Communication let me down

För några veckor sedan var jag och vännen Emma på DN:s Gulddrakegala. Efteråt skulle hon ta cykel hem, och nämnde för mig fördelarna med att just cykla i Stockholm. Jag fick lite av en tankeställare. Fram till år 2005 cyklade nämligen jag också vart jag än skulle (om jag inte gick eller var tvungen att ta bussen). Varför jag slutade med det vet jag inte riktigt. Kanske var det för att jag hade mycket att göra det året, eller för att jag helt plötsligt hade råd med busskort. År 2006 bodde jag nästan hela året ute i skärgården, och då var jag av förklarliga skäl tvungen att åka buss varje dag. Men jag insåg efter den där kvällen med Emma att jag nog bara fortsatt åka buss på ren rutin sedan jag flyttat tillbaka till stan i februari 2007. Jag gjorde en mental notering att omgående se till att få in min cykel till stan och börja använda den igen.

Tyvärr har inte tid nog att besöka skärgården funnits, men efter gårdagens små äventyr är viljan ännu starkare. Skulle hem till Patrick och jobba med en pressgrej till hans nya skiva. Nog för att det brukar vara rusning på fredag eftermiddag, men den brukar inte ta sig ända upp på Kungsholmen. Stod still en halvtimme på S:t-Eriksbron, klev sedan surt av och gick hela vägen bort till Hornstull, gravt försenad, något som är tämligen oförenligt med min tidspessimistiska hållning. Den som på Västerbrons krön då bevittnade Oscar Bertil Fredrik af Trampe såg ett surt åskmoln som var redo att brisera när fan som helst. Jag var på god väg att skrika "Dra åt helvete, jävla Södermalmshippie!" åt en snubbe som såg ut precis som en sån och glodde snett på mig, men jag gjorde inte det. Istället ömsom mumlade ömsom skrek jag "Jävla döda äckliga jävla döda jävla rådjur", ett bra sätt att avreagera sig när ingen hör (det brusar rätt mycket på Västerbron).

Ni förstår, är det något som gör mig råstirrig så är det kommunikation som inte fungerar. Det kan vara därför jag har svårt för djur och fyllon - man kan liksom inte vänta sig att de ska förstå vad man säger och reagera på ett passande vis. Det är alltid kul med uppskattning, men det kan (för att ta ett autentiskt exempel) vara jävligt irriterande med folk på krogen som insisterar på att kalla en för "Mr Wacko" bara för att jag varit med i Ondskan.(Ingen fara, I straightened them out, och numera säger de "Trampe" som alla andra). Så det var väl därför jag blev helt stirrig av det där. Kom i alla fall fram till Patrick, gravt försenad, och vi fick gjort det vi skulle göra i tid. Gick sedan ner till lokala Konsum och köpte mig ett paket wafers. Satte mig sen i Timmermansparken och åt dem, medan solen sakta sjönk. Vackert.

Ska hjälpa min mor med tyngre inköp inför midsommar i nästa vecka. Ska försöka se till att åka ut till skärgården först så att vi kan ta med oss cykeln in.

Dagens låttips, för alla som har aggressioner de vill få ur kroppen, är Ståltråd åt grabbarna med Dom Dummaste

Som sagt: vänner är det bästa som finns

Skippade både Florence Valentin och Robyn Hitchcock för att träffa Tove i onsdags kväll. Vi åt på ett indiskt hak på Västmannagatan och beskådade sen sommarnattens pulserande rytm från Rivals balkong.

Torsdag morgon var det dags för jobb, i form av pressvisning av Black Sheep. Rätt skojig rulle, även om den inte alls kommer upp i samma klass som t.ex. Braindead. Knatade sen över till KB, kollade lite mail, chattade med lite kompisar och störde mig mycket på den hantverkare som stod och jobbade med att slipa ett bord några meter ifrån min dator. Tänk er ljudet av en väldigt högljudd slipmaskin medan man sitter och försöker få saker och ting gjorda. Jag jobbade upp så mycket energi på att irritera mig på detta att jag var helt slut när jag skulle gå till AMS för informationsmöte. Själva mötet gav väl inte så mycket, men jag börjar mer och mer inse att det finns hopp för mig i framtiden (eller ja, det har jag väl vetat tidigare med, men nu börjar jag s.a.s. kunna förstå det själv). Var trött men munter när jag gick därifrån.

