The many faces of Loa Falkman

I dagens Expressen verkar Anders Björkman förundras över Loa Falkmans komiska talanger. Min erfarenhet är väl snarare att Loa Falkman är en av de där som man både kan skratta med och åt, beroende på situationen. Han kan vara en fullständigt lysande komisk aktör i en TV-serie som Cleo, och då garvar man med honom. Sen kan han göra en tolkning av The Final Countdown i nåt halvdassigt TV-program, och då garvar man åt honom istället. Besynnerligt men fint.

Gråtandets psykologi

Idag framförde vår lärare Ingrid en visa för oss. Den var skriven redan för 22 år sen, och handlade om hennes nu 27-åriga dotter, Sanna. Det var en väldigt fin sång, och det var ett flertal i klassen som började gråta. Det gjorde inte jag. Det störde mig. Jag blev så pass frustrerad att jag blev väldigt arg på mig själv.

Till saken hör att jag alltid har haft väldigt svårt för att gråta. Inte för jag inte har velat. Tvärtom. De senaste åren har det funnits väldigt många gånger då jag bara har velat lägga mig på golvet, vråla som besatt och känna tårarna rinna längs kinderna. Men jag kan inte. Jag har fått hjärtat krossat ett par gånger om. Jag har (som jag har uppfattat det) blivit orättvist behandlad av vissa av de människor som jag tycker mest om. Jag har slitit med saker som visserligen gått vägen i nästan alla fall, men jag har ändå många gånger mått så jävla dåligt av det att jag varit nära att lägga av. Vid dessa tillfällen har jag nästan alltid känt att jag skulle må bra av att gråta. Att jag skulle erhålla en fysisk lättnad av det.

Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Hur arg och ledsen jag än är, hur ont det än gör inombords, så kan jag inte få fram några tårar. Varför är det så? Är det för många lager att ta sig igenom? Nån fysiskt kunnig person som kan förklara?

Och ni som har lätt för att gråta, vet ni varför ni gör det? Kan man lära sig det, eller är det ett medfött personlighetsdrag?

Trampes Kulturkvart: Bruno Wintzell Special!

Här har vi då klassikern från invigningen av fotbolls-EM 1992. Till historien hör att Bruno dagen innan ringde upp en kollega, Bengt Krantz, och bad honom ta över uppdraget. "Jag kan inte franska, jag har ont i halsen och har aldrig sjungit Marseljäsen", var Brunos förklaring. Bengt ställde upp, men producenten vägrade, så Bruno fick 2000 spänn för att göra bort sig, som han själv uttryckte det.



Kanske var det den fatala sånginsatsen på Råsunda som fick Bruno att tacka ja till detta pattpartaj. Klippet talar väl rätt ordentligt för sig själv, men det finns även en underbar intro där Bruno kommer in och "hälsar er hjärtligt välkomna till kvällens föreställning av Tutti Frutti, föreställningen där alltid nånting händer och fötter, som jag så skämtsamt brukar säga". Skoj, oj så skoj.

Musikens positiva krafter

Under de veckor jag hittils spenderat på Visskolan har jag lärt mig både ett och annat om den positiva kraft som finns gömd i musiken. Jag gjorde en riktigt lyckad spelning på Vissamlingarna häromveckan. Jag framförde fyra egna låtar och avslutade med en cover på Magnus Johanssons låt "Pappa är en flygkapten". Var nervös som fan men det märktes tydligen inte. Gick loss i några hyfsat inspirerade mellansnack som fick betydligt mer skratt och entusiastiska reaktioner än vad jag väntat mig. Jag satt mest och var mig själv i snackandet, hade visserligen vissa uttänkta poänger sen tidigare, men det var inte de som folk skrattade mest åt (och jag tror inte det var min möjliga inneboende tragik de fann skojig), så uppenbarligen är jag roligare än jag själv tror.

Dessutom var vännen Johan Johansson med, så vi avslutade kvällen med en totalt orepad duett på hans mästerliga låt Va?!. Johan är en genommysig kille, och det är skoj att spela med honom. Och publiken gillade det.

