Kvasibarn

Jag var häromdagen på KB (alltså Kungliga Biblioteket, inte restaurangen där Stangertz och grabbarna hänger i en viss film), och rotade i gamla nummer av musiktidningen Schlager, en skapelse som fann under 80-talets första hälft, och som så småningom slogs ihop med tidningen Ritz och därmed blev Schlitz, och ja...resten är historia.

Det lustiga när jag nu läste tidningen var att upptäcka vilka artister som hypades. Visserligen skrev tidningen en hel del om etablerade storheter, men av de "halvstora" känns det inte som om någon är särskilt ihågkommen numera. Brända Barn t.ex. Vilka lyssnar på dem idag? Eller alla band som spelade "rockmusik" som inte svängde ett dugg, mycket p.g.a. de primitiva trummaskiner och ändlösa reverb som ALLA verkade använda sig av vid den här tiden. Det är inte så konstigt att vissa refererar till 80-talet som "musikproduktionernas medeltid". Av alla de plattor där jag kan sitta och tänka "ja, det här var ju en jävligt bra låt, men den skulle vinna på ett lite subtilare, mer avskalat arrangemang", så kommer merparten från just detta decennium. Man utsätts för 20 kanaler med enbart gitarrpålägg, massiva syntmattor och de ovan nämnda trummaskinerna, som ger intryck av att trummisen stått i en hangar och bankat.

Fast man kan ju inte vara helt dogmatisk heller. Ibland så funkar det där ljudet väldigt bra. Men oftast så...ja, ni förstår.

En av de mer halvstora som dock sedemera blev stor var Peter LeMarc, som intervjuades i tidningen i samband med släppet av debutplattan Buick 1982. LeMarc har i efterhand pratat en del om vilken överdriven posör han var på den tiden (det här klassiska klippet är ett tydligt bevis på den saken), och jag förstod honom än mer efter att ha läst intervjun. Speciellt med tanke på att han påstod sig vara ungrare (!!) i sin pressrelease.

Särskilt kul var annars att se vännen Johan med en märklig hårfärg, lutandes åt rosa-hållet(enligt honom själv kallat "Johanssons blandning") i en artikel, samt att han kallades "goddagspilt" i en annan. Inga kommentarer, säger jag.

Nej...

...jag tänker inte skriva någon nyårskrönika. Bara konstatera att det gamla året var fruktansvärt bra, och att allt ser bra ut inför det nya. Jag har kommit in på min drömutbildning, jag har både en turné och ett band på gång, och jag brinner av kreativ energi. Det är inte helt fel.

Firade nyårsafton ensam med min vän Claudia. Vi gick ner till bryggan där familjens lilla plastsnurra legat sen jag var barn. Vi stod där i mörkret och såg ut över det becksvarta vattnet och de på himlen blixtrande nyårsfyrverkerierna. Jag tänkte: "Det här är härifrån jag kommer. Här finns en stor bit av mig". Vet inte riktigt varför. Kanske för att jag stått på den bryggan i alla årstider ända sedan jag var en mycket liten Trampe. Vet inte heller om det är sant. Men det kändes sant. Just då.

Inled nya året med att lyssna på valfri skiva med Tom Waits och må bra, vetja!

En sen julklapp

"Engarn. Den stannar."

Idag åkte jag, fullastad med kassar och paket, ut till Resarö för att fira jul med familjen. I sätet bakom mitt satt en glad liten krabat med sin mamma. När det på skärmen längst fram i bussen dök upp namnet på nästa station så upprepade krabaten detta: "Engarn". Sekunden efter tändes "Stannar"-skylten. Krabaten säger då "Den stannar".

Jag lever ett rikt liv som jag trivs väldigt bra med, men ibland är det nästan så man saknar den där tiden när ens nöjen var så enkla som denna krabats. Undrar om en kommer att få uppleva allt det där igen när man själv får barn.

Nu ska jag och mamma Trampe hugga in på tillverkandet av julmandelmassa och lussebullar. Som vanligt. Men det känns som om helgen blir lugn.

Litteraturvetenskap så här till jul

Är det här ett skämt eller på allvar? För att citera min vän Martin (tipstack bifogat): Sådana här litteraturvetenskapliga texter är helt makalösa, man undrar om de som skriver dem lever i samma värld som vi andra?

Hem efter sju varv runt jorden med färgfilm

Jaha, jag är hemma i Stockholm igen. Eller ja, det har jag varit i snart två veckor nu. Av hälsoskäl tvingades jag ta ledigt för att åka hem och konvalecera. Har tagit det lugnt, skrivit låtar, lyssnat på ny musik, träffat vänner och ätit mycket indiskt och italienskt.