Gick åter till KB där jag sprang på Martin Kristenson. Vi gjorde sällskap till Sergels Torg, där vi träffade Per Norström, som var klädd i vansinnigt snajdig kostym, Stefan Nylén, som skyndade förbi med barnvagn, och David Liljemark, som jag inte hade sett på säkert ett halvår och som bjöd in mig och Martin på fest. Kanske man borde gå på. Åt sedan indiskt med Martin innan jag vände först hem, sen till Sjöhästen för att beskåda kompisen Håkan spela med The Auto Dropouts. Väldigt trevligt, även om det var andra gången på två veckor jag såg en kompis band lira på Sjöhästen (vännen Emma spelade för en tid sedan), andra gången bandet ifråga gick av scenen trots att publiken skrek på mer eftersom "vi kan inga fler", och första gången jag skrek "Kör orepade covers!"

Lassies

Som jag nämnde i förra inlägget har man alltid väldigt skoj i Annelies och Johans sällskap. Men förutom det får man genom deras vänskap ett gäng sköna Lassies. Om jag inte hade Johan och Annelie till vänner hade jag inte kunnat säga "jag känner en tjej som fått be Johnny Thunders att sluta ringa hem till henne" eller "jag känner en kille som tillsammans med Mikael Wiehe och Anders Glenmark blivit utslängd från en villafest i Djursholm av en tjock tant i morgonrock som undrade vad i helvete de hade där att göra". Detta för oss osökt in på det där med Lassies. Jag tänkte att jag skulle publicera alla "mina", så får ni fortsätta antingen på era bloggar eller i kommentarsektionen. OK!?

Jag har blivit väckt av ett telefonsamtal från Jonas Leksell
Jag har varit på barnkalas med en bakfull Klasse Möllberg
Jag har lånat ut min rock till både Runar Söögard och Lasse Berghagen
Jag har tolkat Berghagens "De e slut" tillsammans med honom
Jag har sett Staffan Scheja naken
Jag har bett Peter Ampull (gitarrist i KSMB/John Lenin mm) att hålla tyst
Jag har spelat in film med Johannes dotters mor
Jag har spelat in film med Lotta Nilsson (trevlig människa och medlem i "Grogghaggorna", Kjell Höglunds två man starka tjejkör)
Appråpå det har jag fått mitt kindben kysst ur led av den andra grogghaggan, Sanna Carlstedt (ja, det kändes så i alla fall)
Laleh har sagt till mig att jag är "en sån publik som alla artister vill ha"
Jag har diskuterat glamour med Marika Lagercrantz
Jag har bjudit Eddie Izzard på pastiller
Jag har diskuterat förlossningar med Annika Lantz
Jag har tuttävlat mot Thomas "Kaos" Olsson
Jag har pratat singelliv med Anders & Måns
Jag har ätit lunch med Robert Gustafsson
Jag har druckit rödvin i Gustaf Skarsgårds säng
Jag har diskuterat Mona L. Olsson med Tommy Körberg
Jag har fått en kram av Christina Kjellson
Jag har blivit intervjuad av både Emma Holmér, Gert Fylking och Annika Jankell
Jag har tolkat Åke Uppman live på scen med Johan Johansson
Jag har tolkat LeMarc med Fredrik Wikingsson
Jag har hållit om Olle Ljungström på ett foto
Jag har fått Fredrik Strage att klä ut sig till South Park-Timmy
Jag har spelat in sketch med Dr Alban
Jag har dansat arm i arm med David Nessle på Göteborgs Bokmässa
Jag har blivit skojad med av Björn "Dynamit-Harry" Gustafsson
Jag har frågat en berusad Henrik Schyffert om han gjort lumpen på F21 Luleå
Jag har druckit öl hemma hos Elaka Sune
Jag har tafsat på Andreas Wilson
Jag har blivit sparkad i skrevet av Andreas Wilson
Jag har diskuterat Black Sabbath med Joakim Lindengren
Jag har komplimenterat en trött Gösta Ekman för hans livs verk
Jag har räddat några affärsman undan Luca från "High Chaparall"
Jag har sagt till HippHipp-killarna att de nog är trevligare än Dolph Lundgren
Jag har dansat med Sara Edin
Jag har en bror som har bilder på Povel Ramels strumpor
Jag har diskuterat fotboll med Josef Zachrisson
Jag har efterfestat med killen som spelar trummor på Nürnberg 47:s "Hundarna brinner"
Jag har, appråpå det, diskuterat filmtidningar med Staffan Hildebrand
Jag har dock aldrig träffat Ulf Brunnberg
Jag har blivit misstagen för att vara Patrick El-Hags pojkvän
Jag har diskuterat frikyrkliga evangelister med Kjell Höglund
Stefan Sundström har en gång från scen skojat om att han och Johan Johansson ska ha gruppsex med mig på ett hotellrum efter giget.

