Stockholm är överskattat

Hade idag en väldigt trevlig bilresa från Västervik till Stockholm med Johansson och Dick. Vi hade en hel del gött tjöt, och spelade även Roger Karlssons mästerliga platta Veckans babe på högsta. Finkultur, på min ära.

Stockholm som stad gör mig dock inte så glad längre. Snarare tvärtom. Mådde fruktansvärt dåligt bara av att vara ensam i min lägenhet, och då folk i vänkretsen var upptagna/svåra att få tag i, rymde jag snabbt iväg ut till föräldrarnas villa i skärgården.

Varför nu detta? Enkelt:

1. Omställningen från småstad till storstad blir väldigt stor. I Västervik kan jag dimma bort en hel fredagkväll på att lyssna på musik och dricka en halv liter Cola. I Stockholm ger det mig bara ångestkänslor. Just nu. Det påminner för mycket om de där destruktiva mönstrena som jag tyckt mig trampa runt i en hel de på sistone.

2. En konflikt med en mycket kär vän, en konflikt som inte har så stora utsikter att bli utredd på ett tag, då vännen (som vi kan kalla Richard) konsekvent vägrar att kommunicera med mig. Så vad det är som gjort att det skurit sig lyckas jag aldrig få reda på. Vissa människors sätt att kommunicera på gör mig verkligen förvirrad. Tror de att jag ska per automatik förstå vad de vill ha sagt genom att de inte säger något överhuvudtaget? En vuxen människa ska väl ändå kunna ge klara besked om vad han/hon tycker, istället för att bara slinka undan hela tiden?

Dessa två grejer hänger också ihop på så sätt att min relation till Richard underblåst vissa destruktiva sätt att tänka som jag försökt göra mig av med, saker som jag också påminns om varje gång jag återvänder till stan. Stressen i mitt liv, de ambitioner som får stå stilla medan jag är i Västervik. Jag tänker inte på dem särskilt ofta, men när jag gör det kan jag må väldigt dåligt.

Men på senaste tid, och mycket tack vare vistelsen i Västervik, har jag börjat göra upp med dessa (ofta helt felaktiga) uppfattningar. Bl.a. den att min framtid skulle vara fruktansvärt otydlig, oviss och oklar. Ja, det är den ju på sätt och vis, men hittils har det ju gått bra för mig. Hur många 22-åringar har gjort sin första filmroll vid 9, varit med i en Oscars-nominerad film vid 17, debuterat som journalist vid 19, gjort sitt första tv-jobb vid 20 och gett ut sin första bok vid 22? Inte så himla många. Catchen är att försöka sluta vara sin egen värsta kritiker. Det är svårt, så jag väljer att lyda min eminente vän SEO:s råd: "Använd enkel vågskålsteknik, Trampe: om du å ena sidan tror att det inte kommer att gå bra för dig, och åtta vänner tror att det kommer gå bra för dig...jamen titta, då vann ju vi!". I Västervik kan jag bättre fokusera på här och nu. Och jag känner alltmer och mer att det kommer gå bra för mig, det har det ju gjort hittils. En annan vän sa en gång att "när du har en idé så genomför du den". Och om det nu stämmer så har jag inga planer på att sluta fungera så.

Med andra ord, i Västervik kan jag koncentrera mig på här och nu och känna att allt ska gå bra. Så fort jag ställer om till storstadens puls så blir det fel. Men jag oroar mig inte farligt mycket. När jag väl flyttar tillbaka hit kommer jag vänja mig tillbaka vid Stockholm, och med visst trams utrett kommer jag kunna behålla mitt tämligen nyförvärvade självförtroende.

Och så var det med det. Avslutningsvis vill jag bara säga att Johannes lät mysigt lycklig i telefon idag. Det unnar jag honom så gärna.