Tidigare i höst har jag bara varit hemma korta sejourer, och då har jag inte alls mått bra av storstadens snabbt slående puls. Kontrasten mellan det lugna Västervik och det stressade Stockholm blev väl helt enkelt för stor. De första dagarna av den här "sjukskrivningen" mådde jag heller inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Men kroppen är nu så gott som frisk, och de mentala såren börjar läka allt mer och mer. Jag trivs bättre och bättre i Stockholm, vilket har fått mig att fundera på en sak, nämligen:

Går det att välja mellan staden och landet, eller behöver man båda två?

Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet. I Stockholm finns ALLT tillgängligt. Vill jag äta indiskt har jag uppåt 20 indienhak tillgängliga inom 5 minuters promenadtid. Vill jag handla skivor finns det affärer som kan ordna fram allt från minimalistisk syntpunk till Stravinskys Rucklarens Väg (mitt senaste skivinköp, mycket bra framförande av ett fantastiskt rikt stycke opera). Alla häftiga band jag vill se kommer hit och spelar. Vill man ha tag i någon speciell form av mat från något särskilt land, så är det inga problem i Stockholm, här finns diverse mataffärer med olika specialinriktningar.

I Stockholm finns också, som nämnts ovan, en sjuhelvetes snabb puls. Det här, som också antytts ovan, här "allting händer" i Sverige (jävla löjligt uttryck, det händer ju saker överallt, hela tiden) och det är där centrum för de flesta av de verksamheter jag vill ägna mig åt finns, och därmed också de flesta som jobbar/vill jobba med dem. Det skapar givetvis möjligheter för ett rikt kontaktnät, men också möjligheter för stor konkurrens, stress och press. Och stadens storlek gör naturligtvis att ensamheten upplevs som ännu större, de gånger den infinner sig.

Västervik då? Västervik har ingen indisk restaurang (dock ett mycket bra thaihak med det besynnerliga namnet Thai Hoa) och övriga matutbudet är inte heller så vansinnigt spännande, det rika antalet pizzerior till trots. Visserligen spelar både jag och många av mina vänner väldigt mycket runtomkring i staden (ni som missade min och Zalomes tolkning av "Första snön är alltid vitast" på Allergiförbundet för några veckor sedan - ni vet inte vad ni gick miste om!) men de stora artisterna tittar nästan bara förbi på Visfestivalen i juli. Nån skivaffär har jag ännu inte lyckats lokalisera heller (även om Visbiblioteket har ett väl rustat sortiment).

Men i Västervik är tempot betydligt lugnare. Stressen märks av inte lika mycket i själva stadslivet (men väl på själva Visskolan). De gånger ensamheten börjar kännas plågsam så känns den betydligt mindre plågsam i Västervik, då det är en mycket mindre stad där man har lätt för att få tag i folk. Det är lättare för själen att få frid och ro på ett sådant ställe. Samtidigt så kan småstaden bli tråkig efter ett tag, och man känner behov av något större, något med mer puls.

(Närheten till naturen har aldrig varit någon större "issue" för min del, då jag hellre promenerar i staden än i skogen, och där levererar både Stockholm och Västervik fullgoda alternativ, även då man vill ge sig ut i skogen.)

Så jag lutar åt att det, åtminstone för min del, skulle vara fruktansvärt svårt att välja. Mitt blodomlopp kräver både stadsstress och lantlugn. Sådeså.

Ytterligare tankar om kreativitet och bloggande

Ibland känner man för att bara stoppa livet. Det händer ju så mycket i det att man inte hinner beskriva det.

Efter att ha haft en mycket vilsam helg känner jag mig kreativ utav bara fan. Det är lustigt det där. Man kan sitta och nöta i flera veckor, komma på diverse olika utkast till låtar som man sedan inte kommer någon vart med, för att sedan helt plötsligt inte bara ha en massa idéer som inte bara existerar, utan även går att forma till någonting bra.

Hur kommer sig nu detta? I min värld är det ofta särskilda upplevelser som sporrar det. I somras köpte jag t.ex. mitt första capo. Det var en kick om något, helt plötsligt kunde jag byta tonarter på gitarren på ett helt annat sätt än tidigare, vilket öppnade för nya klanger och vilt experimenterande. Jag skrev många låtar då, och ett par av dem är jag faktiskt riktigt nöjd med.

Just nu vet jag inte riktigt vad det kan vara. Kanske att jag har börjat spela keyboards och tycker att det är riktigt roligt. Kanske är det att jag idag testat x antal olika syntar i diverse olika musikaffärer. Kanske är det att jag snart ska börja köpa på mig grejer för att kunna spela in hemma, vilket gör att fingrarna kliar.

Eller så är det bara så att livet känns synnerligen rikt i största allmänhet just nu. Och det är ju inte helt fel.

Fast Thore Skogman är död, och det är tråkigt. Firade av honom genom att med Tove fika efter kaffe på Thelins idag, och genom att spela hans version av Release me på spräckvolym för mina grannar. Vackert, på min ära.