Kom igen, nu vill jag höra era!

London: The Only Ones, smuts och indisk mat

Ibland händer det bara att någonting överraskar en fullkomligt, och gör en fullkomligt förvirrad och förförd. Det händer alldeles för sällan numera när det gäller film. Under de senaste 7 åren har väl bara En kärlekshistoria och En vandring i solen (och till viss del Paris, Texas också) haft den effekten på mig. Med musik händer det däremot lite oftare, ungefär en gång per år eller så. The Only Ones är den senaste i min rad av knäckande musikupplevelser. Jag upptäckte dem via vännen och musikern Johan Johansson samt min skånske vän Johannes. Johans gamla band Strindbergs hade gjort en cover på gruppens mest kända låt, Another girl, another planet, och jag tyckte det var en jäkla bra låt och då både Johan och Johannes nämnde The Only Ones som ett gemensamt favoritband ("gillar du dem inte får du stryk" tillade Johannes för övrigt, och krävde att jag skulle höra av mig med reaktioner), så stack jag iväg till Pet Sounds och köpte en samlingsskiva för ynka 70 pix. Gick hem och lyssnade. Blev fullständigt knockad. Såpass att jag inte orkade höra av mig till Johannes och meddela min uppskattning. Dagen därpå fick jag ett SMS från honom: "Låt mig gissa: du har lyssnat på The Only Ones men blivit för tagen för att orka meddela det till mig. Det brukar bli så".

Tilläggas bör kanske att jag sommaren 2006, då detta skedde, befann mig i ett tillstånd av kraftig depression. Jag var arbetslös, vilket inte betydde så mycket då jag hade jobbat ihop 20.000 på mitt tidigare jobb, men sysslolösheten och alla bortresta vänner gjorde mig först fullständigt nojig av rastlöshet, sedan apatisk och initiativlös. Dessutom hade jag blivit kraftigt olyckligt förälskad i en god vän, vilket verkligen var en mardrömssituation. The Only Ones låtar kändes som skrivna direkt för mig. Fast jag visste att det efteråt mest ledde till ångest, svartsjuka och saknad, levde jag verkligen upp när jag träffade den här tjejen (Another girl, another planet), jag var rasande på mig själv för att jag inte kunde få bladet från munnen (jag ville väl säga något i stil med The whole of the law), jag undrade varför jag inte kunde vara glad, bekymmers- och grubbelfri som alla andra (No peace for the wicked), jag kände mig alienerad från folk jag kände (The Beast), och jag blev rasande svartsjuk när jag fick se hur hon slängde bort sig själv på en kille som inte brydde sig men som hon var helt förlorad i, och jag hoppades, bittert och en smula resignerat, att om det inte blev jag så skulle hon i alla fall hitta någon som brydde sig (Someone who cares). När hösten kom, när arbetet och vännerna återkom, och jag långsamt jobbade bort den olyckliga kärleken (riktigt försvann den dock inte förrns i slutet av november), mådde jag mycket bättre. Men även nu, när jag lyssnar på The Only Ones, tycker jag de är fullständigt suveräna.

Själva bandet kan ni läsa tämligen uttömmande om här. Tilläggas bör kanske att en av Perretts framlidna kompisar sista gången de sågs i livet fann Perrett vara "ett vrak" och sa till honom att söka rehab. Det verkar ju inte helt konstigt, ända tills man får reda på att den framlidne kompisen var Johnny Thunders, en herre som ju inte precis var någon godtemplare. Om han tyckte att någon var ett vrak så måste vederbörande ha varit rätt illa ute. Perrett har även sagt att ett återförenande av The Only Ones skulle ske över hans döda kropp. Men nu, 26 år efter splittringen, blev det lik förbannat av. Det kändes som ett once-in-a-lifetime-tillfälle, och pengar hade jag. Ja va fan, varför inte åka ner och beskåda det hela? Tänkt och gjort.

Landade i London i lördags morse. Tog en buss från Stanstead in till stan och noterade på vägen hur fantastiskt skitig Englands huvudstad är. I stort sett varenda fönsterkarm tycks vara marinerad med träck, och de där englasade fönstrena de envisas med att använda gör inte saker och ting vackrare precis.

