Att städa sin lägenhet är ungefär som att skriva låtar...

...det som egentligen tar tid är att stå omkring och konstatera att "faan vad stökigt här är, jag måste städa, fan vilken tid det kommer ta/faan vad den här låten kommer ta tid att få gjord". Själva städandet/låtskrivandet tar sen i regel inte så lång tid. Som det kan bli.

Min gladpoplåt Enkelt har blivit en hit på skolan. Folk går runt och nynnar den konstant, verkar det som. Jag har tydligen skrivit något som är catchy. Vet inte om jag ska förväntas känna något speciellt för det, men det jag känner är glädje.

Jag smälter som smör i varmt potatismos

Privat kontra offentligt

Både när man bloggar och skriver låtar, så måste man göra en avvägning mellan det privata och det offentliga. Hur mycket ska man låta folk få veta om en? Kan man klottra en hel sajt full med tankar och subjektiva sanningar om hur man mår, innehållande snaskiga detaljer? Kan man stå på en scen och sjunga om att "den här tjejen som heter Karin Månsdotter har ljugit för mig och trampat på min vänskap, jag är förbannad på henne men kan lik förbannat inte glömma henne?"

Nej, det kan man nånstans inte riktigt göra. Man ska inte prata om allt. Vissa saker måste få förbli hemliga. Åtminstone för den stora massan. Så trots att jag just nu har lust med att bara skrika ut mina aggressioner och alla känslor av svek, hat och svartsjuka mot en viss kvinna, så gör jag inte det. Jag skriker för mina vänner istället. Och gör låtar med lite mer subtila texter än ovan reciterade exempel.

En typisk vardag i Stockholm

Man sitter längst bak i en buss med destination Gullmarsplan. Denna buss stannar till vid station Odengatan. På kliver en dam i den obestämbara åldern mellan 25-30. En dam som tveklöst skulle vara fruktansvärt vacker om hon log brett. Som hon ser ut just nu så är hon bara stilig.

Precis när hon ska kliva upp på steget till sin sittplats, så gör bussen en krängig rörelse. Damen ifråga tappar fotfästet och faller framåt mot mig. Som tur är har jag fokuserat mig så pass på hennes stilighet kontra skönhet att jag ser detta och fångar upp henne. Det stiliga men sammanbitna ansiktet spricker helt plötsligt upp i ett väldigt leende, perfekt i synk med hennes kommentar "oj oj oj då!". Och helt plötsligt övergår hon från att vara stilig till fruktansvärt vacker. Och en typisk vardag var lika plötsligt inte så typisk längre.

Facebooks förtrollande värld

Enligt mina kompisar på Facebook är jag, just nu, den bästa vän de kan tänka sig. Hjärtat blir rört. Lola anser också att jag är den som varit "best dressed on a Poetry Gangbang" (svart kostym med slips). Skojigt det med.

Idag var min klasskompis Therese 3-årige son Jonathan förbi i plugget och spelade trummor. Jag brukar i regel tycka mycket om småbarn, men dom tycker mindre ofta om mig, då jag är stor, kraftigt byggd och har ett lite brutalt utseende. Men det tyckte uppenbarligen inte Jonatan, för han ville ha både kram och puss när han skulle gå. Nutte.

Jag är rätt glad just nu, för övrigt.

Studiotajm

Jaha, imorgon ska jag och Jonas spela in lite låtar, med mig på sång, keyboards och lite akustisk gitarr, och Jonas på i stort sett allt annat. Det är inte första gången vi spelar in något, men nu var det ett tag sen sist. Ska bli mycket spännande.

Hur kommer det då att låta? Ja, jag har under det senaste året upptäckt alltmer och mer bra musik ur de mest varierande genrer, allt från Velvet Underground och The Fugs via Red House Painters och Dan Viktor till The Monochrome Set och Biljardakademien. Låtarna har blivit därefter, en blandning av visa, folkmusik, jazz och rock, och mycket annat. Så förhoppningsvis lyckas man undgå att fastna i ett visst fack, för det är, som alla vettiga människor förstår, dödande för kreativiteten. Om det är någon som är intresserad av att höra slutresultatet, hojta till!

An oldie but goodie del 3