Efter detta gick jag och de andra tre visskoleeleverna som spelat denna kväll (Martin, Cindy och Therese) till lokala fiket Congero, och försökte smälta intrycken. Det var svårt. När jag kom hem svävade jag fortfarande på små moln. Det var som om alla nojor och svårmodiga tankar bara inte fanns. Jag kände mig alltigenom nöjd med mig själv. Allt var, för att citera herr Winnerbäck, nästan perfekt.

Veckan efter var Johansson gästlärare här på skolan, och vi fick i uppdrag att bilda mycket improviserade konstellationer och repa in en låt. Det blev jag (gitarr), Zalome (gitarr), Oskar J (bas) och Johanna (piano), och låten vi tog blev Winnterdäcks Hjärter Dams sista sång, med Zalome på sång. Efter trekvart tyckte vi att låten satt väldigt bra. Återstod fyra timmar till vaddå? Jag fick i uppdrag att välja och sjunga en låt. Det blev Tomas Anderssons Wijs otroligt vackra Sanningen om dig. Vi repade in den, och hann även med Allan Edwalls Den lilla bäcken, sjungen av Johanna.

När vi sen skulle spela upp gick allt jättebra till en början. Jag slet på med mitt gitarrkomp till Zalomes vackra sång (hon är en fantastisk sångerska, låtskrivare och vän - ja, helt enkelt, en totalt fantastisk människa) och det lät väldigt bra. Men för mig blev det helt magiskt när jag väl själv fick greppa micken. Allting stämde helt plötsligt. Bandet spelade i världsklass och jag sjöng bättre och med mer inlevelse än någonsin förr. När det hela var över var jag fullständigt stasad. Johanssons omdöme var att det var "kungligt bra", och vår huvudlärare Ingrid tyckte vi överträffade originalet. Vill man uppleva detta igen bör man titta förbi Västervik den 4:e december, då jag definitivt lär plocka upp gänget på scen igen och försöka återskapa magin på den kvällens viscafé.

Men det där med "mer inlevelse än någonsin förr" satte jag nytt personbästa i idag. Vi har ytterligare en gästlärare, Bodil Bendixon, även känd som Tangotanten. Vi fick i uppdrag att framföra var sin låt, helt a capella, eller med en kompis som ackompanjatör. Jag valde att göra en tolkning av Lars Clevemans låt Vad är det jag inte förstår? (finns att höra på hans MySpace-sida), mycket för att jag kände att jag hade ett gäng ordentligt destruktiva tankar och känslor i mig som jag behövde utlopp för. När jag väl klev upp och skulle framföra låten var jag rätt osäker på vart fan den skulle hamna. Det blev inte så mycket sång, det blev mer primalskriksterapi. Jag lät mina egna jobbiga känslor ta överhanden, och vrålade ut den smärta som jag gått och burit på ett bra tag. Jag blev så inne i det hela att jag var nära att slå sönder notstället i ren frustration. Nånstans mitt i låten kom jag på mig själv med att tänka: "Är det här njutbart?". Det vet jag fortfarande inte om det var, men jag fick mycket entusiastisk feedback och även ett par kramar. Och det är aldrig fel. Efteråt var jag helt slut, men det kändes ändå skönt att ha fått vråla ut allt det där som tyngt mig.

Och även om jag fortfarande är tyngd av och till, så är det tillfällen som de jag nu beskrivit som verkligen höjer livskvaliteten något oerhört. Jag är fast förvissad om att jag kommer fortsätta spela en hel del efter tiden i Västervik, även om det kanske inte blir min huvudsakliga sysselsättning. Jag tänker även göra egna, lagom bisarra skivor. Om det är någon som vill vara med och spela så är det bara att hojta till.

Men först - hem och baka!

I väntan på rapport från Bokmässan - en tidig El-Hag

Trots att jag jobbat som fan med karlns senaste platta det senaste året, så tycker jag fortfarande mycket om hans musik. Här ser han dessutom ut som en terrorist. Och det är ju alltid bonuspoäng.