Anlände till Marble Arch och tog mig därifrån till Notting Hill, där min kompis Andreas bor. Installerade mig på hans soffa, sov igen en av de många timmars sömn jag borde ha sovit natten innan (jag reste istället), och utforskade lite av stadens vimmel. Återvände så småningom till soffan och skänkte Andreas ett av mina sista kvarvarande exemplar av Sveriges sämsta skivomslag. Han lovade sprida den bland sina svenska kompisar i London.

Efter att ha intagit middag som smakade stekflott på lokal pub, sammanstrålade jag med de (både för mig och i varandra) mycket kära vännerna Annelie Morey och ovan nämnde Johan Johansson, som också tagit sig ner till London för att beskåda härligheten. Efter att ha plockat upp Johans exilkompis Anna intog vi öl på lokal krog (eller ja, de andra drack öl, jag drack givetvis läsk, då alkohol är ett nöje för arbetarklassen). Så småningom började det dra ihop sig, och vi knatade runt hörnet till konsertlokalen.

Och hur lät det då? Ojojoj. Det fantastiska med The Only Ones är, som nämnts ovan, enkelheten i både text och musik, en enkelhet som ofta ligger rätt nära naiviteten, men som alltid är så ärlig och så sann att man blir otroligt berörd. Den ärligheten fanns kvar i deras sätt att spela, även 25 år senare. Och det var inget trött vi-spelar-vidare-fast-vi-vet-att-vi-inte-borde a la Rolling Stones eller något trött windmillande a la Pete Townshend. Det var fortfarande på fullkomligt allvar, men samtidigt märktes det att killarna hade rätt kul på scen. Perretts ansikte skvallrar vad han varit med om, och han hade en lätt frånvarande/jagad min under hela giget, men sången var allt annat än just det. Rytmsektionen var hur tight som helst, och John Perry (som även spelat mycket med Anders favorit Marianne Faithfull) är i en klass för sig. Jag blev alldeles till mig av lycka av både The whole of the law och The big sleep, och fick tårar i ögonen av den näst sista låten, Someone who cares, en låt som är kopplad till många starka känslor för mig. Orden räcker inte till för att beskriva upplevelsen. Det var fruktansvärt tight, fruktansvärt svängigt, fruktansvärt hjärtevärmande och fruktansvärt bra. Och om Johan, som påstod sig ha väntat på det här giget i två tredjedelar av sitt liv, var mer än nöjd, då kan det inte ha varit annat än bra.

Söndagen tillbringades med stadsströvande och sen indisk lunch med Johan och Annelie. Den engelska maten går som bekant inte att äta, så vi styrde våra steg till ett indiskt hak på Brick Lane, ett hak drivet av Hasse som tidigare hade den där indiska restaurangen vid Hornstull vad-den-nu-hette. Vi åt gott och pratade om ditten och datten. Johan och Annelie är som sagt mycket kära vänner, och det är så gott som omöjligt att inte bli glad när man träffar dem. Båda har väldigt speciella ögon för såna där märkliga detaljer i tillvaron som jag sällan ser, eller i vart fall sällan tänker på på samma sätt som de gör.

Johan reflekterade över hur jäkla mycket sämre London har blivit med åren. Hur han kom hit som 15-åring, hur ölen då kostade 2 SEK, och man gick och såg Elvis Costello och The Cure för ungefär lika många mynt. Hur man åt indisk mat (som inte dök upp i Sverige förrän någon gång sent 80-tal) och köpte alla de skivor och kläder man behövde i London, för de fanns inte att tillgå hemma i Svedala. Och vad finns kvar av det idag? Krogarna och musikutbudet är numera mycket bättre i Sverige, skivor och kläder kan man lika lätt få tag på här hemma som där, och det är dessutom billigare här. Vill man uppleva denna reflektion lite mer detaljerad i tryckt form går det bra i Johans eminenta bok Istället för vykort. Nu har inte jag lika långt perspektiv som Johan, men jag minns mycket väl hur föräldrarna tog mig till London första gången 1992, och hur jag under många år i slutet av 90-talet reste dit med pappa några dagar på sommaren. His Masters Voice var då drömvärlden som jag kunde tillbringa flera timmar i, för där fanns ALLA skivor som nånsin gjorts. Typ. Och de var inte särskilt dyra heller. Idag får jag tag i dem via ett enkelt knapptryck på Internet för ungefär samma pris. Det enda som känns särskilt unikt med London numera är dubbeldäckarna och den råskitiga luften.

