Trampesk Talkshow

Hela 3 av mina vänner påstår på Facebook att jag är den i deras vänkrets som är "most likely to have their own talkshow". Hmm, det är en karriärsmöjlighet jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Enligt ytterligare 3 personer är jag "most likely to succeed". Känns smickrande. Frågan är om man vill slå ihop de båda, d.v.s. göra en lyckad talkshow. Vad skulle den handla om? Skulle jag vara någon slags svensk Dr Phil och psykologisera kring folks problem. Det vore nåt det.

Däremot har den vän som tror att jag partar som en rockstjärna fullständigt fel. Åtminstone om man med rockstjärnefestande menar enorma kvantiteter sprit och knark. Jag tar det väldigt lugnt och nobbar t.o.m. Bistro Jarl. Det ni!

Teorier rörande kreativitet

Ujujuj, ingen uppdatering på över en vecka. Skam på mig. Men jag har heller inte haft tillgång till någon internetdator sen i onsdags, och innan dess var jag överhopad med göromål. Dels saker i plugget, dels studier till det högskoleprov jag skrev i lördags. Jag har legat i som en dåre, men tar mig nu lite välförtjänt ledigt.

Emma frågade mig för någon vecka sedan om man är galen som arbetar så mycket eller om man blir galen av att arbeta så mycket. Ingetdera, är min teori. Snarare är det så att jag (liksom Emma och de flesta av mina vänner) är en väldigt kreativ person. Hur fungerar då kreativitet? I mitt fall skulle man kunna strukturera upp det ungefär så här:

1. Man har en del saker som man vill göra, som t.ex. att ge ut en platta och skriva en barnbok.
2 Man känner ångest för att man inte ska hinna med allt det där som man vill hinna med.
3. Man har kompisar som har gett ut plattor och skrivit barnböcker.
4. Man läser i olika tidningar om folk som gett ut plattor och skrivit barnböcker.
5. Man bortser från att många av dessa vänner och folk är betydligt äldre än vad man själv är.
6. Man känner ännu större ångest när man (orättvist) börjar jämföra sig med dessa vänner.
7. För att dämpa ångesten går man in hårt för att få ihop den där skivan (genom att skriva låtar och gå på Visskolan, t.ex.), och skriva på den däringa barnboken ("Kristenson & Trampe på nya äventyr").
8. Man jobbar så jävla mycket att man får näsblod i sömnen.
9. Man får beröm för det man gör (för det mesta).
10. Man känner sig nöjd och mår bra.
11. Tempot lugnar ner sig.
12. Man blir rastlös och deprimerad, och känner att man aldrig får nånting gjort här i världen.
13. Processen börjar om från början.

Litta bilder från Göteborg

Jag och Kristi Brud har det mysigt tillsammans



Vem är det Camilla Forsman liknar?



David och Jocke signerar mitt exemplar av Sveriges skojigaste seriealbum, "John Holmes & Sherlock Watson"



David Nessle med för honom tämligen typiskt ansiktsuttryck. Och med Lasse "General Pain Riche" Åberg vid sin sida.

Träd, brass och älgar

Igår spelade Visskolan på Gamleby Folkhögskola. Vi hade delats in i 3 grupper om c:a 4-5 man var, med uppgift att tolka 60-, 70-, respektive 80-talslåtar. Min grupp hade tilldelats mittenalternativet, och då den småproggiga Magnell-låten "Kliff" ingick i repertoaren, tyckte jag det var lämpligt att vi kallade oss "Träd, brass och älgar", namnet snott från en Nessle-serie. Oroade lärare ville dock döpa om oss till "Träd, glass och älgar", då knarkskämt kan uppfattas som stötande. Det gav vi själva fan i, och behöll originalnamnet.

Spelningen gick mycket bra. Platsen var skolans matsal, och att få igång ett gäng morgontrötta elever som tvingats dit är inte alltid en lätt sak. Men vi lyckades rätt bra, tycker jag själv. Jag och Oskar skojade glatt på, och rev av rätt svängiga tolkningar av bl.a. "Moviestar" och "Fantomens brallor". När jag slog av den sistnämnda höll jag på att välta ett mickstativ, men jag gjorde en snabb sväng med armen och fångade upp det i samma rörelse. Snyggt, på min ära. Martin gjorde "Knockin' on heavens door" på göteborgska, "Knackelibang på himlens dörr", med mig på bongos. Ja jäklar, det var skoj.

Om man ska tro Facebook har jag blivit pappa till en operasångare. Lars Cleveman är numera min son. Påstår han själv. Ärendet är under utredning.

Nörderi hurra

Jag älskar Västervik. Jag älskar också Stockholm. Dock inte av samma orsaker. Västervik är, för att citera Frida, mitt retreat. Här är det lugnt och fridfullt. Här kan man vara här och nu, och inte grunna så mycket på vad som kommer sen (en sak jag lägger ner på tok för mycket tid på, är man ambitiös så är man). Man kan existera lite avskilt, helt enkelt.

I Stockholm finns allt. På gott och på ont. Det onda innefattar bl.a. en ökad press på ens i och för sig rätt stadiga axlar. Och det mesta man vill ha tag i finns ändå i Västervik. Utom indisk mat, en bra vinylhandel, en del konsertscener, och ens underbara vänner.

Samt givetvis populärkultursnörderiet. Eller ja, jag har åtminstone ännu inte träffat några i Småland som varit hälften så begeistrade i besynnerlig äldrekultur som mina vänner i Stockholm.

Så det var som balsam för själ och höfter att i lördags kvista över till Martin K:son och ta del av lite blandade konstigheter. Närvarande var även herrar Boström och Nessle. Martin och David hade varit på Nostalgipalatset och kultat på kitschet (eller var det kitschat på kultet?), och funnit ett gäng fina stenkakor. En av dem var särdeles bizarr. Den hette "Jag är pappas lilla fästmö jag", och framfördes av en 6-årig flicka. Den handlar om hur förtjust hon är i sin pappa, att de ska gifta sig när hon blir stor, och att han lovat henne en ring. Den här sången uppfattades säkert som särdeles söt och näpen dåförtiden. Idag är det så gott som omöjligt att höra den utan att få incestuösa/pedofila tankar.

Fick av Martin även kopiera lite nazipropaganda på engelska samt några tidiga upplagor av Celebrities at their worst, där man bl.a. kan njuta av hur Julie London avbryter en stämningsfull sångtagning genom att skrika "What the FUCK key are we in??". Underhållning. Rekommenderas att ni tar er en lyssning på J&H Productions. Tolvminutersversionen är svåruthärdlig, tro mig!

Man mår bra av allt i lagoma doser. För mig var det därför särdeles trevligt att nörda loss riktigt ordentligt, det var alldeles för länge sen. Nu ska jag skriva klart en vaggvisa som eventuellt ska handla om en grävskopa (skoluppgift).

Mest Uttjatade Just Nu

1. Alla svenska deckarförfattare som ingen jävel varken orkar hålla ordning på eller läsa.
2. Alla covers på Leonard Cohens "Hallelujah". Låt vara att min klasskompis Cindy gör den fruktansvärt fint, jag är trött på den helt enkelt.
3. Alla rökare som konstant gnäller om att de ska sluta röka.
4. Mediabruset. I största allmänhet.
5. Idioter som tror att man bäst kommunicerar vad man vill till någon genom att hålla käften (för att citera den store Kenta: "Att sitta å hålla käften blire ju inte bättre av, asså").

An oldie but goodie del 2