonens trummor. Och det typiskt personliga i låtarna är inte stort annorlunda från vad som skulle komma senare; som med alla stora låtskrivare går det en mycket tydlig, personlig och röd tråd genom hela Tomas produktion.

De två spår som inleder plattan, "Varm sjö" och "Små hål i din röst", ger en mycket bra antydan om hur resten kommer att låta. Båda två är dämpade ballader med tämligen abstrakta texter, texter som inte så lätt kan sägas tillhöra en speciell genre eller bara kan tolkas som betydande en enda sak. Svagt brusande syntar möter Tomas dämpade akustiska gitarr i "Varm sjö", medan "Små hål i din röst" är en storslagen uppvisning av ett helt museum av analoga syntar och ljud från yttre rymden. De skapar ett drömskt sound som tillåts bölja helt fritt i en 3,5 minuter lång introduktion. I detta arrangemang liknar låten knappast någon annan i Tomas katalog (något han själv påpekar på sin hemsida), men själva sången är mycket typiskt Wijsk:

Små hål i din röst
när vi pratade sist
du var ensam och stark
små hål i din röst

Små hål i din röst
som jag plockar och spar
jag fingrar i dig
små hål i din röst

Små hål i din röst,
små hål där det drar
ett löfte om mer
små hål i din röst

Ett genomgående tema på skivan är sökandet efter en trygghet och en väg i livet. I "Även om ditt rum släcks" inser den nyblivne vuxne, som nyss satt en namnlapp på dörren till sin lägenhet, att det är upp till honom själv om han ska "bli mer än blomjord och mat åt en mask", och att ingen kommer tacka honom om han är måttfull. "Tusen sätt att försvinna" handlar om förmågan att med kärleken som stöd kunna stanna kvar i något, att helt kunna ge sig hän åt något, ett tema som vidareutvecklas i den Joni Mitchell-doftande "Hemma nu" där två människor, som jagat runt i världen men bara fått skavsår på vägen, finner tryggheten och friden hos varandra:

Det som vi har är ett andetag djupt
skört som ett äggskal, en början, ett slut
men just nu finns inget som sliter och drar
jag har väntat så länge på det vi nu har
att få stanna kvar
med nån som du

Den mest centrala låten om hemkomst på skivan är dock det avslutande titelspåret. Här sjunger Tomas om baptistkyrkan Ebeneser, den plats som enligt honom själv "gestaltar mitt liv. Det var där musikens gnistan tändes i mig och det var där jag förstod att tillvaron är något mer än det vi kan se och ta på. Det här är ingen nostalgisk sång. Ingen av mina sånger är det. Det är en sång om att gå bakåt för att hitta vägen fram.":

Alltid en tonart för högt, man kan leva så
Alltid ett grönare gräs
Om jag faller nu, vem tar mig då?
om jag försvinner bort, vilka letar då?

Utan ett hem, utan en krets, man kan leva så
rinna som sand ur en hand när den knyts för hårt
man kan gå ett varv och ännu ett
man kan jaga som en hund

det dom säljer här väger lätt
jag är alltid på väg tillbaks
Ebeneser

I denna sång är Tomas ensam med sin gitarr. Här anar man tydligt det sound som skulle komma att dominera nästa skiva, Ett slag för dig. Det märks även i skivans näst sista, och i mitt tycke starkaste, spår, Sjung inga fler sånger om kärlek, en gitarrballad om efterdyningarna av en misslyckad kärlekshistoria. Här är det inte längre Roxy Music och syntmusik som hörs, utan mer tongångar som för tankarna till Red House Painters. Detta i skarp kontrast mot More Than This-flörtande låten Parasit, där den destruktiva blandningen kärlek&självförakt tas upp på ett sätt som jag (tyvärr) mycket starkt känner igen mig i:

Det du tror du ser
är bara ett lager tunt
aldrig har jag
fått nån som du
jag borde varnat dig förr
jag varnar dig nu
i mig bor en parasit
den äter mig bit för bit

Vi finner även här första fröet till Tomas känsla för att skildra det där typiskt svenska, detta främst i Kallbadhus, också den en nedplockad, akustisk gitarrballad, med svag stråkförstärkning. Här berättas historien om en man som under en vinter och en vår sliter ut "sin svenska rygg" då han bygger ett kallbadhus åt sin ende son. Det är en väldigt fin, vemodig sång, där Tomas med några få fraser förmår att exakt förmedla en väldigt typisk, säreget svensk stämning, som inte är så lätt att beskriva med ord.

Som helhet är Ebeneser ett mycket starkt debutalbum, och en skiva som i mitt tycke förtjänar att nämnas avsevärt högre än brukligt när man talar om artisten Tomas Andersson Wij.

Allt ju vilar i min faders händer

Jag har bildat reggaeband! Om en timme ska vi ha vår första (och förmodligen enda) spelning. Laguppställningen är Johanna (piano), Simon (bas), Lukas (sång), Therese (trummor), och jag själv (gitarr). Vår repertoar består av en ragga-version av "Blott en dag". Kommer bli bra.