Johan berättade även några föga glamourösa historier från turnélivet med KSMB, såna historier som gör en tveksam på om man verkligen vill försörja sig på musiken i framtiden. Jag får ut en sådan glädje av att spela för folk att jag nog inte skulle vilja göra det till ett vardagligt kneg som jag tvunget och till varje pris måste försörja mig på. Det skulle jag nog kunna göra med journalistiken, däremot.

Jag ber att få tacka Andreas, Johan, Moreyskan och Anna för en ofantligt trevlig helg. Nedan kan ni beskåda några klipp från konserten. Ljudet är ju inte så bra, men det ger er desto större anledning att införskaffa samlingsplattan The immortal story, inte sant?




Another girl, another planet (världens kanske bästa poplåt)


The whole of the law(ett lysande exempel på den hjärtevärmande naiviteten jag nämnde ovan)


From here to eternity (öppningslåten - och vilken öppningslåt sen!)

AMS och Stockholm Köpenhamn

Har för första gången i mitt liv besökt Arbetsförmedlingen. En erfarenhet rikare. Märkligt nog kan man inte söka kulturjobb samtidigt som man söker andra jobb, ety kulturjobben enbart kan sökas genom en särskild kulturavdelning och då kan jag inte söka andra jobb på samma gång. Så min ursprungliga plan, att söka både kulturjobb och jobb som typ brevbärare och kassör o dyl., funkade inte alls. Ska på handledarträff om en vecka, det blir väl (kanske) givande, vi får se.

Den trevlige receptionisten på AMS bad mig att skaffa intyg från mina tidigare arbetsgivare, och då Stockholm Köpenhamn ligger precis vägg i vägg med det AMS-kontor jag var på så såg jag möjligheten att slå två flugor i en smäll.

Stockholm Köpenhamn AB är det produktionsbolag som låg bakom "100 Höjdare" och "Ett herrans liv", program som var mycket krävande men också jävligt roliga att arbeta med (jag bokstavligt talat levde och andades "100 Höjdare" i 2 månader, var utmattad när det var över, men det är samtidigt det roligaste jag gjort och något av det jag är mest stolt över) och stämningen på kontoret är alltid ungefär just så. Det är stressat och bråttom bråttom bråttom, men ändå hjärtligt, trevligt och roligt. Fick mitt intyg av underbara Lotte och pratade lite med några gamla arbetskompisar. Vissa av dem verkade först hoppfulla över min närvaro och sedan lite besvikna över att jag inte skulle börja jobba där igen. Och även om det är sant, just för ögonblicket, så känner jag mig alltid välkommen när jag kommer till Stockholm Köpenhamns kontor, och jag hoppas verkligen att jag kommer kunna jobba mer där i framtiden.

Jag har nämligen varit lite orolig för min framtid på sistone, då jag tyckt att jag lagt ner för mycket tid på saker och ting som jag tyckt varit helt meningslösa (med andra ord, pluggprylar) och samtidigt jämfört mig lite för mycket med betydligt äldre vänner som redan funnit sig tillrätta i jobbsvängen. Samt att jag väl även varit nojig över mitt singelleverne och vissa andra prylar, det blev helt enkelt lite för många nojor på en gång och jag fick ett ordentligt sammanbrott förra helgen. Men sen började jag tänka om och nu känns det som om framtiden kommer lösa sig (singelnojorna finns kvar, men de kan jag hantera om jag inte har en massa annat skit samtidigt).

Jag har varit orolig för vart jag ska hamna och känt att jag slängt bort en sjuhelvetes massa tid i onödan (vilket ju inte är sant). Nu börjar det kännas som om journalistiken och en journalistikutbildning är det rätta. Där har jag fått höra tusen olika åsikter ("nej, Trampe, inte fan ska du gå någon utbildning"/"egentligen behöver du väl ingen utbildning, men man får ju kontakter"/"jag vete fan om utbildningarna är så bra, men man får ju jobb på dem"/undvik JMK vad fan du än gör!"), men summan av kanelen är att det ändå känns som att NÅGON form av utbildning vore bra. Som vännen, f.d. kollegan och supportern Martin "Väckaren" Persson sa, "det skadar aldrig". Och efter ett besök på sitt gamla kontor idag känns det verkligen som om framtiden kommer att lösa sig och att det är just något sådant jag vill jobba med. Jag äger trots allt en viss framtidstro just nu. Vi får se, jag ska undersöka möjligheterna närmare. Men först blir det Småland.

Woke up sticky

Är lite för trött för att orka summera den innehållsrika helgen. Väljer att istället bifoga en länk till en video med den gode herr Perrett.