Den där turnébloggen ja...

Det blev ju inte stort mycket bevänt med den. Det slet helt enkelt väldigt mycket på en att först sitta i olika längre eller kortare sträckor i turnébussar med dålig luft, sedan bära och rigga upp tung utrustning, spela, och sedan plocka ner och packa alltihop igen. Jag är knappast en händig man och inte blir rörelserna smidigare av att man är dödstrött. Och än mindre har energin räckt till för att blogga. Men, som vännen och 30-år-på-vägarna-veteranen Johan Johansson sa till mig när jag berättade om turnén, "välkommen till verkligheten!". Och då är det ju tur att den verkligheten även innehåller ett skönt gäng som är ens bandpolare. Även om man sliter på varandra i längden.

Spelningarna har hursomhelst alla varit lyckade. Min funktion har främst varit som keyboardist på de andras låtar, och som sångare och gitarrist på några egna (inklusive en Åke Uppman-cover). Det var rätt mycket rutin i spelandet redan när vi for ut (herregud, vi repade 14 timmar om dygnet veckan innan turnén), och vi fick alltmer och mer av det under resans gång. Publiken var alltifrån djupsinniga folkhögskolelever via våra egna föräldrar, vänner och bekanta, till tokfulla raggare. Ett varierat klientel, och man kunde inte ha en standardlösning för hur man skulle bete sig gentemot dem, utan det blev till att improvisera hejvilt vissa gånger.

Publikantalet varierade mellan alltfrån 3 personer (på Café Ritz i Arvika, deras sista kväll - det andra stora konsertstället i stan brann ner samma afton) till uppåt 50 (i Katrineholm och Vaxholm). Med möjligt undantag av de första låtarna på Ritz påverkade publikantalet dock aldrig dagsformen: en publik är en publik, om än aldrig så liten, och man har ju ett visst ansvar gentemot dem.

Ovan nämnde Johansson gästspelade på spelningen i Sundbyberg (bl.a. genom att tillsammans med oss framföra det av honom, Kjell Höglund och Dan Viktor ihoppräntade mästerverket "Holger är kvar", han och jag åstadkom fin Afzelius-Wiehe-feeling med våra sångstämmor), men p.g.a. sjukdom uteblev tyvärr Lars Cleveman (han och jag hade dock skön feeling när vi repade, så det vore väldigt kul att någon gång spela ihop med honom). Istället plockade vi in likaledes kära vännen och (något yngre) veteranen Sanna Carlstedt till Vaxholmsspelningen, vilket blev särdeles uppskattat. Tack ska ni ha, vänner!

På det hela taget var det här en väldigt rolig och lärorik första turné. Det här med att spela för folk (som ju är något jag gjort en hel del under det här året, även innan turnén) är något jag definitivt tänker se till att fortsätta med, även när jag flyttar tillbaka till Stockholm.

Turné!

Nu är det dags! Min fem man starka ensemblegrupp, Post Festum, beger sig ut på turné runt i riket i början av april. Preliminärt kommer följande platser att besökas:

Ingesunds Folkhögskola, måndag 7:e april (ARVIKA, privat konsert för skolans elever)
Ritz, tisdag 8:e april (ARVIKA, kl. 19.00)
Cafe XO, onsdag 9:e april (ÅMÅL, kl 19.00)
Musikens Hus, torsdag 10:e april (KATRINEHOLM, kl 19.00)
Teater Bristol, lördag 12:e april (SUNDBYBERG, kl 19.00) - gästartist: Johan Johansson
Vaxholms Biografteater, måndag 14:e april (VAXHOLM, kl 19.00) - gästartist: Lars Cleveman
Jakobsbergs Folkhögskola, tisdag 15:e april (JAKOBSBERG, kl 13.00)
MusikValvet, onsdag 16:e april (STOCKHOLM, kl 19.00)

Entré: 60 kr (utom på MusikValvet, där kostar det 80 kr).

Jag och Simon ska försöka publicera en turnéblogg här medan vi är ute och svänger. I'll keep you posted...

En ung Martin Rössel

Är för trött/stressad/upptagen för att kunna skriva några vettiga inlägg här. Repar som fan inför turnén i nästa vecka. Men en gammal Rössel-goding hinner jag i alla fall underhålla er med.

Veckans bästa...

...är tveklöst sätet längst fram i de bussar som körs i Västervik. Gott om utrymme för både fötter och bagage, så när vägen till vagnens bakre del spärras av tre barnvagnar vet man precis var man ska sitta! Hurra för sätet längst fram i de bussar som körs i Västervik!

Vissa dagar

Tillåt mig att dagen som idag klistra in en text av Tomas Andersson Wij:

Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
då ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dom tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är

Hynek är vettig i SVD

Min gamle kollega från tidningen Ingmar, Hynek Pallas, skriver här en mycket vettig kommentar. Är det något jag blivit trött på så är det såna som hyllar och idoliserar förtryckarstater bara för att de är vänsterinriktade och/eller står i opposition till USA. Jag saknar också kommentarer i debatten från sådana som faktiskt har erfarenheter av att leva i kommunistdiktaturer.

John Cale i mitt hjärta

Leonard, Jeff och Rufus kan alla slänga sig i väggen. Så här ska denna sång göras! (inte för att deras versioner är särskilt dåliga, tvärtom; men den här har det där lilla extra!)